Nästa nya land: Montenegro.
Vi fick äntligen ett någorlunda okej väderfönster och satte iväg norrut för 110 sjömil över natten. Det skulle bli stilla vindar sa rapporten. Men gammal sjö får man räkna ut själv att det blir. Till en början, när mörkret föll, var det inte så roligt. Allt flög omkring i dyningarna som kom från lite olika håll, men det lugnade sig, vi turades om att sova riktigt bra, och det var stjärnklart, till skillnad från vad prognosen sa. Månen steg upp i halv ett-tiden, den liksom lutar lite bakåt på de här breddgraderna, och den var fin. Det känns bättre med lite sikt. Alla instrument är på minimum-ljus och röda pannlampan på.
Vi puttrade in till Bar i 11-tiden, lagom möra, men vid utmärkt mod. Det fanns inte en kotte att anropa på någon av bryggorna, som tydligen tillhör lite olika marinor. Till slut kom en man släntrande mot oss och pekade lite håglöst att vi kunde lägga till långsides. Han var snäll och trevlig.
Vi fick sent omsider ett kvitto på 63 euro/natt, men behövde bara betala 50. Chefen var på ”holiday”. Det är påsk även här, och ortodoxt kristet som landet till största delen är, har bankerna stängt i flera dagar fick vi lära oss hos hamnkaptenen.
För vi måste ju klarera in i Montenegro, och då går man till hamnkaptenen, visar alla pass, förarintyg, vhf-cert var visst viktigt, och registreringar. Hon skrev ut en crewlist och satte dit ett viktigt rött klistermärke.
Så fick vi fler stora röda klistermärken för 30 euro, det var vignetten, alltså seglingstillstånd. De ska man sätta på båten. Sedan tar man sina papper och knallar bort till port police som knappar på sin pc en stund och stämplar passen. Sen till tullen som frågar: har ni nåt att förtulla? Nej, svarar man och så är det klart. Tyvärr hade harbour mastern glömt att stämpla det viktiga papperet så vi var tvungna att gå tillbaka till den cementgrå byggnaden igen och få en korrekt stämpel.
Harbour mastern ursäktade sig väldeliga. Vi sa att vi var på semester och har all tid i världen, No problem.
Sen tog vi varsin liten flaska lokalt och gott montenegrinskt vin i yachtcluben bland rökarna. Flipperspelet fick sig en omgång också. Man måste ju fira.
Sist jag var i Bar var 40 år sedan. Ja, du läste rätt. Då var här ett öde landskap befolkat av oberäkneliga män. Och en byfåne. Tågluffning kan vara hårt. Nu låg här en prunkande, palmbeströdd stad med strandpromenad med mysiga restauranger med mat till väldigt resonabla priser. I centrum tronade tre katastrofalt flagnande cementkrokaner, typ, där det fanns affärer och fik. Jag handlade lite morgonbröd och sånt. Resten av stan verkade puttrig. Marinan stor. Ett par av våra seglarbekanta har faktiskt tillbringat tre seglarår här, berättade de per Facebook. Kanske ett bra alternativ till Kroatien. Det ligger ju nästgårds.
Och igår gungade vi vidare till Kotorviken och lyckades pricka en liten marina med studs-svall. Gung större delen av natten också. Ibland är inte huvudet på skaft, direkt. Dessutom vräkte regnet ned hela kvällen. Kallt. Det är definitivt ingen sommarvärme här.
Idag åkte vi ända in i kaklet, Kotor-kaklet, stan längst in i vikarna. Det är rent overkligt här, pittoreskt och storslaget om vartannat. Mer rapport senare, Montenegro verkar ha hyfsad gratis uppkoppling på många ställe!
Idag fick vi tyvärr en chockerande påminnelse: Livet går inte i repris, och det enda man vet är att en dag är det över. Ta hand om er och dem omkring er så länge de finns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar