Inomskärs i Kroatien

Perast, med sin kyrko- eller klosterruin.

Med ny impeller i länspumpen, oljan kollad i maskin och hunden avmaskad drog vi vidare i sexsnåret igår morse, Brac stod på menyn. Men vi hade inte bestämt exakt var vi skulle stanna.

Utanför byn Perast i Kotorviken ligger två öar. Den ena är
bland annat kyrkogård och kanske förebilden för Arnold
Böcklins "Toten Insel" från 1907, inspiration för Strindberg
på den tiden, "Spöksonaten", och pjäsen som aldrig blev klar.

De två öarna utanför Perast, den utan träd är konstgjord
men kan besökas.

Morgonen var stilla och vi var nästan de enda ute, förutom en färja, och när vi skulle sicksack oss norrut så drog vi rätt västerut för att spara lite färdväg. Det verkade ju så lugnt, inga dyningar så här mellan öarna, men där borta var det lite mer öppet söderut, så det kunde nog bli gungigt.

Fördelen med en skärgård är ju att man kan slippa lite berg- och dalbana och njuta av vind i stället.

Men gungigt blev det så klart, fast inte ”på värsta viset”. Vi åkte ganska nära Hvars sydkust så vågorna dundrade in i räta klippväggar och dundrade tillbaka ut också, så där låg vi som en smörklick i en rätt gropig stekpanna. Men det höll inte på så länge, och dyningarna var jämförelsevis små.

Inne mellan Hvars radda av små holmar med tusen vikar och stora ön/stan blev det lugnt och folkligt och ganska festligt. Vi passerade under lunchätning och tittade storögt på ännu en venetiansk pärla till stad.

Sedan blev det rakt norrut till sundet mellan Brac och Solta, vi halvlänsade/slörade, och vågorna hann inte bygga så värst förrän vi hade gjort 10 Nm och styrde in mot ”Bobolina”, Bobovisce, som vi valde framför Milna som verkade dyrt och alltför populärt…

Bobolina visade sig vara en lång smal vik som förgrenade sig och på en låg stenkaj fanns mooringlinor och till slut kunde vi dra oss iland med aktern före och en grov lina ner från fören. Det var lite sidvind, så läget kändes inte helt superbra. Men sidvinden VAR rätt beskedlig.

Byn bestod av två trevliga restauranger som båda hade wifi och en gammal fin venetiansk hamn med gott om djup under kölen. Husen stod på rad runtom och allt var stilla och lugnt. Riktigt hemtrevligt.

Byn har tydligen 30 bofasta, varav en familj på 11 personer. På vintrarna sitter alla inne och kurar, berättade den ena restaurangens servitris. Först i juni kommer säsongen igång, nu var gästerna lätt räknade.

Staden Kotor by night. Det upplysta är vägen och muren
upp till fästningen längst där uppe. Häftigt!

Och det förstår man. Det är inte direkt varmt än, här. Vi har tröjorna och jackorna på, och strumpor också ute på sjön. Ju längre norrut vi tar oss, desto senare är sommaren. Dessutom regnar det lite titt som tätt, och det gör ju inte saker och ting varmare.

En trevlig upplevelse var Bobolina i alla fall, hunden uppskattade att kunna promenera i land och hälsa på diverse nyfikna hanhundar som hon genast avspisade. Är man tik så är man!