Albanien i expressfart

Dubrovnik. Den stora fontänen.

Det byggs bo i vår radar. Vi kom hit igår klockan tre och i morse låg en del kvistar på biminitaket så jag kollade upp och såg flitens lampa blixtra däruppe. En gråsparv kvittrade så uppmuntrande och rättade till pinnar och gräsruskor på radarfästet. Det kommer att bli så stadigt och bra.

Dubrovnik igen. Var upp i det höga tornet där på ringmuren.

Men — imorgon går flyttlasset, ju. Det vet hen inte om. Få se om boet faller isär i dyningarna ner mot Porto Palermo eller om det är stadigt gjort. Gråsparven kanske har förankrat grästovorna med lera, rena cementen? Eller är det bara svalor som bygger med sånt?

Den gamla hamnen i Dubrovnik. "Det ser fullt ut."

Sedan vårt ”giant leap” från Cavtat efter utklarering hann vi gott och väl till Shengjin, strömmarna och vindarna var med oss. Vi slapp besväras av trista dyningar också, faktiskt. Shengjin var en rätt stor industrihamn, där vi inte fick plats på småbåtsbryggan, där låg redan tre båtar framför en stor bogserbåt. Inklarering på plats, på en cementklump som vi gjorde fast mot kämpade inklareringsdamen mot vinden för att inte alla papper som måste fyllas i skulle blåsa bort. Det gick bra, fast det kostade ju 50 euro, förstås… Stan var inte så glassig, leriga vägar och söndriga trottoarer, men många små butiker med färska grönsaker och frukt och kött och sånt. Vi hittade en restaurang som hade en klimatdel, phu! Och jättegod skaldjurspasta! Och storbilds-TV med Island som spöade England! Det blev ju en lyckad totalkväll efter 80 sjömil. Kul! Upplivade betalade vi knappt 200 skr för en hel del öl och den urgoda pastan. Vi var de sista att lämna stället, och irrade iväg på gator utan lyse. 

Morgonen därpå kom agenten halv åtta och väckte oss stackare, tillsammans med en italienare som låg vid gästbryggan. De ville gärna segla med oss ner till Durrës om vi var intresserade, men så fort som möjligt, för det skulle blåsa upp på eftermiddagen. Yrvakna sa vi ja, och agenten dundrade iväg för att fixa ”papperen” så vi kunde klarera ut…

Vårt problem var, sedan de lugna dagarna norr om Dubrovnik, att vi inte hade fyllt på nåt vatten, övertygade om att det skulle finnas i Cavtat. Men där skulle de minsann ha 30 kuna per meter båt för att fylla vår 300—400 liters vattentank. Alltså 360 kuna, motsvarande 450 spänn… Det kan man ju inte betala. Om man inte är en bisarrt lyxig megayacht som våra grannar i Cavtat. Så vi tänkte att i Shengjin kanske vi kan fixa vatten. Men det var inte så lätt. Vi skulle få traska med vår tiolitersdunk några gånger till en okänd kran på okänt avstånd. Så när agenten sa att ”Durrës är en jättestor hamn” tog vi henne på orden och sa ”Vi åker.”

Hade det funnits vatten hade vi kunnat stanna några dar och se oss om där i norra Albanien. Nu blidde det inte så.

35-sjömilafärden med Carlo och Ada i Orion I blev lugn och fin, vi såg nästan inte till dem, vi gick lite fortare och de seglade mer i den svaga vinden. Man får hålla ut lite utefter den albanska kusten, det är stora floder som mynnar och det finns sandrev lite här och där. Utanför Durrës hamn får man göra en kringgående sväng så man inte fastnar i de grunda partierna.

Det är Albaniens största hamn, och här låg massor av lastfartyg och kranar från 40-talet kantade kajerna. Arbetet pågick till sent på natten. Vi fick en helt okej plats med kajkanten i ögonhöjd från Cattens däck räknat. Agenten dök upp och fylleriövningarna tog vid. Här kostade inklarering 35 euro, avgift till hamnkontoret 20 euro och själva hamnavgiften 10 euro per dag, alltså ligger man över natten blir det 20 euro… Totalmente 75 euro. För en plats vid en ojämn betongkaj och massor av damm och bös som blåste från kajen. Flugorna fick vi nog på köpet. Vi protesterade och hade oss, men inte hjälpte det. Agenten, som var jättetrevlig och pratade bra engelska, slog ut med händerna och sa att det var inget han kunde ändra på.

Men inte heller i Durrës fanns det nåt vatten för en liten skitbåt som vår. Suck. Det blev att mentalt förbereda sig på ytterligare 60 sjömil för att nå marinan i Orikum. Där har vi ju varit tidigare och vet att det finns både el och vatten. Och hamnavgift. Men det är ju okej om man vet att man får nåt för pengen.

Det blev rätt gropigt, men vindarna och vågorna var med oss hela vägen, så det gick så bra det kunde. Sista biten ned i viken förbi Vlores, de sista 20 sjömilen, gick det undan ordentligt, och på slutet hade vi 11–12 sekundmeter i baken. Rutschade upp och ned för vågorna. Vi fick knö oss in mellan två motorbåtar med fören mot vinden, så det gick galant att lägga till. 

Och vilken skön känsla att kunna fylla vattentanken och promenera till duschen och blaska av sig! Här ville agenten ha 5500 leke i avgift, ca 380 skr. Det skiftar vid varje hamn…

Så det här blir vår sista albanska anhalt. Vi har inte råd att klarera in på alla ställen, och förresten återstår bara Sarande som hamn lite längre söderut i Albanien. Och dit behöver vi inte gå. Korfu och Grekland ligger så nära.

God skaldjurspasta i Shengjin. Lite fotboll, öl och isländsk
fotbollsseger på det satt fint...

Det är ju synd på den albanska sjöturismen att det ska fungera så här, vi hade hört nåt rykte att det inte längre var nödvändigt att klarera in och ut ur vareviga hamn, men det var tydligen fel. Det blir ju både krångligt och dyrt för de enskilda båtarna. Och urvalet av hamnar/tilläggningsplatser är väldigt begränsat eftersom kusten ser ut som den gör. Den enda riktigt säkra platsen är Orikums marina. Shengjin har plats och är skyddat, men en stor hamn, Durrës erbjuder en hög betongkaj, Vlore är inte alls säkert för småbåtar och Sarandes kaj är inte heller så skön i alla väder. Porto Palermo är den enda riktigt skyddade platsen för ankring eller tilläggning mot ännu en hög och ruggig betongkaj — utan myndigheter. Några till ställen finns det, men då ska man ha lite tur med vädret.

Så nu, efter en avslappnad dag, fortsätter vi mot Porto Palermo och sedan återser vi Grekland. Den superbraiga italienska restaurangen får inte se oss ikväll, mitt minne av gårdagens smaskig risotto och utsikten över havet och bergen i solnedgång får bli det sista. 

Nu har gråsparven bättrat på konstruktionen i radarn. Suck. Hoppas dom/hen hinner få ihop nåt nytt någon annanstans innan det är dags för äggläggning.