Osor och andra broöppningar

Idag är distansen 43 Nm (ca sju timmar med motorn på) och vädret så lugnt det kan bli, så jag provar att skriva lite under gång. Jag har bytt lakan i sängen, och det gick fint… Ofta blir man sittande på akterdäck spanande över öar och horisonter när det är lite stökigare väder. Jag vill inte så gärna befinna mig nere i båten, även fast jag vet att jag sällan blir illamående så finns ju risken. Ibland är det rent svårt att äta nåt, trots att man sitter ute och mår rätt bra när vi kör.

Det är lätt att fastna i rutiner också.

Igår tog vi oss från Istrien söderut till Nerezine, innanför lilla Osor, en skyddad hamn. Bron i Osor öppnas vid nio och sjutton varje dag, och vi kom dit med nästan två timmar till öppning. Byn var ordentligt befäst en gång i tiden och full av kullerstensgränder och gamla hus och murar runt trädgårdarna. En hög stadsmur mot norr och väst. Väldigt pittoreskt, några restauranger, en affär öppen på morgonen och på kvällen, torg, flaggor med något helgon på och ett gäng fransk- och amerikansktalande arkeologer som hade borstat sig ner en dryg halvmeter i koret till någon kyrka som hade flera väggar kvar.

På åkrarna utanför stadsmuren kvittrade svalor och det luktade starkt av rosmarin och örter.

På båda sidor av sundet finns vikar och möjligheter till förtöjning, på sydsidan en brygga med mooringlinor och bojar. Det har nog varit en strategisk ort, perfekt för sjöfart.

Många små campingvans stod i skogsbacken på den västra sidan och när broöppningen äntligen hände stod fullt med folk utefter kajerna och vinkade och tog bilder, precis som man gjorde nåt fantastiskt genom att gasa igenom kanalen…

De vrider bron med handkraft, och någon vinkar när det är läge att köra igenom. Helt analogt. Vi är bara tacksamma att inte bron strejkar, som en liknande inrättning gjorde hösten 2010 när vi försökte komma till Uppsala genom Stäket i Mälaren. Där var det stopp, vill jag lova. Den urgamla bron hade klappat ihop och skulle lagas dagen därpå, om vi hade tur.

Det har jag ju skrivit om förut, tror jag, men det kan ju vara värt att dras en gång till. Vi förtöjde vid en av ”armarna” söder om sundet, och låg där i strömmen. Vi fick balansera oss fram på timret och cementkasunerna för att komma iland och rasta vovven. Pelle hade tandläkartid dagen efter, och behövde komma till Uppsala, och bron skulle ”kanske” repareras då. En av våra goda bekanta med bil och tillfälle hämtade Pelle på kvällen och skjutsade honom till Uppsala medan jag och Milou övernattade i buskagen vid den gamla svängbron. Det var mysigt.

En fin port i Kotor, som jag tyckte mycket om... Vinkel underifrån.

Jag hade förväntat mig en lång väntan dagen efter, men vid tiosnåret så började bron röra på sig, och den andra segelbåten som låg vid den andra ”armen” in mot bron kastade loss.

Tur att jag hade rastat hunden dessförinnan, så det var bara att gripa tillfället, släppa förtöjningarna och styra ut. Det gick fint, och vid Eriksund hittade jag en brygga som jag nästan kom ända fram till där Pelle kunde hoppa ombord igen. Normalt är det ju ”men hoppa då!” när någon ska iland, men nu var det ”men hoppa då!” för att komma ombord. Det är svårt att se hur nära eller långt ifrån man är från positionen bakom ratten…

Jag backade ut från bryggan i Eriksund och lämnade ett spår av lösryckta näckrosblad i kölvattnet.

Här är det ”glist” mellan näckrosorna. Desto tätare mellan de förbannade fiskeredskapen… Ibland har fiskarna fått den lysande idén att markera näten med genomskinliga vattenflaskor eller svarta dunkar. De syns inte särskilt bra i vågorna. Men oftast ligger det en bukett av orange, rosa eller vita plastflaskor och guppar och när man kommer tillräckligt nära syns de faktiskt. Då är det dags att väja.