Albanien i expressfart

Dubrovnik. Den stora fontänen.

Det byggs bo i vår radar. Vi kom hit igår klockan tre och i morse låg en del kvistar på biminitaket så jag kollade upp och såg flitens lampa blixtra däruppe. En gråsparv kvittrade så uppmuntrande och rättade till pinnar och gräsruskor på radarfästet. Det kommer att bli så stadigt och bra.

Dubrovnik igen. Var upp i det höga tornet där på ringmuren.

Men — imorgon går flyttlasset, ju. Det vet hen inte om. Få se om boet faller isär i dyningarna ner mot Porto Palermo eller om det är stadigt gjort. Gråsparven kanske har förankrat grästovorna med lera, rena cementen? Eller är det bara svalor som bygger med sånt?

Den gamla hamnen i Dubrovnik. "Det ser fullt ut."

Sedan vårt ”giant leap” från Cavtat efter utklarering hann vi gott och väl till Shengjin, strömmarna och vindarna var med oss. Vi slapp besväras av trista dyningar också, faktiskt. Shengjin var en rätt stor industrihamn, där vi inte fick plats på småbåtsbryggan, där låg redan tre båtar framför en stor bogserbåt. Inklarering på plats, på en cementklump som vi gjorde fast mot kämpade inklareringsdamen mot vinden för att inte alla papper som måste fyllas i skulle blåsa bort. Det gick bra, fast det kostade ju 50 euro, förstås… Stan var inte så glassig, leriga vägar och söndriga trottoarer, men många små butiker med färska grönsaker och frukt och kött och sånt. Vi hittade en restaurang som hade en klimatdel, phu! Och jättegod skaldjurspasta! Och storbilds-TV med Island som spöade England! Det blev ju en lyckad totalkväll efter 80 sjömil. Kul! Upplivade betalade vi knappt 200 skr för en hel del öl och den urgoda pastan. Vi var de sista att lämna stället, och irrade iväg på gator utan lyse. 

Morgonen därpå kom agenten halv åtta och väckte oss stackare, tillsammans med en italienare som låg vid gästbryggan. De ville gärna segla med oss ner till Durrës om vi var intresserade, men så fort som möjligt, för det skulle blåsa upp på eftermiddagen. Yrvakna sa vi ja, och agenten dundrade iväg för att fixa ”papperen” så vi kunde klarera ut…

Vårt problem var, sedan de lugna dagarna norr om Dubrovnik, att vi inte hade fyllt på nåt vatten, övertygade om att det skulle finnas i Cavtat. Men där skulle de minsann ha 30 kuna per meter båt för att fylla vår 300—400 liters vattentank. Alltså 360 kuna, motsvarande 450 spänn… Det kan man ju inte betala. Om man inte är en bisarrt lyxig megayacht som våra grannar i Cavtat. Så vi tänkte att i Shengjin kanske vi kan fixa vatten. Men det var inte så lätt. Vi skulle få traska med vår tiolitersdunk några gånger till en okänd kran på okänt avstånd. Så när agenten sa att ”Durrës är en jättestor hamn” tog vi henne på orden och sa ”Vi åker.”

Hade det funnits vatten hade vi kunnat stanna några dar och se oss om där i norra Albanien. Nu blidde det inte så.

35-sjömilafärden med Carlo och Ada i Orion I blev lugn och fin, vi såg nästan inte till dem, vi gick lite fortare och de seglade mer i den svaga vinden. Man får hålla ut lite utefter den albanska kusten, det är stora floder som mynnar och det finns sandrev lite här och där. Utanför Durrës hamn får man göra en kringgående sväng så man inte fastnar i de grunda partierna.

Det är Albaniens största hamn, och här låg massor av lastfartyg och kranar från 40-talet kantade kajerna. Arbetet pågick till sent på natten. Vi fick en helt okej plats med kajkanten i ögonhöjd från Cattens däck räknat. Agenten dök upp och fylleriövningarna tog vid. Här kostade inklarering 35 euro, avgift till hamnkontoret 20 euro och själva hamnavgiften 10 euro per dag, alltså ligger man över natten blir det 20 euro… Totalmente 75 euro. För en plats vid en ojämn betongkaj och massor av damm och bös som blåste från kajen. Flugorna fick vi nog på köpet. Vi protesterade och hade oss, men inte hjälpte det. Agenten, som var jättetrevlig och pratade bra engelska, slog ut med händerna och sa att det var inget han kunde ändra på.

Men inte heller i Durrës fanns det nåt vatten för en liten skitbåt som vår. Suck. Det blev att mentalt förbereda sig på ytterligare 60 sjömil för att nå marinan i Orikum. Där har vi ju varit tidigare och vet att det finns både el och vatten. Och hamnavgift. Men det är ju okej om man vet att man får nåt för pengen.

Det blev rätt gropigt, men vindarna och vågorna var med oss hela vägen, så det gick så bra det kunde. Sista biten ned i viken förbi Vlores, de sista 20 sjömilen, gick det undan ordentligt, och på slutet hade vi 11–12 sekundmeter i baken. Rutschade upp och ned för vågorna. Vi fick knö oss in mellan två motorbåtar med fören mot vinden, så det gick galant att lägga till. 

Och vilken skön känsla att kunna fylla vattentanken och promenera till duschen och blaska av sig! Här ville agenten ha 5500 leke i avgift, ca 380 skr. Det skiftar vid varje hamn…

Så det här blir vår sista albanska anhalt. Vi har inte råd att klarera in på alla ställen, och förresten återstår bara Sarande som hamn lite längre söderut i Albanien. Och dit behöver vi inte gå. Korfu och Grekland ligger så nära.

God skaldjurspasta i Shengjin. Lite fotboll, öl och isländsk
fotbollsseger på det satt fint...

Det är ju synd på den albanska sjöturismen att det ska fungera så här, vi hade hört nåt rykte att det inte längre var nödvändigt att klarera in och ut ur vareviga hamn, men det var tydligen fel. Det blir ju både krångligt och dyrt för de enskilda båtarna. Och urvalet av hamnar/tilläggningsplatser är väldigt begränsat eftersom kusten ser ut som den gör. Den enda riktigt säkra platsen är Orikums marina. Shengjin har plats och är skyddat, men en stor hamn, Durrës erbjuder en hög betongkaj, Vlore är inte alls säkert för småbåtar och Sarandes kaj är inte heller så skön i alla väder. Porto Palermo är den enda riktigt skyddade platsen för ankring eller tilläggning mot ännu en hög och ruggig betongkaj — utan myndigheter. Några till ställen finns det, men då ska man ha lite tur med vädret.

Så nu, efter en avslappnad dag, fortsätter vi mot Porto Palermo och sedan återser vi Grekland. Den superbraiga italienska restaurangen får inte se oss ikväll, mitt minne av gårdagens smaskig risotto och utsikten över havet och bergen i solnedgång får bli det sista. 

Nu har gråsparven bättrat på konstruktionen i radarn. Suck. Hoppas dom/hen hinner få ihop nåt nytt någon annanstans innan det är dags för äggläggning.

Inte bara Nordsjön som jäser

Ojoj, vad jag inte lägger ut några bilder, men situationen har varit lite internet-svag. Inte nån elsladd har vi haft till båten i många dagar heller, och vattnet börjar nästan sina. Fast vi har ju en rätt stor tank så det är ingen katastrof än.
Vi har varit tvungna att köra generatorn för att kunna ladda saker, för trots att solfångaren fått mer än vad man kan tänka sig att den tål i solväg så har kylskåp och annat lull-lull tydligen dragit mer än vad våra batterier kan erbjuda. Vi har till och med känt oss förpliktigade att använda toaletten som man tömmer för hand! Jojo, vilka umbäranden.
Men nu försöker vi pressa ur de sista kB ur vår kroatiska sticka och internetar hejdlöst här på den vattniga gränsen mot Montenegro. Det verkar funka oväntat bra och länge. Får väl se när jag publicerar denna text.
Ja, vi är mitt ute på böljan, som idag är väldigt lugn och fin. Igår, när vi tog det lilla stenkast-steget från Dubrovnik till Cavtat tokade sjön sig å det grövsta. Ingen finåkning där inte.
Det måste vara nån slags krock mellan sjö från söder och norr eller strömmar och gamla dyningar. Ingen vind hade vi att skylla på hur som helst. Mer rapporter från Shengjin i Albanien om vi hinner dit i afton.
"Bara" 52 sjömil kvar. Nånstans vid sjusnåret ikväll ska vi förhoppningsvis vara framme. Om inget tillstöter.

Dubrovnik!

It was 40 years ago today! Nja, inte idag, men i alla fall sommartid för 40 år sedan var jag i Dubrovnik senast. Inte för att jag kommer ihåg så mycket, kanske jag skrev dagbok? Det kanske är läge att rota fram dagbokslådan i containern nån gång när man är hemma.
Stan är i alla fall obeskrivligt häftig, det är som att gå in i en film, overkligt. Idag promenerade vi runt hela ringmuren. Det tog tid och var ganska spännande, eftersom den är jättehög och jättebrant ner till klippor och vatten på den sidan.
Det sköts och bombades sönder en hel del under kriget på 1990-talet, men det har man renoverat upp, och man ser ingenting av nån förödelse, förutom somliga minnesbilder på olika ställen.
Idag var en ferruktansevärt varm dag. Inatt kom starka vindar från land och svedde oss och havet med 29 grader hela natten. Phu. Inatt ska det bli nästan lika varmt och blåsigt igen. Vi försöker hålla oss i skuggan och går långsamt. Även när det blir trappor. Och i Dubrovnik är det trappor. Men pittoreska och fina trappor med murgröna och bisarrt mycket bougainvilla. En magnolia vid stadsporten till gamla stan blommade och var jättestor. Vackert.
Bilder från iPaden vad det lider.

Fotboll via internet, inlägg lite då och då...

Lite blyinfattat glas från Mariakyrkan på ön Mljet.

Vi kan inte se Sveriges match direkt här i viken norr om Dubrovnik. Kroatisk TV sänder bara Italien-- Irland. Så vi får hålla kollen medelst DNs och SVTs webrapporteringar. Medan vi ser Italien--Irlandsmatchen.
I-landsproblem.
Det är mygg eller nåt också. Orkar inte dricka mer öl.

Klostret på ön i sjön på ön Mljet.

Min mynta mår ganska bra där till vänster. Apelsinträdet från Turkiet mår
prima, och aloen som klarade vintern i Istanbul ynglar av sig.

Müsiga vikar

Jag ger upp! Kroatien är helt okej! Väldigt mycket folk, väldigt mycket vikar, väldigt mycket bryggor, väldigt mycket affärer, restauranger, bojar, hamnkaptener.
Men -- huvudgrejen är att det är väldigt fint och trevligt och lätt att segla här. Allt finns! Om inte precis där du ankrar, så om hörnet, i nästa vik eller by. Och det är rent och fint och många pratar, om inte engelska, så tyska.
Ett väldigt bra ställe att semestra på, kort sagt.
Vi har också kunnat undvika de allra dyraste ställena genom att lägga till vid småbryggor och stadskajer där det brukar finnas det mesta, för en rimlig penning.
Igår kväll låg vi i Povlja på Brac efter dåligt väder, vid stadskajen, när det blåste upp litegrann rakt på oss från bergen på fastlandet. Jag blev lite skärrad och föreställde mig en natt gnussande och hoppande upp och ned mot stenkajen, så våra jättetrevliga nya kompisar Anders och Cina från Örnsköldsvik fick hoppa av båten lite plötsligt efter ett glas kylt vitt, SORRY!, och vi kastade loss mot ett mer skyddat hörn av infarten mot Povlja där det bland annat skulle finnas två restaurangbryggor, ankarmöjlighet och bojar. Och lä från vinden.
Två distans var det, men det var närapå en timme till solens nedgång så det var rätt lugnt. Vi fick plats på en liten flytbrygga så fort en fiskebåt levererat, och vi fick oss ännu ett skrovmål. Restaurangen hette Rojens, tydligen namnet på viken, och det var så klart jättegott (kalv- och fläskkotlett med pommes och grillade grönsaker, gemüse) och omgivningarna var blick stilla och gröna. Det var riktigt bra att det blåste upp lite på stadskajen, annars hade vi kanske missat den här fina upplevelsen.
Idag pustar vi ut efter 44 Nm (visserligen helt lugnt) på vattnet i Lumbarda (Korcula), en av få rimligt prissatta marinor. På vägen förbi Korcula stad var det rena eldoradot av windsurfare och kite-surfare. Dessutom några mega-yachter och färjor som inte verkade bry sig om "mygg" som kite-surfare. Det var lite snärjigt där ett tag, folk som låg i vattnet och inte kom upp på sina kite-brädor, långa linor kors och tvärs i farleden. Men det verkade kul. Här hyr dom ut lite kuliga grejor vid stranden. Kanske ska man prova på lite windsurfing igen? Det var väl bara 30 år sedan sist...

Klarade sig riggen?

Sitter med en capucchino och försöker coola ner. Vi åkte i förrgår till lilla fina Povlja för att det skulle bli dåligt väder idag, och här ska det vara branog skyddat.
I morse låg vi fint och tryggt, tills den dök upp en stor gulet, en passagerarbåt som ser ut som en stor skuta, med långt bogspröt och gjord i trä, rätt fina är dom.
Den ville in till kajen där vi låg med nosen mot vinden. Den ville in framför oss, så vi fick lov att flytta bakåt, bakåt längs kajen. Efter lite protester flyttade vi. Det blåste ganska ordentligt, så vi fick vara försiktiga när vi bytte plats för linorna.
Plötsligt kom guleten, och in med sitt jättelånga och väldigt höga bogspröt framför vårt. Men -- det blåste på så att de inte kom in till kajen, en gubbe stod där med en slak lina, medan båten drev åt andra hållet, och båtens bogspröt närmade sig vår för!!
Alla skrek, och de missade NÄSTAN vår furlex, alltså förstaget som genuan är upprullad på, men längst ut på det jättehöga bogsprötet satt ett beslag som liksom nöp runt furlexrullen och genuan så Catten girade ut en sväng, och så sproing! tillbaka så bogsprötet kom loss.
Gissa om vi nästan fick blodstörtning, hjärtstopp och psykbryt. Allt på en gång. Vi vet inte än om furlexen är skadad, men det är ett hål på seglets solskydd, det ser vi. Så jävla typiskt!
Besättningsmedlemmar kom och ursäktade sig ordentligt efteråt, men det var så dags då... Vi har fått namn, nummer och allt på företaget med guleten.
Skit! När man nu anstränger sig för att ta det säkra för det osäkra så kommer det såna där och terroriserar!? Inte nog med att man blir skräckslagen och utmattad av det, det kan också bli en massa extrakostnader med reparationer och pengar hit och dit.
Nu ligger vi och guppar och far omkring i kastbyarna, men i alla fall på ett bra ställe. Imorgon bitti bör det värsta vara över. Hoppas vi.
Ikväll ska vi bjussa ett trevligt par från Örnsköldsvik på mat. De har upplåtit sin tvättmaskin till oss, eftersom vi hade massor av smutsig tvätt i båten. Nu har vi massor av halvtorr tvätt hängandes i linor kors och tvärs i båten. Men glada och tacksamma är vi!

Natür!

Första stora vattenfallen.

Häromdagen tänkte jag som så att man saknar ju skogen, den där känslan att vara i ett grönt rum, salar och pelargångar av träd.

Promenadkompisar bland forsarna och öringarna.

Men så var vi ju i Skradin, den lilla romerska stan, och därifrån tar man en utflyktsbåt upp till vattenfallen som heter Krka och så promenerar man upp bredvid fallen och ser på dem och hör dånet  och fascineras över mängden vatten och kraften. Varje år byggs kanten på de olika fallen på, så att det blir som en krans, det heter travertiner, de byggs på med några millimeter, och de kanter som finns i de här fallen i Krka är 7 000 år gamla. Det finns travertiner som är 120 000 år gamla, stod det nånstans på informationstavlorna.
Men i alla fall, när man kommit upp där fallen börjar så planar marken ut lite så där har man byggt jättelånga bryggor tvärsöver hela vattensystemet, så man går över små leriga öar och massor av träd och buskar och pölar med öringar som står där och vaggar och grodor som för ett oerhört liv.

Utsiktsplats på väg ner mot entrén.

Så nu fick jag mig lite natür till livs! Ja, det var jättefint och ett stort område, det tog några timmar att strosa runt. Sedan när vi kom tillbaka till båten och entrén kunde man fortsätta promenaden tillbaka till Skradin, så då gjorde vi det, hurtbulliga som vi kände oss. Motion!

Kroatiens första mål!

Hela brödgänget, Ivan, Vladimir, Tomas och  jag. I ljuvliga lilla Skradin.

Här firas det, kan man säga... Öronbedövande musik och flaskor och glas och bengaliska eldar. Vi undrar hur länge musiken kommer att dåna, men än är klockan bara nio på kvällen, så det kan nog bli ett tag till. Och nu börjar matchen Tyskland -- Nordirland, det kanske dämpar firandet om nu de fotbollsintresserade vill titta vidare. Men de kanske är mer kroatiska fans än fotbollsfans?
Vi har träffat väldigt trevliga tjeckiska människor, och festat till med dem igår eftermiddag, så vi blev alldeles matta... Det är konstigt att man kan prata så länge fast man inte förstår varken engelska, tjeckiska eller tyska riktigt. Det går!

Vilken fin tatuering! Vladimirs första båt var en Nauticat!

Nu är vi tillbaka i Rogoznica och här är humöret på topp, som nämnts. Och imorgon spelar Sverige! Yikes!

Vladimir och Pelle är glada tillsammans.

Spännande grannar...

En av de oberäkneliga faktorerna (tjusningen?) med båtlivet på sommaren är vem som blir din granne. Oftast är det inga problem, men härom dagen påmindes vi om vad vi gett oss in i: Chartereldorado.

Tusentals båtar ligger i marinorna nu, städas och utrustas för ett knippe semestersugna seglare, mer eller mindre rutinerade.

Ibland är det mer semester än segel, kan man säga.

I Muline dök det upp en 44 fots chartersegelbåt som först försökte åka upp på stranden vid restaurangen. De bara siktade och körde. Antagligen fick de grundkänning, för de backade ut därifrån, och lyckades faktiskt inte köra in i segelbåten som låg vid en boj strax bredvid. 

I stället skulle de lägga sig vid bryggan, i lovart, och styrde dit i god fart, och kom ganska parallellt, men slog inte back eller nåt, utan KRAS, stannade när skrovet skrapade in i betongbryggan och ankaret i fören precis inte slog in i båten som låg framför. Ren tur.

Mannen i fören gjorde fast, men höll på att ramla överbord. Han var full. Mannen vid ratten och gasreglaget stirrade uttryckslöst (bakom blå spegelsolisar) på ”marineron” som ropade ”stopp” och ”backa” på alla språk han kunde tänka sig och gjorde - ingenting. 

Båten stannade ju. Till slut.

Besättningen var aspackad.

”Hur länge stannar ni?” frågade marineron, eftersom det brukar bli fullt med båtar även på lovartsidan av bryggan mest varje kväll, men då ligger båtarna med mooringlinor rakt ut från bryggan, inte långsida.

”En timme,” svarade den lealöse skepparen på engelska.

Jojo, en stund senare hade alla fem tagit sig in till restaurangen och hinkade öl och beställde in mat. På nåt vis lyckades de i alla fall inte trilla i sjön under kvällen, för på morgonen satt de vid samma bord bland ölflaskor och planerade dagens seglats.

Det var bara att hoppas att de siktade på en annan hamn än oss…

Venedig var toppen!

Venedig var inte alls så hemskt och trist och stinkande som jag fått berättat för mig. En person sa: Varför det? när jag sa att jag ville åka dit. Så jag hade både förväntningar och onda aningar, men ett riktigt sug att få se med egna ögon. Och uppleva.

Vinkaggar i väntan på leverans.

Jag blev inte besviken. Trängseln var inte jobbig. Vaporetto-båtarna var folkfyllda men inte obehagliga, spännande i de våldsamma vågorna och krängande ”perrongerna”. De sevärdheter vi besökte var heller inte überdyra eller svåra att ta sig in till. Vi slapp köa in på toaletterna, det fanns papper och tvål (det är vi inte bortskämda med).

Men det kanske berodde på att vi valde rätt tidpunkt, i slutet av maj. Turistsäsongen har inte riktigt kommit igång, det märkte vi på att marinan var knappt halvfull, och restaurangernas servitörer ville gärna språka lite extra med oss. I en ganska tjusig restaurang (det regnade) vid kanalen nära ”ghettot” kunde vår servitör, som var från Bangladesh, knappt slita sig och föreslog att vi skulle få vårt vita vin gratis! Men vi betalade faktiskt pliktskyldigast. Så det så.

Bild från vaporetto, en annan båt som lagt till i Venedig... Incredibile.

Så vi hade gott om tid och ork att spatsera runt och begapa allt vackert, med andra ord. För det är en helt fantastisk stad. Hur mycket måste inte handelsmännen ha tjänat för att ha haft råd att styra ut stan så här? Och på ekpålar!? Venedig var ju ett helt land, med massor av makt en gång. Till och med på Kreta finns ju gott om influenser att se den dag som idag är. Och i Istanbul. Överallt. Hela Kroatien. Grekland.

Det häftiga med stan är ju att det inte finns några bilar. Alla går eller kör nåt flytetyg. Överallt smala gator, krokigt, man har ingen aning om vilket håll man går mot, små broar, hörn, en ny bro, en större bro, ett torg, nymålade, förgyllda fasader, förfallna fasader, renovering med en parkerad arbetsbåt nedanför ett fönster där gammal puts och sten hissas ned i en hink. Ny puts och sand ligger i högar i en annan båt bredvid. Stora transportbåtar med jättekaggar med vin, en båt full av inplastade resväskor i olika färger, på väg till flygplatsen, en annan med paket, Fed-ex. Express.

Och så alla människor från världens alla hörn. 

En av de smalare gatorna...

Jag blev verkligen betagen. Vill verkligen rekommendera. Men det är dyrt, att bo, att äta, att ta sig runt. Vaporettobiljetten kostade 30 euro för 48 timmar.

Men mest promenerar man, och det gör man rätt i!

Vart man sig vände så fanns det spännande saker att titta på.

Osor och andra broöppningar

Idag är distansen 43 Nm (ca sju timmar med motorn på) och vädret så lugnt det kan bli, så jag provar att skriva lite under gång. Jag har bytt lakan i sängen, och det gick fint… Ofta blir man sittande på akterdäck spanande över öar och horisonter när det är lite stökigare väder. Jag vill inte så gärna befinna mig nere i båten, även fast jag vet att jag sällan blir illamående så finns ju risken. Ibland är det rent svårt att äta nåt, trots att man sitter ute och mår rätt bra när vi kör.

Det är lätt att fastna i rutiner också.

Igår tog vi oss från Istrien söderut till Nerezine, innanför lilla Osor, en skyddad hamn. Bron i Osor öppnas vid nio och sjutton varje dag, och vi kom dit med nästan två timmar till öppning. Byn var ordentligt befäst en gång i tiden och full av kullerstensgränder och gamla hus och murar runt trädgårdarna. En hög stadsmur mot norr och väst. Väldigt pittoreskt, några restauranger, en affär öppen på morgonen och på kvällen, torg, flaggor med något helgon på och ett gäng fransk- och amerikansktalande arkeologer som hade borstat sig ner en dryg halvmeter i koret till någon kyrka som hade flera väggar kvar.

På åkrarna utanför stadsmuren kvittrade svalor och det luktade starkt av rosmarin och örter.

På båda sidor av sundet finns vikar och möjligheter till förtöjning, på sydsidan en brygga med mooringlinor och bojar. Det har nog varit en strategisk ort, perfekt för sjöfart.

Många små campingvans stod i skogsbacken på den västra sidan och när broöppningen äntligen hände stod fullt med folk utefter kajerna och vinkade och tog bilder, precis som man gjorde nåt fantastiskt genom att gasa igenom kanalen…

De vrider bron med handkraft, och någon vinkar när det är läge att köra igenom. Helt analogt. Vi är bara tacksamma att inte bron strejkar, som en liknande inrättning gjorde hösten 2010 när vi försökte komma till Uppsala genom Stäket i Mälaren. Där var det stopp, vill jag lova. Den urgamla bron hade klappat ihop och skulle lagas dagen därpå, om vi hade tur.

Det har jag ju skrivit om förut, tror jag, men det kan ju vara värt att dras en gång till. Vi förtöjde vid en av ”armarna” söder om sundet, och låg där i strömmen. Vi fick balansera oss fram på timret och cementkasunerna för att komma iland och rasta vovven. Pelle hade tandläkartid dagen efter, och behövde komma till Uppsala, och bron skulle ”kanske” repareras då. En av våra goda bekanta med bil och tillfälle hämtade Pelle på kvällen och skjutsade honom till Uppsala medan jag och Milou övernattade i buskagen vid den gamla svängbron. Det var mysigt.

En fin port i Kotor, som jag tyckte mycket om... Vinkel underifrån.

Jag hade förväntat mig en lång väntan dagen efter, men vid tiosnåret så började bron röra på sig, och den andra segelbåten som låg vid den andra ”armen” in mot bron kastade loss.

Tur att jag hade rastat hunden dessförinnan, så det var bara att gripa tillfället, släppa förtöjningarna och styra ut. Det gick fint, och vid Eriksund hittade jag en brygga som jag nästan kom ända fram till där Pelle kunde hoppa ombord igen. Normalt är det ju ”men hoppa då!” när någon ska iland, men nu var det ”men hoppa då!” för att komma ombord. Det är svårt att se hur nära eller långt ifrån man är från positionen bakom ratten…

Jag backade ut från bryggan i Eriksund och lämnade ett spår av lösryckta näckrosblad i kölvattnet.

Här är det ”glist” mellan näckrosorna. Desto tätare mellan de förbannade fiskeredskapen… Ibland har fiskarna fått den lysande idén att markera näten med genomskinliga vattenflaskor eller svarta dunkar. De syns inte särskilt bra i vågorna. Men oftast ligger det en bukett av orange, rosa eller vita plastflaskor och guppar och när man kommer tillräckligt nära syns de faktiskt. Då är det dags att väja.

Träff på träff

Vi råkade på Sverre och Ingrid redan i Preveza, innan vi kastade loss för en och en halv månad sedan. De skulle också till Venedig, och hade tillbringat vintern i Lefkas.
De startade före oss och var snälla och mailade och berättade bland annat om den icke-byråkratiska inklareringen i Albanien.
Sedan mötte vi dem som hastigast utanför marinan i Orikum när de åkte vidare mot Montenegro och vi precis anlände. Vi mailade någon mer gång, om tips i Kroatiens vikar. Vi puttrade vidare, på varsitt håll.
I Venedig, efter vår första heldag där, vilka hade precis lagt till: Jo, Sverre och Ingrid! Vilken flax! De hade tagit en lite längre tripp upp mot Slovenien, och ett långt ben mot Venedig, 61 Nm sista dagen.
Det var verkligen roligt att träffa dem igen, och vi hade några "sittningar".
Det råkade sig att vi lämnade Venedig samtidigt och åkte tillbaka till Kroatien, vi delade vik två nätter och tog ett glas och festade loss på en riktig middag sista kvällen. De har lite mer bråttom än vi söderut, besök väntar.
De styrde sedan mot Pula, vi tog en annan, närbelägen hamn, på jakt efter bra marinashopar och service-kit till en pump.
I morse när vi precis styrde ut från hamnen under de regntunga skyarna, vilka puttrade där framför oss? Jo, Sverre och Ingrid! Vi upptäckte det efter en stund, så jag vet inte om de såg oss vinka, eller om de vinkade, och så såg vi att de valde en annan kurs, lite mer utomskärs, och så bleknade de till slut vid horisonten. Men vi kommer säkert att råka på dem någon annanstans.
Man kan knappast tro nåt annat efter de här sammanträffandena.