Istanbul, slutet av oktober

Dagarna svoschar förbi och vi har äntligen fått ur tummarna och köpt oss ett äkta turkiskt sim-kort. Det funkade inte i någon av våra vanliga mobiler, de verkar vara operatörslåsta fast de inte skulle vara det... Men som tur var hade vi en mobil som reserv, en vattentålig groving i svart och gult gummi, ser det ut som. Och där funkar kortet hundra procent. Nummer: +90 534 073 03 17, så nu är det billigt att både ringa och svara! Vi ska bara hitta nåt sätt att ladda den på också... Sedan måste mobilerna registreras också här i Turkiet, annars blir de blockerade! Av myndigheterna! Jojo, så nu är vår fungerande mobil registrerad. Men den kommer i alla fall att bli blockerad om ett halvår, då måste vi registrera den igen...
Vi har räknat ut hur mycket pengar vi gjort av med under de fyra månader vi rest omkring - och - det är mycket! Vi har till exempel satt sprätt på diesel för 224 kr om dagen. Den kostnaden kommer ju att vara lite mindre under ett halvår. Vi får hoppas att vårt stillsamma leverne här kommer att visa sig vara ekonomiskt försvarbart.
Vi har köpt ett sånt fiffigt kort att åka buss/spårväg/tunnelbana med. Bara att vifta så får man gå ombord. Billigare och enklare än kontanter och poletter.
Laga mera mat hemma kommer vi ju att göra. Skåpen rymmer minnen från resan: paprikapasta från Ungern, müesli från Rumänien, senap från Düsseldorf, lök från Tyskland, potatismos från Bulgarien, olja från Österlen, ketchup från Rumänien, dressing från Österrike och mjöl från Rumänien. Det är rena Memory lane när man blickar ner i kylen. En massa konstiga pytsar från Sverige står också där längst ner, de ska väl slängas snart, tror jag. Vi köpte en bauta-förpackning Liptons "vanligt" te på Migros (vår närmsta affär). Folk dricker ju mycket te här (chai), så man förstår att de bunkrar upp.
Jag ska lägga upp en sida på bloggen om våra Istanbul-erfarenheter, turisttips, eller vad man kan kalla det.

Spårvägar, pendeltåg och tunnelbana på en och samma karta.

Vi har provat på precis alla transportmedel hittills. Tunnelbanan är inte så utbyggd ännu, men rasande ren och fräsch med helt begripliga skyltar och pedagogisk inredning. Bussarna går lite då och då, jag har INGEN aning om bussnätet, det verkar inte finnas nån information om det, men vi vet ungefär vart bussarna som går förbi här tar vägen. Men vi vet till exempel inte var vi ska gå av om vi skulle vilja åka buss hem nån dag... Tåg-pendel är ganska gammal och tar tid men går långt och centralstationen ligger centralt... Dolmus är taxin man delar med andra, rimligt billigt med precisa avgifter, men tre-fyra gånger dyrare än buss och tåg. Men trevligt! Alltid träffar man någon som man börjar prata med. Sist blev vi bjudna på resan av våra medresenärer! Cykel existerar inte i istanbul-trafiken. Det vore rent livsfarligt att ge sig ut på en trampcykel, finns ingen plats, det gör det knappt för alla bilar som far som galningar kors och tvärs. Men det finns ju parker och där går det att cykla. Vi tog oss nästan ända in till gamla stan (Sultanahmed) häromdagen på cykel. Taxi är ju dyrast, men vill man kosta på sig, så. In till stan kostar det knappt en hundring (sek), från Ikea kostade det lite mer, beror på graden av trafikkaos, så klart. För kaos är det oftast i den här stan.
Här i marinan är det lugna gatan. Vi ser mest anställda som putsar på båtar, sätter upp kapell och flyttar båtar mellan bryggorna. Vi ligger vid brygga G, som är den näst sista bryggan, det ligger mellan 120-60 båtar vid varje brygga, så om man plussar ihop a, b, c, d, e, f, och g blir det en del. Dessutom ligger det jättelika motorbåtar utefter piren också. Har ingen aning om hur många de är, men det är en del....

Några av de fina maneterna i marinan.

 Ibland kommer det ägare och åker ut med båtarna. Somliga har egna anställda (tror vi) som putsar på båten och kör den och kanske bor på den för säkerhets skull.
Det enda som stör lugnet i marinan är när den närbelägna snabbfärjan till Kadiköy tutar för avgång, då rycker det till i kroppen, för så lät det på Donau när det kom båtar som ville köra iväg oss från den ponton eller brygga vi hittat och lagt till vid... Janneke på Dionusos sa att jag var "traumatized", och det är jag säkert också, även om det värsta har gått över vid det här laget. Snabbfärjan är helt fantastisk, i trettio knyck (knop) drar man iväg till den asiatiska sidan på en tjugo minuter, och det kostar femton kronor. Det är ren flygstartskänsla, faktiskt. De andra färjorna över Bosporen har vi inte provat än.
Vi har två måsar som bor på bryggan, våra danska vänner har döpt den ena till Jonathan efter boken, han har en vinge som hänger, men jag tror att han mår lite bättre nu, eller också är det en ny Jonathan... En bit bort ligger ett stort sportcenter med allt man kan önska sig i träningsväg, vi var dit och rekade igår, för vi ville kunna simma några gånger i veckan, men det var förskräckligt dyrt, man var tvungen att köpa in sig på hela anläggningen, att bara gå och simma kunde man inte.
Vår badbrygga, som dängde in i slussväggen i Melk, Österrike, tänkte vi få uträtad nu över vintern, och marinan tog hit en svetsare som gav oss ett pris. Vi ska också få en "second opinion" av en annan yrkesman, men det får vi se när det blir. Allt i den här marinan tenderar att vara vansinnigt dyrt, och vi kommer INTE att anlita någon här om det inte är absolut nödvändigt. Eller överkomligt. Det finns tydligen en billigare marina tre mil västerut, och där kommer vi kanske att ta upp båten och titta till den på undersidan i vår när vi åker härifrån. Priset här passar inte vår plånbok.
Jag tänker också beställa en massa böcker till i jul då vi åker hem, böcker på svenska, Barbara Nadels hela serie i pocket, till exempel, en fjärdedel så dyr som motsvarande på engelska här, Orhan Pamuk måste man ju läsa, och de måste ju vara översatta, så då blir det den svenska varianten till överkomligt pris. John Freely har tydligen skrivit en massa läsvärt om Istanbul, så det står på önskelistan. Faktiskt har jag köpt en John Freely-bok redan om Turkiets västra kust. Han skriver om alla orterna från Dardanellerna (Gallipoli) ner till Syriens gräns, historik och sevärdheter! En guldgruva! Här är ju varje kvadratdecimeter proppfull med historier, Troja och hela baletten!
Jag hade en dröm om att kunna beställa böcker och få dem skickade hit, men det avrådde våra danska grannar, saker försvinner på posten, eller måste lösas ut till fantasipriser. Då importerar jag hellre själv. Vårt lager av böcker räcker fram till jul när vi åker hem, jag fick ju byta till mig en massa spännande av Gunilla och Toyvo i Wien!
Vår cykelutflykt slutade vid en av pendeltågsstationerna där vi kom fram vid ett litet torg fullt av fiskhandlare och fiskrestauranger. Vi stannade till och köpte varsin bamsemacka med en halv nygrillad makrill (tror vi) i. Jättegott! 3.50 lira, knappt 15 kronor. Dit vill jag åka igen. Hösten ska vara bästa årstiden för all slags "sea-food". Alla fiskar och musslor är välmatade och färdiga för skörd... Vi har ju varit vana vid att fisk varit orimligt dyrt utefter Donau, men här var det ju överkomligt.

Istanbul, vinterhamn

Efter en hel del funderande och en rekordjobbig resa till en alternativ marina (Pendik) på Asien-sidan av Istanbul så bestämde vi oss för att bli kvar i Ataköy över vintern. Dels var priset i de andra marinorna inte så förskräckligt mycket lägre, och så ligger Ataköy nära och bekvämt till flygplats och centrum. Visserligen behöver vi hitta ett alternativ till tvättinrättningen i marinan (10 euro/maskin), men det får vi helt enkelt lösa. Vi har nära till affärer, restauranger, flera jättegallerior, buss, dolmus och pendeltåg. Praktiskt.
Dionysos ville åka längre söderut, men de skulle också lämna båten över vintern, så efter en 4-5 dagar drog de vidare mot Kusadasis marina som hade acceptabla priser.

Hejdå Reinder och Janneke!

Kul på busstur i regnet. Greta och Janneke lyssnar.

Innan dess hade vi hunnit turista lite i Istanbul med Greta också, hon åkte hem efter några dagar, men var inte särskilt glad över att resa efter ganska så lång tid på båten.

Så den första veckan har vi försökt acklimatisera oss till den nya tillvaron, ha en OK internet-uppkoppling varje dag, till exempel. Idag var det en njutning att lyssna på Spanarna på P1. Vi slappar en del, försöker varva ner efter dessa veckor av ständig oro över vattenstånd, väder och mastresning...
Vi hittar nu utan problem buss, taxi, pendeltåg, ett annat slags pendeltåg osv osv. Det finns väldigt mycket att köpa här omkring... Vansinnigt mycket restauranger och klädaffärer och gallerior. Shopping är tydligen viktigt. Vi är ju inte så mycket för sånt längre, man kommer av sig. Det vi skulle behöva just nu är nya sim-kort, nu är det svinadyrt att både ringa och ta emot samtal med Sverige. Men vi har faktiskt redan varit till ett av fyra-fem Ikeavaruhus i Istanbul. Våra vinglas har ju decimerats betydligt under Europa-resan, så vi behövde bunkra upp. Dessutom blev det inköp av två plädar, en förpackning frysta räkor och värmeljus.
Transporter här är billigt, två lira (knappt 8 kr), för en sväng med nåt kollektivt transportmedel. Taxi är inte så farligt dyrt heller.
Hundar är det tack och lov inte så gott om, vi har ju vant oss vid stora gäng under resan genom östeuropa, men här ser man bara någon enstaka lite här och där. Men det kanske mer beror på att det är en väldigt urban miljö. Det finns inte plats för vilda djur i den galna trafiken. För kaos är det på vägarna. Inga marginaler. Man får minsann hålla i kopplet när man går på en bilgata med lilla vovven, för här är det en decimeter som gäller som säkerhetsavstånd.

Mums, juice- och fruktstånd i Bakirköy. Granatäpplejuice!

 Förorten vi bor närmast heter Bakirköy och är tätbefolkad och helt befriad från turister... I gamla stan, Sultanahmet, är det fullt med turister och en hel del turistfällor, men naturligtvis mycket roligt att titta på. Tyvärr har inget än så länge gått att se utan regn, men det kommer väl.
Det är tätt mellan moskéerna, och det är väl tur att man gillar ljudet av minaretsångare, för ofta hör man fler än en åt gången när vinden ligger på. 
Jag saknar böckerna om Istanbul av Barbara Nadel, får väl skaffa dem och lusläsa dem igen, de var oerhört lärorika och gav en hel del färg och liv åt stadsdelarna. Spännande också.
Nu har vi ju en adress i Istanbul, så jag kan kanske börja beställa böcker på nätet... Om man nu inte hittar nån schyst internationell bokhandel i stada. Mer rapporter kommer! Tips och frågor emottages tacksamt!

Istanbul, Turkiet

I Constanta fick vi höra att högtrycket skulle hålla i sig några dagar till, men att det skulle svänga på lördag, så vi försökte stressa på så gott det gick. Efter överläggningar med Reinder, vår navigatör och ledare, så bestämdes det att vi skulle gå direkt från Rumänien till Turkiet och hoppa över Bulgarien, eftersom det skulle sinka oss ca tre dagar med in- och utklareringar och sånt. Så med utklarering från Mangalia i Rumänien skulle vi dra en nattsegling direkt till Bosporen. Huvva! Men vädret verkade vara helt på vår sida, så så skulle det bli.
Mangalia var ett helt urtrevligt ställe med en fantastisk hamn, där vi också lyckades tanka med "kanistrar" från en mack i stan och en pick-up taxis hjälp. Full tank! Pelle köpte till fyra dunkar så det behövdes bara två svängar till macken med sju dunkar/tur. Det tog tid att fylla, kan jag säga. Men fullt blev det.
Väldigt många hamnar vi stannat till vid höll på att rustas eller var rustade med EU-pengar. Det är ju trevligt att pengarna hamnar så man själv får lite valuta, och städerna/hamnarna behöver rustas, jag säger bara det! Men i Mangalia var det klart och fint, massor av människor flanerade utefter den jättelånga marinan på kvällarna. Jag kan bara rekommendera Rumänien, både tjänstemän och andra var oerhört trevliga. Dessutom blev vi med på TV igen! Tror jag. De intervjuade Janneke och mig när vi höll på att klarera ut i alla fall och vi intygade att Mangalia och Rumänien var kalas-ställen.
Vid 12-tiden var vi färdiga med papper och shopping och kastade loss mot en natt på Svarta havet. Koordinaterna var utväxlade, och vår nya gps/plotter hade fått waypoints inlagda. När vi kom ut en bit från Mangalia märkte vi att det blåste bra mycket mer än dagen innan, och rakt i nyllet. Men, tänkte vi, det lägger sig nog innan solen går ner.
De första två waypointsen passerade vi medan det var ljust, och så hade vi långa benet kvar, ner mot Igneada, vilket är den första möjliga hamnen för oss att vila i Turkiet. Solen gick ned, men vinden pep på. Vågorna byggdes på, och även om det inte var några starka vindar så blev det rejält gropigt när man åker med nosen vinkelrätt emot. Timme efter timme.
Vi hade preparerat oss med sjösjukearmband, och det blev Pelle som fick röra ihop lite kvällsmat i köket. Jag kände verkligen inte för att varken äta eller laga mat. Men jag fick ner en portion i alla fall. Vi turades om att sitta och vakta, autopiloten körde ju. Jag kände mig sur som ättika över att vinden aldrig mojnade, men månen lyste och Dionysos låg snett framför oss så man hade i alla fall nåt att titta på. Det kändes väldigt tryggt att vara två båtar där vi susade fram i sju knop i Svarta havs-mörkret.
På morgonkulan, i tre-fyratiden, såg jag nåt grannt upplyst framför oss, men det var omöjligt att säga vad det var - en oljerigg, ett passagerarfartyg, en julgran? Jag svängde babord, gissade att aktern på vad det nu var låg där, och lade mig på andra sidan Dionysos. Efter någon halvtimme ropade Janneke på radion och undrade om jag sett fartyget, och det hade jag ju. Men det syntes inte på AIS-en. Ännu. Inte förrän vi var två sjömil (3,6 km) från fartyget såg vi att det var ett passagerarfartyg som gick åt "rätt" håll. Phu. Vi började också kunna se fyrljus från Igneada! Jippii! Vi var på rätt sida havet! Nu började faktiskt vinden mojna lite och båten gick lugnare, vi kunde sova bra där vi bäddat i soffan.

En efterlängtad syn - soluppgång i Svarta havet.

Istanbul - here we come!

I fyra - halvfemtiden hade vi nått nästa waypoint och vi svängde mot Bosporens mynning! Det blev ännu jämnare sjögång och efter att solen gått upp gick jag och lade mig. Sov underbart gott. Tidigt på eftermiddagen kunde vi äntligen sikta turkiska berg! Man fattade att man var i närheten av Medelhavet! Solen lyste och det var skönt ute! En riktigt underbar känsla. Snart skulle vi vara framme vid höstens mål.
På den asiatiska sidan av norra Bosporen fanns plats att ankra. Vi fick ju inte gå iland eftersom vi inte klarerat in i Turkiet. Det måste man göra i vissa hamnar. Så vi hakade fast oss vid varandra mitt i hamnen bakom piren i Poyraz, men fick senare flytta för vinden vred och vi låg obehagligt nära en jättestor fiskebåts ankarkätting. Vi såg den hur tydligt som helst i det turkosblå vattnet. Nu var vi verkligen nära Medelhavet, även om Svarta havets vatten varit lika klart och blågrönt så kändes det mer här, minaretsång och små fiskebåtar på svaj...
På morgonkulan drog vi vidare ner genom Bosporen, och den starka bris vi känt på morgonen visade sig vara ordentlig ute på farleden! Stora, stora fartyg mötte vi på nära håll, men vågorna lugnade sig vartefter vi svängde söderut, för att totalt kulminera i kaos när vi nådde Istanbuls centrum med förtifjorton färjor och turistbåtar från alla håll och kanter! Allt som tidigare suttit någorlunda fast i båten skakades loss och hunden höll på att krypa ner i brallorna på mig.
Hon hade faktiskt också lyckats med något vi hoppats på - kissat på tidningar i båten! Det tog ju 27 timmar att köra från Mangalia till Poyroz, och på kvällen hade hon rastat sig på akterdäcket på fiskebåten. Vi varken fick eller kunde komma iland. Kisset kunde de spola av, sa de snälla fiskarna. Och på morgonen gick det bra att kissa på tidningar! Hurra! Hon är så intelligent, vår hund!
Till slut kunde vi kryssa oss mellan tre färjor och styra ut mot Marmaris-sjön förbi udden med Hagia Sophia och Blå moskén och hoppades på vågor kanske bara från ett håll, men eftersom vinden under flera dygn varit sydlig så var vågorna stora som hus och eftersom vi körde längs den nordliga kusten var det här de hamnade. Här låg massor av stora fartyg ankrade, och vi åkte strax bakom dem, upp och ned, upp och ned. Efter någon dryg halvtimme var vi framme vid Ataköy marina där det finns inklareringsmöjligheter. Den ska vara svindyr, och det var den. Men, vad gör man inte för att fixa formaliteter. Vi blev anvisade en plats av nåra sura typer i gummibåt, och Dionysos försvann åt nåt annat håll.

Istanbul från vattnet. Galatabron i förgrunden.

Fullproppat med båtar, stora, massa lyxiga motorbåtar och fullt av grejer på prydliga bryggor. Tankstation vid utfarten och lång pir, så skyddat är det. Hittade Dionysos och jag och Janneke registrerade oss på kontoret, eller lobbyn, kanske man ska säga, det var precis som på hotell. Enkelt fixat, inga krusiduller, vi frågade om pris - 56 och 74 euro natten - URK! och hur man kan klarera in. Man kunde krångla till det själv och åka runt stan till olika kontor eller betala till en agent i huset bredvid så fixade de allt.
Vi gick till agenten. Det kostade en massa pengar, men vi sa OK. Vi fick springa hit och dit och hämta original till en massa intyg och pass och försäkringspapper, men så skulle de komma till båtarna redan ikväll och så skulle det vara kirrat. Gäller ett år. Skönt.
Dagen efter började det regna och blåsa ordentligt. Vi var glada över att ligga i en trygg hamn, och att ha hunnit hit innan skitvädret började! Hurra för 27-timmarsseglingar!

Port Tomis, Rumänien

Janneke och Pelle framför pråmflottan som bjöd in oss att övernatta med dem.

Tidig morgon på Donau, Milou rastades hastigt i gryningen och vi var beredda att kasta loss när en av pråmisarna sa att det var 10 minuter kvar. Vi väntade och de två långa pråmarna med fyra "tråg" framför sig kopplade isär och drog iväg. Vi tog rygg på den sista, Sitno. Det gick oerhört långsamt, men så var det också oerhört grunt. De tog en väg som åtminstone jag inte sett på sjökortet... Men vi kom igenom, fast vi mötte andra pråmar som inte var lika tungt lastade. Men plötsligt så vände flottan och kopplade loss halva lasten som de lämnade för ankar och åkte vidare med bara två tråg framför sig. Det var rena hårnålarna vi åkte genom, nära kanterna på Donau och tvära girar, så tvärt man kan köra med en hundrameters pråm, antar jag. Bogserbåtar stod i beredskap runt strömfåran, för alla måste åka i samma smala ränna. Andra pråmar stod i motströmmen och väntade på sin tur. Det är alltid den som åker medströms som har förtur, det är lite svårare att bromsa då, nämligen. Strömmen varierar, ibland två knop, ibland fyra, men ju smalare och djupare fåra, desto kraftigare ström. Då är det bara att hålla tummarna.
Sitno vände efter ännu några grunda passager för att åka tillbaka och hämta resten av lasten, så vi hängde på en annan pråm som körde alldeles för fort för oss. Vi stannade till i Svistov och skuggade en annan pråm till km 515 där vi hittade dagens sista pråm (en trippel) som fick spåra till Ruse, en stor stad, en gång påtänkt som Bulgariens huvudstad. Vi fick plats vid en ponton, och när en man i skjorta och glasögon närmade sig våra båtar tänkte vi att nu är våra sista Eurosar beseglade, men han sa att han nog var väldigt känd för oss, men att vi inte visste vem han var. Underlig typ, tyckte vi.
Men så sa han att han hette Pierre Verberght, och Hollisarna tjöt av lycka! Det var belgaren som gjort alla Donaukartorna! De kartor som finns i varenda pråm och piratkopierade i lika många fritidsbåtar på Donau! En legend! Särskilt för holländarna eftersom mannen är belgare och närapå landsman. Han pratade i alla fall holländska med dem. Janneke, Reinder och Greta fick närapå slag, och bjöd naturligtvis in herrn på ett glas, han drack bara alkoholfritt, men pratade desto mer!
Alla var helt tagna av att möta denne mytiske person som ju mer eller mindre ägnar sitt liv (nu är han pensionär) åt att uppdatera sina egenhändigt ritade kartor. Han får ju hjälp av de statliga vattenmyndigheter som kantar floden, men åker bil utefter Donau och som nu, en gång per år, blir bjuden på en flodtur med turistskepp. En av de eländes båtar som drar upp såna svall så man blir galen. Han hade försökt ropa till Dionysos på VHF:en när de hade passerat oss idag, men de trodde ju att det var nåt misstag så de hade inte svarat...

Pierre Verberght, den intensive mannen, Janneke och jag.

 I alla fall åt vi middag med honom på torget i Ruse, ett helt bedårande ställe fullt av restauranger och tjusigt belysta fasader, inte alls så nedgånget som i många andra bulgariska städer. Ja, det blev en kalaskväll - igen! Dessutom fick vi en rundtur på turistbåten, som en ihoptryckt ålandsbåt ungefär, höjden är ju begränsad på en kanalbåt. Många broar blir det.
Dagen därpå blev det vidare jakt på pråmar och vi klarade av de sista svårigheterna, det stod flera pråmar på grund, faktiskt, och vi körde på "fel" sida om dem. Pierre hade sms:at Dionysos om det så vi var beredda, men det var ändå ruskigt att åka så nära plåtskrållorna som stod på.

 Nådde Silistra i sista sekunderna innan solen gick ned, och fick både el och vatten från hotellet vars ponton vi ockuperade. Tio procent skulle vi få om vi käkade på hotellet, det var ordentligt glamouröst. Drustar hette det, och maten var fin, inte särskilt dyr heller, faktiskt. Vi skulle klarera ut på morgonen men fick inte promenera över till myndigheterna, utan skulle åka dit och lägga till igen 50 meter bort. Ja, vattnet räckte ju inte till, så vi fick lägga till vid en privat båt efter att tullisarna tvingat ägaren att låta oss lägga till där. Till slut var vi klara, Janneke och jag fick promenera tillbaka och vi åkte tvärs över floden till Rumänien och klarerade in där. Alla var skittrevliga och intresserade och frågade och gav råd huller om buller. Hur olika kan det inte vara. Inte kostade det nåt heller.

Träd som rasat ner när Donau underminerat stranden.

Hirsova, sista biten upp mot Cernavoda och kanalen.

Så vågade vi oss ut i rännan igen för det näst sista Donau-benet längs de lite djupare "armar" som man måste välja för att ta sig ut till kusten vid lågvatten. Den första hette "Bala-arm" och hade våldsamma virvlar i mynningen, det var djupt och strömt som attan, den mynnade ut i Borcea-arm som tog oss ända upp till Donau igen, vid km 242. Massor av ved och skräp i vattnet, men också rejält djupa fåror och bra ström.
Sista dagen på Donau blev motströms, mot Cernavoda och kanalen ut till Konstanta vid Svartahavskusten. Oerhört fattiga och eländiga samhällen passerade vi, men guld på kyrkornas lökkupoler var det. Svingrunt på flera ställen, men det gick. I Cernavoda låg pråmarna i bredd och väntade på att lotsas hit och dit. Vi visste inte riktigt vart vi skulle ta vägen, vid polisens ponton var det otrevliga och vi åkte mot slussen till kanalen och hittade en privat liten hamnplats med en10-15 båtar. Vi lade till bredvid en stor båt som såg ut som en fd restaurangbåt i två våningar. Men nu var där bara två hundar som var glada och skitade ner nåt kopiöst. Vi inväntade ägaren nervöst, men när han kom dit, var han polis (!), jättesnäll och ville inte ha betalt, gav oss en sladd med el, växlade in pengar och tog kontakt med slussen så vi kunde boka slusstid på morgonen! Till råga på allt körde han oss damer till "the market" på kvällen i sin Dacia-bil. Marknaden var ett trångt snabbköp, men man kunde betala med KORT och de hade ungefär ALLT! Jag handlade som besatt. Nackdelen är att man inte alltid vet vad man köper, och nu sitter vi här med en dunk rosé. Antagligen inte torr rosé utan nån söt variant. Isch. Vi får kyla ner det och hoppas vi träffar nån som gillar slisk.
Pelle skulle grilla och satte upp grillgrejen på relingen, och skrek till. Vad? undrade vi alla och störtade dit. – En orm! Reinder hade sinnesnärvaro att plåta inkräktaren innan han med en polygrip dumpade den i Donau. Vi kom alla överens om att den var helt ofarlig, men när och hur hade den kommit ombord? Tänk om den hade krupit IN I BÅTEN??!! Ja, vi fick ormskräck riktigt ordentligt.

Vår fripassagerare...

Slussningen skulle ske klockan sex, så med pannlampa och strålkastare tog vi oss till slussen där det låg två pråmar som slussat kvällen innan. Inget hände. Till slut fick vi kontakt med slussgubbarna och vi skulle få slussa om 1,5 timme med två andra pråmar. Tack för det! Kanalen är ca 65 km lång, och rätt rak och tråkig. Autopiloten fick jobba. Man såg just inga samhällen, bara fiskare som stirrade på sina spön och tåg som skrämde livet ur en med sina tutor.

Kanalen under de sista kilometrarna. Mycket grävande. Grönt vatten.

Sluss igen, och nu fick vi betala enligt storlek på båt. Jag hade läst i nån skrift att man kunde få hjälp med att masta på i hamnen i Konstanta, så jag började ropa på hamnkaptenen och kolla om det var så. Det var lite sent att fortsätta till Port Tomis, yachthamnen i staden Konstanta. Inget svar. Jag ropade och ropade. Någon sa att vi kunde åka in till en kaj där det fanns kranar. Vi la till där och jag pratade med en vakt och en snubbe som satt i en kran. Hamnkaptenen skulle säkert komma snart och så skulle vi få veta om vi låg rätt eller fel. Ingen kom. Vi gjorde mat och åt. Ingen kom. När det började skymma lite lätt dök det upp en arg snubbe i skjorta och epåletter och började orera om att vi inte hört av oss. Jag sa att det hade jag försökt så jag blev blå i ansiktet. Vi fick absolut inte ligga där vi låg, och helst inte alls i den här stora professionella hamnen, och så blev vi anvisade en annan plats dit vi ÄNTLIGEN kunde åka när han slutat babbla. Men då hade han tinat upp och skulle till och med ringa Port Tomis och berätta att vi ville ligga där dagen efter och behövde mastkran! Det var ju gulligt!
Platsen vi blev anvisade var precis framför tre gigantiska skepp, kanske 30 meter höga, med ankarkättingar och bulbar där vi plaskade runt och lade till. Man kände sig liten. I gryningen kastade vi loss enligt hamnkaptens order, det skulle vara minst vind och vågor vid den tiden, och styrde norrut mot den riktiga yachthamnen, Port Tomis i Konstanta. Vi kom dit på nån timme, strax efter åtta på morgonen, och lade till med bredsidan. Fullt med hundar och löst folk tog emot. Fikade. Nån ringde efter mastkran. Vi cyklade till kontoret och registrerade oss och betalade. Drog upp till stan och tog ut pengar och handlade lite. Pelle och Reinder kämpade med våra master inför kranbilens ankomst. En lampa var sönder, en farbror som var fiskare anlände med en ersättningslampa, men den var inte riktigt rätt sort, men kanske den skulle fungera ändå. Ja, massor behövde göras och tiden gick.
En timme för sent kom kranbilen och cirkusen kunde börja. Det blev gastkramande. Men inget gick sönder och alla stag kom på plats och lilla masten hamnade också rätt och vi skruvade och letade grejor och innan mörkret la sej igen vid sju kunde vi gå till en av restaurangerna i hamnen och beställa nåt gott. Och två flaskor vin. Ännu en kväll att minnas! Vi skålade för att vi klarat av Donau och mastresning och allt. Vilken dag! Sent ska vi glömma de fyra A4-papper med kvitto fasthäftat som vi fick efter att vi betalat hamnavgiften på kontoret. De stoppades i en plastficka, till och med. På Bornholm stoppade man in sitt kreditkort i en automat och fick en självhäftande etikett som man satte fast på båten. Men det är roligare med kontor, människor och kopieringsmaskiner än en själlös automat!

Catten i Konstanta - med mast och moské!

Km 592 Sredniak-ön, Bulgarien

Jag måste berätta vad en av våra goda nya holländska vänner sa idag: När man reser så här möter man så många trevliga och snälla människor, nästan uteslutande. När man sitter hemma och ser på TV tror man att alla där ute i världen är farliga och ovänliga.
Det är bara att hålla med. Vilket land vi än har åkt igenom, och nu börjar det bli många, så är det ju slående hur snälla och hjälpsamma människor är, bara man vågar ta kontakt och fråga så får man tusen positiva reaktioner till svar. Förutom då nån enstaka gniden ponton-gubbe som ska ha 20 EURO för att man legat där en halvtimme för att klarera in eller ut hos tullen...
Även om ingen kan varken engelska eller tyska eller nåt annat språk så försöker de oftast i alla fall hjälpa en hjärtligt och lite nyfiket. Det är värmande.

Denka, Pelle, jag, Milou och Rumen i Lom. Våra bästa kompisar!

En äkta kaptens-navigations-styrhytt på slovensk pråm. Ekolod från 80-talet...

Vi har inte ännu inte varit med om att någon försökt stjäla nåt eller varit nåt särskilt hotande. Förutom en polis och hans pontonkompis i Lom som absolut skulle ha 20 euro fast vår kompis den svensktalande gränspolisen Rumen tre gånger berättat för dem att det är gratis, gratis och gratis att ligga vid hamnpontoner i Bulgarien sedan något år tillbaka. På kvällen när vi kom tillbaka från att ha ätit och druckit gott stod de där och skulle ha betalt i mörkret. Alternativet att kasta loss i mörkret var inte lockande. Vi betalade och protesterade och fick kvitto och morgonen därpå till och med en faktura med stämplar och hela byråkratsjebangen.
Men de positiva exemplen överväger: just nu ligger vi fastknopade vid en hel liten flotta av pråmar från Slovakien. Igår morse satt vi på vakt vid pontonen i Oriahovo vid en annan pråm med en vänlig kapten som välkomnade oss när vi frågade om nattplats och så såg vi en rätt så tungt lastad pråm och kastade oss ut i leden efter den. För i dessa grundkänningarnas år i Donau så är det säkraste sättet att leta sig fram att skugga en tungt lastad pråm, ju! De har ju lokalkännedomen och går de tillräckligt djupt så riskerar man ju inget. De vill ju knappast själva gå på grund.

Snubben med pinnen i mitten av bilden... Foto: J Kelder

Det visade sig att det var två långa pråmar som åkte tillsammans, men med lite olika fart. Vi tog rygg på den snabba, och med andan i halsen och minimifart (där det är strömt är det också som djupast) ungefär fem knop hasade vi oss över en hel del ruggigt grunda ställen. På det grundaste visade vår djupmätare 1,90 meter. Vi går 1,80 djupt. Men pråmarna kör med breda laster och är minst lika djupgående som oss, så man borde ju inte hetsa upp sig, men jag vill helst bara gå och lägga mig nuförtiden när det är så jävla grunt. När sen en snubbe dök upp på kanten av pråmen med en lång PINNE som han stack ner i vattnet med jämna mellanrum höll man ju på att smälla av! Va, mäter dom djupet med en PINNE!? Dom måste ha tidernas teknologi där i sina små hytter, hade man trott, det här är ju vad de jobbar med dygnet runt, för sjuttsingen. Även om det står Bratislava på pråmen.
Pinnen var lång, men i mina ögon inte tillräckligt, och målad i olika färger, och man såg tydligt att den bottnade. Många gånger. Men, som sagt, vi kom helskinnade fram till Nikopol och fick fin plats vid pontonen efter att en förhatlig turistbåt dragit uppströms. Vår ”führer” fortsatte på sin färd.
I morse skulle vi åter kolla efter en pråm att skugga, men då dök det upp en ensam ”påskjutare”, alltså den del av pråmseten som har motorer och besättning. De andra delarna består av stora kar med last. När påskjutaren kom närmare såg vi att det var den vi hade skuggat dagen innan! Vi fick flytta på båtarna och släppa fram dem till pontonen, och så gjorde vi fast utanpå påskjutaren och började fråga ut gubbarna. Jo, de hade inte fortsatt så långt, bara några kilometer till, eftersom det var ett extra grunt och svårt parti strax efter Nikopol, och de väntade på några decimeter mera vatten för att komma vidare. Men vi var välkomna att hänga med dem till deras flotta som låg ankrad och fortsätta resan morgonen därpå. Vilken bra lösning!

Catten, Dionysos och Sitno på Donaus vatten.

Så efter lite proviantering och mer språkande så åkte vi bort till de andra delarna av flottan som låg på sju meters djup och i ett par knops ström. Vi fick en skyddad plats bredvid påskjutaren. Bredvid, på stranden, låg en liten stuga med vinrankor, glasveranda och en hel rad bikupor. Där låg också massor av torra, grå trästammar som syns nu när det är så lågt vattenstånd. Det ser läskigt ut.
Men nu har vi kollat in pråmbesättningarnas nyinköpta jättestora fiskar, den största någon meter lång, och manöverhytten på påskjutaren. Det visade sig att ekolodet var ca 25 år gammalt och inte så värst mycket att ha... Men de hade en pc med ett program med all världens kanaler och floder med massor av detaljer, och en gps där vi brukar figurera när vi knäpper på vår gps med ais-transponder. Så imorgon bitti blir det tidig avgång med strömmen, förhoppningsvis har det hunnit bli ljust innan vi åker. Någonstans i karavanen ska vi foga in oss och följa med de 100 kilometerna till Ruse. Ska bli spännande.
Men vi har ju träffat en fin Grand banks-båt på 42 fot med tre pensionerade lärare från Haren, Nederländerna. Vi lärde känna dem i Vidin och bestämde att det vore tryggt för oss att slå följe ifall vi skulle köra fast eller nåt skulle hända. De är jättetrevliga och roliga och fast de går bara 1,30 djupt är de fullt nöjda med att skugga pråmar som har vårat djup. De gick på grund i Szentendre-kanalen, liksom vår vän Herman, och skadade en av sina propellrar, så de vill väl ta det säkra för det osäkra. De är saltstänkta så det räcker, har seglat tidigare och köpte den här båten i Florida och körde den bland annat upp till New York på Mississippi! Det känns verkligen trevligt med lite sällskap, och vi resonerar oss fram till lösningar på vår situation. De är också lite bättre på tyska än vi, och oerhört rappa att ta kontakt med allt och alla över VHF-en. Deras mål är en bit ner i Turkiet, Bodrum eller så, för att lämna båten där och åka hem till Nederländerna över vintern. Vi får se hur länge vi slår följe. Vi ska ju masta på någonstans, vilket kommer att ta nåt dygn. Jag skulle inte ha nåt emot att ha sällskap ända till Istanbul.

Vidin, Bulgarien

Nu har vi kört som tokar, nästan, för att hinna ikapp vattnet som verkar slinka oss ur näven, och inte brytt oss om att turista eller annat tjafs. Bara dönat på i båten, så fort det gått.
En dag fick vi faktiskt låta bli att åka, för det blåste så förbenat att vi i sista momangen innan masten och vi själva flög av smet in bakom en ö i lä. Och där satt vi resten av dagen. Och en vindpinad natt. Gissa ångesten! Vi ankrade med aktern in mot den träskliknande ön, för vinden fick ju nån baksnurr, och gjorde fast aktern i en gammal trädstump som stack upp. Där låg vi undan vinden, men de stora vågorna brakade ju på runt oss och drog upp svall, så vi rullade en hel del, trots län. Och vinden tjöt i trädtopparna ovanför oss. Inte så behagligt. Men tryggt var det. Kan man ju se så här i efterhand. När man satt där på akterdäck och såg vädret kändes INGET tryggt. Inte när vi la oss i mörkret heller. Då får man ha nerver av stål. Och en bra ankarvakt. Ankarvakt har vi i alla fall.
Annars har det varit ömsom vin, ömsom vatten sedan Apatin. Vi har legat för ankar lite här och där, vår vän Herman (österrikisk gnällis) henkade en dag till Belgrad, men gav sedan upp sitt medelhavsprojekt pga problem med rygg/invärtes, vilket gjorde det hela för jobbigt. Han reste ju ensam, navigerade ensam, styrde (ingen autopilot som vi) hela dagarna, och kunde knappt komma ur båten pga ryggen. Hade svårt att sova också. Så i Belgrad insåg han att det var dags att lämna båten och åka hem till ett sjukhus. Hoppas han blir bättre.
Vi fortsatte i blåsväder och på ett bra läställe frågade vi ett par pråmar om vi fick ligga utanpå dem, det gick bra. Pga den starka vinden, Koschowa, låg de stilla med pråmarna, de lastade muddermassor och hade inga bogpropellrar och klarade inte stark vind. De hade legat ett par dagar redan. Bröderna Dalton, som de kallade sig själva, pratade nästan bara serbiska, men det blev ett glatt möte med en del "pivo", öl, och senare på kvällen någon odefinierbar sprit på pråmen och whisky och öl i tvåliters petflaska i Catten. Några utbrast i sång innan de raglade tillbaka till sina sängar. Dagen därpå skulle maskinisten bjuda på fisk, men vi tyckte vi hade så bråttom (och var rätt trötta på att tacka nej till sprit) så vi åkte. Efter en och en halv timmes färd kom vi ut på en fjärd mot det gamla fortet Ram, och mötte vågor som vi inte klarade alls. Det var då vi gömde oss bakom ön nästan ett dygn. Där fanns redan tre fiskare som kurade. De sa att vinden nog skulle lägga sig till kvällen eller morgonen så vi skulle förbereda oss på en övernattning. Med kroppsspråket.
Tidigt på morgonen tittade vi ut över de ylande vidderna och såg - grabbarna grabbers från pråmarna! Vi förstod då att vinden hade lagt sig en smula och kastade loss ögonaböj. Milou fick inte ens komma iland och bli lerig igen bland grodorna...
Vi dundrade förbi pråmgubbarna och vinkade, och det som började som en regnig, blåsig dag, blev helt skön och lugn till slut. Men strax innan vi kom in i Järnporten fanns ett ställe där vi visste att det kunde vara blåsigt och kallt (?) Och blåsigt var det, vågorna liksom skruvade sig upp framför oss och vågtopparna bröts och blåste över hela båten. Som tur var satt vi ju inne och körde, så oss gick det ingen nöd på, och Catten behövde bada... När vi kom in mellan Järnportens jättehöga bergssidor blev det lugnare - tack och lov! Det var faktiskt fantastiskt fint, bland annat åkte vi förbi Lepinski Vir där man på 60-talet hittade en boplats daterad 8 000 år sedan. Tänkte vi skulle åka dit med buss dagen därpå från Donji Milanovac, men när vi skulle lägga till vid pontonen vid stan så kom en JÄKLA passagerarbåt och tutade, så vi gav upp och åkte till en fin skyddad vik längre bort och sov istället. Och då blev det ju alldeles för krångligt att ta sig tillbaka till Donji så vi drog vidare upp genom Järnporten dagen därpå.
Satt inne och körde största delen av dagen, det är riktigt mysigt, som att vara i vardagsrummet/köket och samtidigt färdas. Autopiloten är en välsignelse, minst sagt! Men man måste ju navigera och hålla koll ändå. Donau är ju ingen kanal med samma djup ända ut i kanterna, utan man måste veta var strömfåran är om floden blir bred och grund. Annars åker man fast...
Jo, vi hade vårt första tillbud i den fina ankarviken: Milou som är så kaxig i gummibåten, hoppar av och på ideligen, lyckades i skymningsljuset missa hoppet i land och när Pelle skulle lyfta ur henne var hon borta, låg i vattnet skavande mot de travar av däck som den lilla kajen var byggd av. Pelle fick fiska upp henne och hon var inte särskilt kaxig mer det dygnet. Men det verkar glömt nu...
Har i alla fall klarat av de sista "riktiga" slussarna på Donau. Skönt. Den näst sista var dubbel, när man kommit ner 16 meter fick man åka över till den andra kammaren och åka ner 12 meter till. I den låg en pråm som åkte upp, så vi fick byta plats inne i slussen. Spejsat!
I den sista slussen ville dom prata engelska på VHF:en! Jag som hackat mig fram på "tyska" ända dit, vissa slussvakter har inte ens låtsats förstå mina väl valda ord! (Samma varje gång.) Nu blev det plötsligt svårt att prata engelska - vad tusan heter sluss på engelska, till exempel?
Efter några dagars slö-åkande mellan slussarna åkte vi ner den sista slussen - riktigt långt ner - och när vi åkte ut ur den fick vi nästan en chock! Väldigt långa och väldigt breda playor dom har här i gränstrakten Serbien-Rumänien-Bulgarien! Vattenståndet var flera meter lägre än vanligt... Men vi hade ju fått signaler om det. Efter en enkel men tryckande het utklarering från Serbien i Prahovo fortsatte vi österut med blickarna som klistrade vid vattendjups-instrumentet. En av tulltjänstemännen sa att man nog kunde fortsätta till Svarta havet i november! Nu var vattnet för lågt längre österut. Helsicke!
Vi såg långa sandrev, inga båtar, bara stora pråmar som låg för ankar utefter flodsidorna, inga människor. Var har vi hamnat? I Sahara?
Vi hittade en vik bakom en ö som var djup och lite ström där vi lyckades fästa ankaret. Det hasade så obehagligt över botten innan det tjångade fast. Natten före hade vi legat mot polisens pråm i Kladovo, helt tryggt trodde vi, men vid fyratiden gick det vågor som värsta kulingen. Jag gick ut och kollade förtöjningarna och trodde det var pråmarnas svallvågor, men det var stark vind. Utefter vågorna låg långa skumränder. Efter någon timme avtog vinden och på morgonen var allt lugnt. Konstigt.
Men bakom ön blev natten lugn. Ett gäng fiskare tältade på stranden, och eftersom vi inte klarerat in varken i Rumänien eller Bulgarien ännu så fick Milou hålla sig till Vidin nu när vi hade publik. Men det var inte så långt dit, och inte särskilt grunt heller. Tack för det!
På vägen upptäckte vi att GPS-klockan ÄNTLIGEN ställt om sig, och vi kan nu stolt tillkännage att vi nu räknar oss efter Ålands tideräkning, alltså har klockorna ställt fram sig en timme. Att vi skulle behöva åka så långt för att få byta tidszon!
Vidin verkar trevligt annars, ganska stort, hittade en totalt västerländsk mataffär, skämdes nästan för att gå in där, säkert svindyra varor. I de butiker som ligger lite här och där med kött, bröd och annat kostar det ju så lite, men är ju i alla fall inte importerat från Europa... eller USA.
Återkommer snart medelst internet om turistbåten ligger kvar. Pelle läste precis om ett turistfartyg som kraschat 9 mil österut pga lågt vatten. Ujujuj. 

Budapest

Idag har vi äntligen tagit oss tiden nu när uppkoppling verkar finnas, att lägga in bilder och lite fullödigare rapporter. Jag har petat in bilder ungefär där de hör hemma kronologiskt, så det blir till att backa genom inläggen för att se allt fint. Mest är det Pelle som står i olika poser...
Sedan sist har det hänt en massa bra grejor, men också – lite jobbiga. I alla fall för oss... När vi åkte från Grein, i undersköna omgivningar, faktiskt, Österrike från sin finaste sida, skulle vi ju slussa i Melk, där det finns ett vansinnigt stort kloster som man ser på håll. Imponerande.

Vi fick vänta länge på slussning, men så skulle vi in, BREDVID en stor ukrainsk pråm-påskjutarbåt. Okej, vi åkte in, men de höll på och grejade och vi for runt där inne i ”kammaren” som det heter, och funderade på om det här egentligen var en så bra idé.

Så kunde vi lägga fast oss i alla fall, men på fel sida för oss, för vi vill ha såna fiffiga pollare som följer med när man glider ner i slussen, då kan man knyta fast båten helt, och behöver inte hålla på och byta fäste varannan meter – ibland är det väldigt långt mellan fästena. Men vi tänkte att vi ska ju slussa neråt så det är väl ingen match.

Men så skulle en dubbelpråm in BAKOM oss, och det har aldrig hänt att vi fått ligga framför någon annan båt i yrkestrafik. Dubbelpråmen fyllde upp hela slussen bakom, men den smög in så fint och lugnt. Den ukrainska påskjutarbåten hade däremot propellern igång hela tiden, och vattnet roterade. När det bara var lite vatten kvar i slussen blir virvlarna kraftigare, och vi orkade inte hålla båten kvar mot slussväggen, utan for iväg med aktern mot påskjutaren, nu var vi ju noga med att inte tappa några tampar i vattnet och köra med propellern, så det gick ganska bra, men så fick aktern fart åt andra hållet och dängde in i slussväggen. Helvete! Tänkte vi och hoppades bara att vi inte skulle ta in vatten, ungefär. Till slut lyckades vi i alla fall få göra fast mot påskjutarbåten och kontrollera skadorna. Vår stora badbrygga hade ju fått sig en smäll och vikt in sig någon decimeter, men inget verkade ha hänt med själva båten. TUR! När slussportarna öppnades åkte vi ut fort som tusan från virvlarna.

Helt chockade var vi ute på Donau igen, med en påskjutare och en dubbelpråm i rumpen, påskjutaren forsade snabbt om oss i den snabba strömmen efter slussen, men vi väntade inte in pråmen, utan forsade fram i uppåt 20 km/h i ganska så smala passager, uppgrundningar (”untiefe”) och konstiga sandbankar. Vi såg ingenting av de slott och naturscenerier som det stod om i ”Die Donau” (vår guidebok) kan jag garantera. Vi försökte bara hålla undan för pråmen som körde minst lika fort som vi och inte gå på grund. Till slut hittade vi en lämplig plats att vända båten och köra motströms en stund så dubbelpråmen kunde passera. Besättningen stod som klistrad i förarhytten och kollade in oss när de passerade. Vink-vink, så var de förbi.

Nu var vi hack i häl på dem, och kunde slappna av lite. I de ”odjupa” styckena av floden kunde vi se hur de manövrerade, på ett ställe drog de av gasen och bara flöt över, fast det var inte så värst grunt. Men det vet man ju aldrig före. Ja, vi hade hjärtat i halsgropen ända fram till vår natthamn i Krems där vi ju naturligtvis körde fast i inloppet. Men, eftersom vi har en Nauticat, gjuten i ett stycke (redan bevisat en gång denna dag) så backade vi (Pelle) lite raskt och gjorde ett nytt försök, lite längre åt höger. Då kom vi in. Men inte var det mycket vatten till godo under kölen. Vi fick en bredsidesplats vid första bästa brygga och pustade ut. Dags för resans första nervlugnande whisky. Och ett antal djupa andetag för att dämpa ångesten...

Pelle och guldgubben Mozart vid konstmuseerna.

Wien (update)

Vi hittade till jättepariserhjulet i Pratern en blåsig kväll, så det var riktigt otäckt när den lilla trästugan-gondolen riste och fönstren skakade 65 meter upp i luften. Men fin utsikt var det.

Vi åkte spårvagn och tittade på Hundertwasser-huset, som var en upplevelse, och så till Naturhistoriska museet där lilla Venus från Willendorf skulle finnas. Missade ju Willendorf i uppståndelsen efter den fatala slussningen tidigare. Men museet hade stängt den dagen, så då blev det egyptiska samlingar i stället. Träffade guldgubben Mozart också.

Bratislava

Bara en sluss idag. Gick okej, lite väl blåsigt för vår smak. Bra ström, susade till Bratislava på 4 timmar, under idogt sjökortsläsande. Trixigt att komma in i ”enda chansen”-marinan efter staden, för inga andra tar emot ”sportbåtar”, som vår båt betecknas som. Strömmen pressade på och vinden gjorde sitt från sidan. Men efter några försök gick det. Inne i marinan var det 4,5 meter vid restaurangen där vi lade till. Helt perfekt! Två meter till mat, öl, toa och dusch. Fast de sanitära anläggningarna var lite väl enkla i vår smak. Men maten var kalasgod! Ella som driver stället var hemskt snäll och rar. Vi träffade också Herman, en äldre farbror som åkte själv ner till Medelhavet, men skulle ansluta med frugan i Turkiet. Han hade ont och var rätt gnällig, och man förstod knappt hälften av vad han sa, men vi drog vidare tillsammans morgonen därpå. Jag hade lovat att hjälpa honom med tamparna i den beryktade Gabcikova-slussen, som stod på dagsprogrammet.

Efter 30 km i dödstrist kanal kom vi fram till slussen, det blåste från precis fel håll och det gick vågor, något som kan vara riktigt besvärligt i denna jättestora sluss som skulle ta oss ner 20 meter. Så fick vi vänta en timme i guppandet och vinden innan pråmen vi skulle slussa med kom. Förvånansvärt nog gick allt hur smärtfritt som helst, till och med fast vi fick hjälpa Herman med linorna och att det låg halva träd och guppade i slussvattnet. Inte kul att få i propellern. Till och med pråmen på 100 meter väjde för dessa trähinder. Kom fram utan problem till Komarno, rymligt och djupt, hjälpte Herman att lägga till.

Dom i Esztergom. Jättestor.

Budapest

Herman tyckte vi skulle ta sällskap till Szentendre, i en kanalarm till Donau, men det ska vara grunt så vi ville inte. Han försökte övertala oss, men vi drog. Drygt 100 km skulle vi lägga bakom oss. Det gick fint, imponerades av domen i Esztergom och ruinerna i Visegrad innan det grundade upp i Budapest. I Wiking marina fanns det knappt plats för oss, det var lite grunt, sa dom, men till slut så knödde vi oss in till restaurangpråmen, precis bredvid tvättmaskinsrummet. Internetade som besatta under kvällens lopp. Dan därpå kom två marina-killar och sa att vattenståndet skulle sjunka så vi måste byta marina!! Hoppsan! Hastigt och lustigt kastade vi loss, för det kändes som att det var bråttom, och hasade oss ut. Lera är som tur var lite flyttbart.

Tvärs över Donau – den grunda delen – låg en ny och djupare marina med få båtar och inte ett sånt jäkla liv som i den gamla. Infarten var ju som vanligt i grundaste laget, men helt tillräcklig. Ingen restaurang-pråm, ingen tvättmaskin men en pool och wifi i alla fall.

Rätt nära till tunnelbana och efter en 2,5 timmes rundtur med turistbuss var vi mer än nöjda med stan och dagsverket. Mysigt, folkrikt, spännande. Idag har vi cyklat till Margareta-ön och försökt hålla Milou borta från alla lösa hundar och alla galningar som hoppar på henne och ska gulla! En tant morrade hon åt. Det räcker fint med alla som gör pussljud på håll. Tycker både hon och vi.

Nu har vattennivån stigit igen – vi gjorde en markering med silvertejp på en stolpe bredvid båten så vi kan kontrollera. Vi vill ju gärna kunna komma härifrån också, även om Budapest ligger bra till för att gälla som favoritstad hittills.