Pilos, eller Pylos, eller Navarino

Nu har vi släppt sargen i Kiparissia och tagit ett myrsteg till Pilos, stan som ligger i den stora lagunen Navarinho, eller Navarino eller nåt sånt. Stan är väldigt pittoresk med tvära sidor ner mot vattnet och ett stort torg med en massa kaffeserveringar under stora plataner. Med utsikt mot den gamla hamnen och vattnet.

Till och med affärerna är öppna en söndag som den här, så det är ganska turistigt. Vi var hit en snabbis i januari och bodde på det fina, fina Tinas house nästan längst upp i backen när man åker ner mot ”centrum”. Utsikten var top notch.

"Marinan" närmast och stadspiren och torget där
till vänster. 

Vi ligger innanför piren runt ”marinan” för inga pengar alls. Men som vanligt: man betalar inget, och man får inget. Vatten finns i ett par kranar in mot land, får se om vi behöver fylla på, i Kiparissia fyllde vi fullt där vi låg.

Här har det stått väldiga sjöslag, ska kolla upp historiken, men fortifikationen vid infarten till lagunen (som är flera sjömil lång) var redig. Inget slarv där. Mitt i alltihopa stod en kyrka. Den kanske är ny, eller så var den verksam även under den gamla, dåliga krigiska tiden.

Igår när vi kom hit var det jolletävling i vattnet i centrum. Optimistjollar och en och annan laser kryssade fram och tillbaka inför start. Sedan såg vi småttingarna vicka in sina båtar i hamnen. Kul!

Det ruskiga slaget i bukten.

Snart åskväder

Kvar på ruta Kiparissia! Det är ju gratis långsida och varmvatten på eftermiddagen och lite svalare på morgonen. Det är ett riktigt nöje att diska i hur mycket hett vatten som helst! Kläderna kan också få chansen att bli rena, eller krympta. 

Vi har hyrt bil och så fiskade vi upp våra nya Lewanna-vänner i Pilos på vägen. Färden utefter kusten mellan Pilos och Kiparissia var fin! Badstränder och olivodlingar och små hotell och stugor. Så åkte vi till Kalamata och försökte övertala kontorstjejen där att vi borde ligga på den ”bra” bryggan, vilket inte verkade gå hem. Vi får väl se. Det berodde på när vi kom, tyckte hon, var vi skulle få plats… Jahaja, men vi ska ju för arton gubbar bo på båten. Då vill man ju kunna sova på nätterna fast det är lite ruskväder. Får se om det biter. Eller så får vi väl angöra innan alla andra båtar kommer? Om det gör någon verklig skillnad. Det skulle nämligen ligga lite större båtar på den bryggan, sa hon. Som sagt. Vi får se.

Det finns fler båtar som heter Misty, som vår familjs
lilla Stanley 19 som jag seglade i som barn. Döpt efter
Errol Garners fina melodi.

Vi såg ett par bekanta båtar där i alla fall, en tysk som vi lärde känna i Licata och så Doris, våra gamla bekanta från Finike, Jan-Åke och Anki. Men vi såg inte till några besättningar, tråkigt nog.

Sen vimsade vi runt lite och kunde inte bestämma oss för vart vi skulle åka vidare efter lunch, men vi kom nästan ända fram till ”Ancient Mässing” då vi var tvungna att fika och så åkte vi hipp som hopp tillbaka till Pilos och Kiparissia och hann precis shoppa oss lyckliga på Lidl, tanka och lämna tillbaka bilen till klockan sju. Dagen efter hyrde våra brittiska båtgrannar samma bil. Uthyraren var glad.

Nu ligger vi och väntar in ett bälte av åskväder som på kartan verkar fortplanta sig ända uppifrån Venedig nerför den östra sidan av Adriatiska havet till oss. Imorgon ska det braka loss med sydliga vindar och regn. Det är bara att satsa på att vrida av alla elförbindelser och dra ur de eventuella sladdarna. 

Förhoppningsvis blir det lite svalare också. Nu är det hett igen. Men man ska väl inte klaga. Det går att duscha. Havet är väldigt varmt också, Milou har inga som helst problem med att blöta ned sig.

I hamnen bor en stor sköldpadda som vi ser till ibland när den är upp och snappar luft. De kan hålla andan i tre timmar så det blir långa spaningar…

Nauticat-rekord! Tre Nauticat-båtar ligger här på kajen! Igår kväll hade vi Nauticat-träff i hotellbaren. Trevligt! De andra är belgisk-skottar och fransmän. Men alla talar engelska, så det var hemskt trevligt!

Promenad ända ut på Kiparissia-pirens ände i hettan.

Här ligger resterna av en sköldpadda, en levande bor
fortfarande i hamnen.

Pelle försöker rasa en av delarna till den redan
 bitvis raserade piren.

En enkel cappucchino på hotellet.

Vidare, vidare!

Nu har vi kommit till Peloponessos, alltså närapå fastlandet, den stora "halvö" som är Greklands södra del, söder om Korintkanalen. 
Först kollade vi in Katakolo, en liten ort där luxuösa 300-metersfartyg med semesterfirare i vita byxor med pressveck stiger av för att åka taxi, tåg eller buss till Olympia, där Zeus och gudarna höll till och där de första, antika olympiska spelen hölls ungefärligen mellan 776 f Kr och 393 e Kr. Vi tänker "göra" Olympia i vinter, så vi höll oss kvar i den ganska så skyddade hamnen och gick mest och tittade på turistshoparna.
Den godaste pizzan hittills i Grekland fanns på stället "El Greco", den enda vettigt prissatta restaurangen, i alla fall som vi kunde hitta, i Katakolo. Knaprig och tunn botten. Mums! 
Vi hade en hel del trevliga grannar under dagarna, och så faktiskt kom det en svensk båt in, med ett par från Uppsala som besättning!
De hade precis köpt skutan och varit ute i en månad ungefär! Spännande! De var inte helt nöjda med köpet, bland annat så fungerade inte autopiloten, som är ganska så bra att ha när man ska korsa stora ytor med bara vatten. Trevliga var de i alla fall, och det var kul att prata lite svenska med någon annan än sin egen besättning.
Vi fortsatte söderut efter ett tag och Lewanna, som båten heter, kom efter. Nu ligger vi i Kiparissia, en liten ort med en bra hamn där vi kan ligga långsida utan att skämmas för att vi tar upp för mycket plats. Det gör också att vi kan göra lite utflykter och röra oss lite längre bort från båten. Sandstränderna här är väldigt långa och mycket trevligare än i Katakolo, det finns några enstaka restauranger vid hamnen, några caféer, och uppe i stan finns massor av affärer och folk.
Första kvällen gick vi till torget för att äta, men lyckades pricka in ett gästspel av ett internationellt dans- och musiksällskap, tror jag. När vi gick var ljudvolymen närmast öronbedövande. Men maten var god och ungefär hälften så dyr som uppe i Joniska havet.
Idag har Lewanna seglat vidare, vi ligger och drar oss eftersom det är en hel månad kvar till vi ska starta vår vintersejour i Kalamata och det är bara drygt 60 sjömil dit, vilket man klämmer på en lång dag. Men det finns några intressanta ställen på vägen.
Idag kollade vi på om det fanns några bussförbindelser till Kalamata, bara för att titta in på hamnkontoret och påminna om att vi vill ha plats på den bra-iga bryggan i vinter, och det fanns bussar, men de var överraskande dyra, nära åtta euro enkel resa. Vi letade på en "biluthyrning" i den stekande solen (det är drygt 30 grader här fortfarande) och hittade en skjul där de kunde tänka sig att låna ut sin bil en dag för 50 euro. Vi pressade ner priset till 40, och då skulle uthyraren komma ner till marinan med den. Bra. 
Vi försökte oss på en genväg tillbaka till marinan, och det blev en intressant promenad mellan get- och hundbemängda skogsbilvägar. Men vi hittade hem. 

Grön och fin ö, Zakynthos

Nej, Zakynthos var ingen höjdare, men hamnen i stan var i alla fall inte så överbefolkad, här togs betalt och det var lite ordning. Vi hyrde bil och tog oss runt ön som var väldigt grön och vacker och dramatisk. Fint. Men väldigt mycket turister, svårt att undvika turistfällorna.

Lite bilder:

Det är inte bara sköldpaddor som
behöver skydd, Zakynthos har utrotnings-
hotade orkidéer också.

Här håller de ordning på antalet sköldpaddsbon och
kläckningar på de olika stränderna
i den sydliga bukten på ön.

Så här ska det se ut när de små sköldpaddsungarna kravlar
sig upp ur sanden där de kläckts.

Här är en av stränderna där sköldpaddorna lägger sina ägg
nattetid. Jag förstår inte riktigt varför alla människor
måste vara där på dagen. Måste var rätt störande.

Det här ska vara öns äldsta olivträd.

Den berömda shipwreck bay. Vi såg den bara från
utsiktspunkten ovanför. Man kommer bara ända fram
dit med båt. Och så sugna var vi inte.

Två fendrar fattigare

Trånga hamnar är inte kul. I Kionis hamn där vi låg under ett rejält blåsväder, ihoptryckta mellan andra hoptryckta båtar, försvann en avlång fender, klädd i strikt mörkblått fenderskydd från Biltema. Det här upptäcker man tyvärr när man är på väg bort från hamnen, när man samlar ihop fendrarna som förhoppningsvis hänger kvar utefter sidorna… Plötsligt var det en fender för lite! Var är den? Antagligen guppande på andra sidan viken eller övertagen av nån annan båtägare.

Vi har faktiskt en adopterad fender på vår båt också. Den låg och flöt nånstans mellan Antiparos och Sifnos om jag inte helt har tappat minnet. Vi gjorde en ”man över bord”-manöver och lyckades fiska upp den. Den bor kvar på båten. Med Biltema-överdrag.

Nästa jobbiga tillfälle kom efter vårt trista besök i Agios Nikolaos på Zakynthos (föregående inlägg). Situationen eskalerade, kan man säga, efter att den vildsinte trippbåtsföraren körde ut sin båt, helt utan att begripa att vi ”räddat” den från att glida ut till sitt ankare, och helt utan att bry sig om att den långa landgången gungade hit och dit och höll på att hacka hål på grannarnas båtar.

Han hade paxat plats, nämligen. För där ute på vattnet hade en sproilans ny segelbåt börjat lägga ankar. Den var alldeles för bred för att komma in i utrymmet bredvid oss, men, skam den som ger sig, verkade de tänka. Vår lilla granne höll på att bli helt krossad, och vår reling bändes till ordentligt, förutom delar av teaken som går runt vår båt. De struntade helt i att alla skrov skrek och gnisslade, förutom vi seglare, då förstås. Friborden på dessa nya stora båtar är jättehöga och utstickande, och de här var lika höga som vår reling — alltså inget att ”luta” sig mot. Alls. 

Till slut åkte de ut igen. Skitsura efter att ha skrämt skiten ur oss alla. När vi gastade om att de förstörde vår reling ropade de ”We can pay!”… Det är inte riktigt det man vill höra när det gäller ens flytande hem i en krissituation.

Nästa båt som försökte sig på att kränga sig in var lite smalare, och de kom in efter ganska hårt arbete av oss chockskadade grannar, men glada var vi ju inte. Men de var lika sura de. Konstigt. Efter det jobb de förorsakade. 

Och, som sagt, när vi åkte därifrån hade en av våra ”bollar”, en stor rund fender, försvunnit. Men ligger man som i ett skruvstäd så tar allt stryk. Eller också var det nån annan som tyckte de behövde den bättre. Phu.

Inte bara snack...

Med snigelfart rör vi oss söderut, nu till en plats vi inte varit på förr, Zakynthos. En granne i hamnen vi vinkade adjö till imorse (med världens fräschaste 40-åriga Hallberg-Rassy Monsun. Ett underverk!) sa att han inte var så förtjust i Zakynthos. Nähänä. Vaddårå, tänker man. Alla har så många åsikter om ditten och datten. Seglare är ju individualister, och gärna mansplainare också.

Men kanske förstår jag honom en smula nu. Här i lilla Agios Nikolaos anlände vi i tvåtiden och hade inga problem att få en plats på kajen. (Han hade sagt: ”Det är alltid fullt.”) Men sedan när jag och hunden gick en sväng i land blev jag lätt chockad av den uppsjö brummande turistbussar och turister och bilar och trippbåtar och solbadande och souvenirshopar och tavernor och stolar och bord precis utefter den dammiga vägen. Ett jävla liv var det! Rent trångt.

Och det är man ju inte van vid. Så turist man själv är. Trippbåtarna är ett helsicke för sig, eftersom de har så infernaliskt bråttom ut och in i viken där vi ligger halvt oskyddade. De drar upp jättevågor när de plöjer in till kajen med sin last av färgglada semesterfirare. Båtarna utefter kajerna skumpar runt som kreatur på kosläpp. Fast mindre lyckliga.

Lycklig är dock den båtägare som nogsamt dragit fast båten lagom långt från kajen och har säkert fäste med ankaret. Annars blir det tråkigt. 

En av trippbåtarna utan omsorg om andra än sin egen vinning lade sig bredvid oss under skrik och skrän, men det var tydligen matrosen som var värdelös, inte så mycket vi, fast man kunde ta fel… Nu, efter någon timme när föraren försvunnit med sitt skrikande, lossnade båten från kajen. Det slarvigt slagna halvslaget hade gått upp! Båten drogs långsamt ut mot sitt ankare, från fender till fender. Lyckligtvis såg vi att den började dra iväg och räddade den. Får se hur överlycklig ägaren blir över vårt tilltag när han återkommer. Imorgon?

Sami - bland kändisarna...

Här betalar vi till och med hamnavgift, ungefär nio euro natten. Men så finns det färskvatten också.
Flera riktigt bra livsmedelsaffärer, köttaffärer, bagerier, tvätteri. Allt man kan behöva. Det är väl därför så många kommer hit. Färjorna till fastlandet och Italien och Itaka går omlott.
Vi var här förra året också, uthärdade ett par åskväder.
Igår kom det in en gäst, fast den försökte tack och lov inte ta sig in i hamnen: Venus, den stora drygt 100 miljoner euros-båten som Steve Jobs beställde av designern Philippe Starck. Men så dog ju Steve Jobs så nu vet man inte vem som äger den. Kanske Philippe Starck designat nåt snyggare nån gång.

Venus i all sin glans. Vid Sami på Kefalonia.

Vårt fuskblockljus som går på batterier
 har inte klarat sommaren så bra. Men det
fungerar, tänds och släcks som det ska.

Äntligen fick vi se en superyacht med helikopterplatta som användes!
Tyvärr hann fotografen inte upp med kameran innan helikoptern
åkt igen, men den syns lite där till höger om lyktstolpen. På Kastos
var det här.