På promenad

Längst där borta kan man se Bosporen!

Tünel. Kort men intensiv tunnelbana.

Litet torg i en av passagerna utefter Istiklel Caddesi. Fika!

Igår satsade vi och stressade mot bussen som vi trodde skulle komma vid 11. Den kom mer strax efter halv tolv. Men, vi såg två andra bussar som vi annars kunde ha åkt med...
Vid Taksim-torget gick vi en ny väg, ner från stora shoppinggatan och hamnade väl i det som kallas Pera, området mellan Bosporen och shoppinggatan Istiklal caddesi. Väldigt branta gator och tomter, men stora och ganska så välskötta hyreshus, en prydlig gata hittade vi med rosor i neon och små träd och buskar på trottoarerna. Den hette Baskurt.
På vägen till Taksim såg vi ett antal helt urblåsta hus, flera kvarter med totalt tomma höga fastigheter, inget glas i fönstren. Förhoppningsvis blir det renovering. Men mest troligt är väl att det blir nåt bankpalats i blått glas.
Jag har precis läst Orhan Pamuks "Istanbul" där han berättar om sin uppväxt i de här kvarteren, om melankolin i stan och sin egen sinnesstämning när han ser kvarter och hela staden förändras, från att ha varit ganska storslaget och pampigt, i alla fall på sina håll, till att bli nedgånget, slitet, uppbrunnet, ersatt med rivningstomter eller moderna fulheter. Han är ganska ledsen när han tänker på sin stad, och påstår att stans invånare lider av nåt som heter "hüzun", vilket betyder melankoli. Att man känner saknad efter stadens storhetstid och obehag inför dagens skräpighet och riktningslöshet. Tror jag.
Jag kan i alla fall förstå det, det är så mycket fattigdom och stan ser ju för jävlig ut här och där, men det gör ju alla städer i och för sig. Men med tanke på vilken historia som finns här, de fantastiska byggnader som fanns och fortfarande finns kan man kanske tycka det är ironiskt att det är som det är.
Men stan är ju intressant, stadsdelarna har karaktär, på gott och ont, och identifierar man sig inte för mycket med stan så behöver man inte bli ledsen... Det är nog annorlunda om man är född här. Pamuk beskriver sin uppväxt och staden i boken, mycket charmigt och nära. Massor av bilder, både på honom och staden, i svartvitt. Fina foton och teckningar, en av Corbusier.
Vi åkte Tünel-tåget, världens (?) första tunnelbana med bara två ändstationer. Upp och ned, ned och upp. 573 meter. 90 sekunder. Så har man gjort det också.
Vid övre stationen: ambassader, tjusiga affärer och dyra fik. Där nere: trottoarbutiker med rostfritt, kranar, slangar, kopplingar, verktyg, båtgrejor, spön, handlar man nåt är det dammigt. Vi köpte två ryckdämpare för 80 kr styck cirka. Gick genom en liten "park" där det garanterat pågår andra businessar när mörkret faller på. Sedan köpte vi ingen fisk när vi gick igenom fiskmarknaden närmare Galatabron, för man vet inte vad det är för fisk och den är inte filead, men det kan man säkert få ordnat... Vi har handlat lax här förut. Gott och fett.
Sedan över bron och alla galna fiskare. Hur orkar dom?
Vi sprang på ett svenskt par också. Jag såg dem genom fönstret där vi satt och åt lite döner till lunch och tänkte att "så där ser vi ut". Alltså medelålders turister. Sedan kom de in och vi hörde på engelskan att de var svenskar, så vi sa "Är ni svenskar?" "Ja!" Och så sa vi hej och letade oss tillbaka mot shoppinggatan. Många och trevliga kvarter. Hittade blomsterpassagen och gick in i gränden som blir ett litet torg med serveringar där vi köpte vårt backgammonspel första veckan vi var här. Tyckte vi blev lurade, men det blev vi kanske inte. Det är ett okej spel. Vi vinner varannan gång...

Visumknas

Den 1 februari i år ändrade Turkiet sina regler för utlänningar. Tidigare fick man visum (vi svenskar behövde inte ens det, det räckte med en stämpel i passet.) i tre månader automatiskt, och ville man stanna längre var det bara att åka över gränsen och tillbaka så fick man en ny stämpel och kunde stanna tre månader till. Det var ju naturligtvis generöst och ganska enkelt om man nu inte tänkt jobba eller studera under organiserade former.

Babels torn som vi hittade i Finikes grannstad Kumluca.

Men, det här missbrukas ju, och massor av folk från olika länder bor här och jobbar svart, naturligtvis. Så för att kunna komma till rätta med det här så ska man nu som utlänning bara får befinna sig i landet i 90 dagar av 180. Sedan får man lämna landet eller söka uppehållstillstånd. Och uppehållstillstånd kostar pengar och innebär en del byråkrati, så klart.
För marinorna runt kusten är det här ett hårt slag, det skulle kunna innebära en halvering av inkomster och utländska båtägare under säsongen. Det verkar också som att marinorna försöker gå ihop och försöker få någon justering av de nya reglerna. Men det återstår att se om det händer nåt.
I juni 2010 skulle samma regler börja gälla, men de drogs tillbaka efter någon månad. Så sannolikheten för att reglerna nu skulle börja gälla är inte helt hundra.
Men än så länge, anno 10 februari 2012, ska reglerna gälla för alla. Våra planer på att tillbringa större delen av säsongen och nästa vinter i Turkiet är således skjutna i sank. Den fina vinterhamnen i Finike ser ut att få klara sig utan oss, om vi nu inte bestämmer oss för att söka uppehållstillstånd för de sex månaderna. I praktiken kanske det inte alls blir krångligt eller dyrt. Men nog skulle man helst vilja slippa. Om man kan.

En av många bagare i Finike.

Grekland blir alternativet, och det är ju helt okej, förutom att det är mycket dyrare att befinna sig i Grekland, prisläget där är upp till tre gånger så högt som i Turkiet (så blev det ju sedan de fick euro).

Den bulgariska kyrkan vid Gyllene hornet i Istanbul. Den är gjord i järn, konstruerad i Wien och i delar skeppad på Donau ner till Istanbul där den byggdes upp. När vi "hittade" den var den föremål för restaurering, som synes.

Dessutom har jag läst och siktat in mig på en massa intressanta platser, hamnar och företeelser på den turkiska kusten. Känns lite trist, men å andra sidan har man ju i alla fall tre månader per halvår på sig att se allt man vill.
En annan faktor är transitloggen, en bunt papper som man måste ha när man åker i de turkiska vattnen, och här i Istanbul är DYR att skaffa. Den gäller ett år, men om man måste klarera ut två gånger om året så blir den ju dubbelt så dyr eftersom man måste lämna tillbaka den när man lämnar landet. Transitloggen är något som man frågar sig har någon som helst funktion, förutom att myndigheterna tjänar lite pengar och andra, agenter, tjänar svarta pengar på den...
Ja, så är läget för stunden. Vi (Pelle) drömmer om en ny radar och jag om lite andra grejor till båten, vi ska åka till en båtaffär på den asiatiska sidan som vi fått tips om, men kanske väntar med att investera tills vårens båtmässa startar och eventuella rabatter (indirim på turkiska) kickar in. En trevlig yachtmaster på en av båtarna vid bryggan har sagt att han ska fixa biljetter åt oss till mässan, och så har vi fått tips om var båtaffären ligger. Han till och med har försökt få vår svenska gasoltunna fylld. Men det gick visst inte. För vår franska gasoltunna ser det dock mer positivt ut. Men måste alla länder ha olika typer av ventilkonstruktioner på sina gasolbyttor? Tydligen finns det flera olika bara inom Turkiet också. För att göra allt enklare...

Det händer saker

...eller också inte. För tillfället känns det segt, snön som kom för några dagar sedan ligger kvar, och de östliga och sydliga vindar som försöker blåsa på har inte haft nåt direkt inflytande över nollan-temperaturen och snösmältningen. Till mitt förtret. Men, det kanske ger sig endera dan. Imorgon ska det bli varmt, lovar prognosmakarna.
Sedan sist har vi varit på utflykt till Finike, förhoppningsvis vår nästa vinterhamn. Det var mycket mysigt och välorganiserat, en liten och välförsedd stad med både jordgubbar och apelsiner på marknaden. Varmt blev det också, när regnet väl slutade vräka ned. Trevliga svenskar träffade vi också. På väg tillbaka mot Antalya stannade vi till i Olympos, ett ställe där det tidigare (medeltid och romersk tid) fanns en stad med tempel och slott. Det var mycket fint och stillsamt. Turistströmmen på sommaren består av folk som vill bo i "tree-house" och halvligga till bords med kuddar och persiska mattor runt om. Riktigt alternativt. Massor av småstugor under apelsinträden, restauranger och barer. Fast nu när vi var där var det mesta stängt. Sympatiskt ställe i alla fall. För att komma dit var vi tvungna att korsa floden ett antal gånger. På det första stället fanns ingen bro, så det var bara att hoppas att det inte var nåt stort hål i vägen under vattenmassorna! Jag var rädd. Pelle tyckte det var kul.
Vi är i alla fall friska nu, men så har det så klart blivit kallt så vi inte känt för några större turistprojekt på ett tag. Alltid är det nåt!
Bloggen i UNT (www.unt.se/blogg) har tagit det mesta av skrivtiden, att upprepa allt här känns inte så inspirerande, och så har man ju Facebook också att hålla sig á jour med. Ja, det är ett ståhej. Nu var jag ironisk, vi har ju massor av tid, det är bara att "get yourself organized", som det heter på ett utrikiskt språk.

Jordgubbar! Ett halvt kilo!

Nu har vi i alla fall fått kortare frisyrer, även om de inte är så konstnärliga som sist. De är i alla fall kortare, Pelles clownfrisyr är borta, t ex.
Milou har fått sin rabiesspruta och sitt piller mot dvärgbandmask, och vi ska dit om några veckor igen för blodprov och test så att vi ser att rabiesvaccinet har "tagit". Ordning och reda.

Finikes hamn.

 

 

En tråkig sak är att Turkiet inte längre, verkar det som, tillåter turister att stanna längre än 90 dagar per 180-dagarsperiod. Då måste man ut, om man inte söker uppehållstillstånd, och det verkar som man måste ha en fast adress för att få uppehållstillstånd - tror vi. Allt är mycket oklart än, inga som helst detaljer finns att informera sig om. Sist som den här regeln skulle införas så drogs den tillbaka efter en tid, så man vet inte. Och varför vi seglande turister inte kan få bidra med landets välstånd med våra pengar är lite underligt. Vi har ju t ex denna transitlog som vi fått betala dyrt för när vi klarerade in för att myndigheterna ska kunna hålla koll på oss. Men den kanske inte har någon funktion?
Så som det verkar nu kommer vi att tillbringa sommaren i Grekland och inte i Turkiet. Men, vad tusan, vi är flexibla, men många, många seglare är sura på de här reglerna och tänker strunta i Turkiet hädanefter. Det är inte heller så svårt att förstå. Byråkrati och svårbegripliga regler i kombination med myndighetspersoner utan någon som helst känsla för service eller kunskaper i utrikiska språk kan ju till slut ta ut sin rätt.
Nu blev det gnälligt här, men ibland så måste man. Tror jag.

Förkylningar och kalla nätter

Vi fick ju med oss nån slags influensa från Sverige märkte vi, och den har inte släppt taget än, så januari har hittills blivit en ganska passiv historia ur turistperspektivet. Men det har varit desto trevligare ur läs- och stickperspektivet. Har nu ett antal Cetin Ikmen- (eller Barbara Nadel-) ställen i stan som så fort orken finns skall uppsökas och glos på.
Lilla djuret Milou ska få sig en årlig rabies-spruta endera dagen också. Bara man kan prata så man gör sig förstådd utan snörvlingar. Får se om vi behöver munkorg igen. Veterinären i Uppsala ville hon ju göra små hål i när vi var där en gång...
Nu har också startskottet gått för en närapå daglig bloggning i Upsala Nya Tidning. Det är bara att klicka sig in på UNT och Bloggosfären. Men det är krångligt att lägga upp bilder. Tar tid och misslyckas ofta.
Vädret är lite kyligare nu, imorse fanns ett stort flak med is i en av gummibåtarna på bryggan. Igår regnade det hela dagen, men idag är det sol och fint igen. Det är varannandagsväder, tydligen finns det i Turkiet också.
Köpte på oss lite värktabletter, två paket ipren och ett paket panodil till den facila summan av 8 lira, ca 30 spänn. Får man väl säga är högst överkomligt.
Nu ska vi bara gå till frissan också så är budgeten i hamn!

Tillbaka i marinan

Bossen på språng i marinan.

Efter en hysterisk period i fäderneslandet med alltför mycket mat, men underbart för mycket träffar med alla nära och kära är vi tillbaka vid bryggan. Milou har också anslutit efter hotellvistelse och ett och annat bett... Är man chef så är man...
Igår kväll blev det oväntat varmt och idag har det varit ca 14 grader med svaga vindar. Trots rekordlåg barometer (999 enheter av nånting) blev det en skön promenad med nya upptäckter i Bakirköys kvarter. Nytt hundgodis inköpt. I en specialaffär för honung fick vi smaka, men ingen träff för rosenhonung än - vi letar vidare, Kicki!
Nästa vecka blir det premiär för äkta bloggning, i Upsala Nya Tidning, minsann! På tisdagen, 10 januari, ska man presenteras och införlivas bland tidningens trettiotal bloggare! Då ska det förhoppningsvis bli närapå dagliga uppdateringar om vad som händer i porten till Orienten.
Pelle har återgått till sin favoritsysselsättning: disk, och det har just börjat duggregna. Allt som vanligt, alltså. Jag har tjackat upp mig på inte mindre än 13 spännande litterära titlar och tänker strax börja om på favoriten Barbara Nadels "Belsassars dotter". Sedan blir det "följa Nadel" i Istanbuls kvarter. Kan turisterna i Stockholm gå i Stieg Larsson/Mikael Blomqvists spår så kan väl jag sniffa upp kedjerökande kommissarien Cetin Ikmens whereabouts. Jag återkommer!

Tjafs om mat

Gräddfil, creme fraiche och kesella. Finns inte i turkiska affärer. Inte hade man en aning om att det var så centralt i vårt matlagande. Mest varje dag så upptäcker vi att vi saknar dess ingredienser. Då får man ta till annat, som grädde (krema) och yoghurt. Turkiet är väl yoghurtens förlovade land, för så många olika märken och byttor som finns att välja på i kyldiskarna har jag aldrig förr sett. Och det allra mesta är naturellt! Hurra! Som jag gillar bäst. Det finns också sötade, med fruktsmaker, men de är fåtaliga.
Idealet hade ju varit tetror, som i Sverige, eftersom man får nedsänka varorna i vår kyl, men yoghurten säljs i runda byttor av plast, men de stora locken är täta, faktiskt. De yoghurtar jag testat är ganska milda och fasta, man får röra till dem för att de ska bli krämiga. Med en näve flingor och frukt eller sylt blir det gottigott! Typisk lunch för mig. Pelle är mer korv-med-bröd-typen. Men korven blir dyr här, eftersom det finns 100% nötköttskorv eller kycklingkorv. Inget fläsk att dryga ut med. Korvbröd finns också, som håller i evighet. Bostongurkan får vi tillverka själva, men det går bra att hacka upp lite inlagd gurka.

Yoghurt, 1,5 liter.

Brownies, med blockchoklad uppepå.

Eftersom vi har gasolspis har mitt experimenterande med bakning varit en utmaning. Det blir nämligen uteslutande undervärme i spisen! Hur beter man sig för att slippa kolsvarta bottnar på allt man tillagar? Jag tror jag kommit på det: man gör mindre bröd, sockerkakor och bullar, helt enkelt. Delar upp sockerkakan på tre formar (se ovan), gör brötchen ännu lite mindre och delar upp den långjästa lilla degen i ytterligare en minilimpa. Men ändå, när jag lyser in i spisen med ficklampan, så kan bottnen vara lite bränd så jag måste vända på bröden med en silikonklädd hand. Eller också ska man justera värmen lite noggrannare. Jag har en termometer som jag hänger in i spisen, men det är svårt att få den på rätt plats så den mäter det jag vill.
Trots det ovanligt rymliga köket (för att vara i en segelbåt) så är det ju trångt när man ska till och kreera något. Det måste vara diskat och undanställt innan det över huvud taget går att plocka fram ingredienser, pots and pans. Annars blir man galen. Plats för att hacka och skära, blanda och vispa måste ju också finnas. Vi köpte faktiskt en liten apparat i röd plast, och den står på bänken och är till bra hjälp. Men mest bara till att vispa.

Grönsakshängmatta under konstruktion.

Frukt- och grönsaksnät in action.

Jag har sett att många segelbåtar har nät som de lägger frukt och grönt i, och det är ju smart när bänkutrymmet är litet, så jag började virka ett nät av överblivet bomullsgarn, och det blev riktigt vackert. Om jag får säja det själv! Vi får väl se hur det fungerar "när stormen skakar mast och tåg".

Pelle och Milou på "våran" brygga. Kontoret i bakgrunden.

Frukt och grönt håller sig faktiskt hur bra som helst utanför kylskåpet. Det enda vi lägger ner där är väl isbergssallad, när vi köper sånt. Allt annat håller sig trots att vi mest har haft mer än varmt här inne. Förvånansvärt nog.
Vi åkte "till stan" häromdagen för att gå till tullen och få tax-fritt för kameran vi köpte. Det var svårt att hitta till tullen. Folk som jobbade i samma hus förstod inte vad "customs" betydde på turkiska, och när vi kom dit, där det också fanns ett "Tourist information" i samma korridor, så intygade alla i entrén att nä, det var inte rätt ställe. Vi gick in ändå, de bakom glasrutorna på turistinformationen (inte en enda broschyr eller affisch till synes) förstod lika lite, men pekade lite ängsligt nerför korridoren och vi gick dit. Här var tullen. Men se, det gick inte alls att få nåt tillbaka på skatten, vi var tvungna att vara på väg från landet i så fall, och det skulle bli så krångligt för dem, för de skulle få lov att gå till banken och hämta ut pengar. Så då får vi åka extra tidigt till flygplatsen när vi åker till Sverige om någon dryg vecka istället. På Atatürk-flygplatsen går det geschwinnt, sa tullisarna i Karaköy harbour och log. Okej då, sa vi.  Man vill ju inte vara till besvär.
På vägen från Karaköy gick vi en sväng mot området där alla hardware-affärerna låg, för där fanns också ramaffärer och såna som i neon annonserar för "plexi". Och, halleluja, den första affär vi gick in i kunde på ett ögonblick såga till fyra tvåmillimeters rutor med rätt mått åt oss, slå in det professionellt och ta ett helt rimligt pris! Så nu har vi tvåglasfönster i båten, utan silvertejp runtom! Varmt och gott, och bara lite imma...
Gick precis en sväng här i Bakirköy, och jisses, vad de kostar på ljus och glitter, tomtar, snöflingor, granar och istappar utefter shoppinggatorna. Här i vår galleria, som knappt öppnat än, är det glitter på handtagen till dörrarna och jättepaket och heltäckande ljusmattor utefter glasväggarna. Det är jättefint och glimrande, för i femdraget blir det mörkt, men lite lätt förvånande, för det är väl ett muslimskt land det här, till största delen? Marinakontoret är nu inrett med en massiv julklädd gran och ljusslingor som skiftar i ett otal färger i alla träd och buskar. Det är en fest att kvällsrasta hunden!

Ännu lägre vatten i Donau!

Läs om läget i Donau nu. Vi är tacksamma att vi lyckades ta oss igenom den korta period då vattnet trots allt steg i september-oktober. Här är en artikel ur kanadensiska Globe and Mail:

http://www.theglobeandmail.com/news/world/worst-drought-in-decades-drops-danube-to-record-levels/article2258062/?utm_medium=Feeds%3A%20RSS%2FAtom&utm_source=World&utm_content=2258062