Det blåser i Cykladerna...

Befinner oss på ön Serifos.

Inblåsta igen, men det är ju då man har tid att samla skallen och skriva ner nåt om hur det varit sen sist… Så det är väl inte så konstigt egentligen.

Hittills så tycker jag vi har haft bra flyt, inga stora jobbiga situationer, men en del små, och rätt så blåsigt på sistone, med lite orolig magkänsla och extra säkerhetstänk. Men det är väl ingen nackdel.

Var det verkligen ända sedan 2 maj jag skrev sist, det känns overkligt, och länge sedan. Vi var då i Bozburun och klarerade ut, träffade Mats och Lisbeth som precis lade till när vi skulle åka och lämna landet. Hann i alla fall fika.

Så har det varit Grekland för hela slanten, Simi klarerade vi in i, betalade lite ”skatt” och for vidare till Nisiros en tidig morgon. Det kändes som om man nött den sträckan några gånger nu. Hela udden ut mot Knidos har vi sett.

Nisiros var trevligt igen, träffade bekantas bekanta och en norsk båt som övervintrat där. Enda yachten i hamnen, med lagom avstånd till färjan och Kos. Verkade okej.

Vi väntade in total stiltje på överfärden mot Astipalaia, 41 sjömil, ungefär sju timmars motorgång i någorlunda lugn sjö. Och det fick vi, det här är normalt blåsvädrens fartsträcka, men när vi åkte krusades ytan en smula, bara. Hade storen uppe för dyningarna.

Astipalaia var inte så tjusigt, men vi gav det väl ingen direkt chans, heller. Ful hamn, men vinden skulle öka, så vi gav upp ambitionen att kolla runt eller besöka den fina ankarviken som skulle finnas på nordöstra sidan. Vi ville inte bli fast där i flera dagar, ingen el eller vatten verkade finnas för tillfället. Så vi kastade loss i soluppgången och rundade ön och drog mot Amorgos, en sträcka på 44 sjömil, minsann. Det blev skumpigare, men både sjö och vind lugnade sig när vi kom i närheten av Amorgos så det blev riktigt behagligt. Kollade in en underskön vik, men den var proppfull av fiskebåtar och deras nätliknande mooringlinor kors och tvärs, så vi fortsatte mot huvudorten Katapola och backade  in mot kajen i skydd av färjekaj och jättestor vattenbåt. Det var djupt av tusan, men vi fick bra fäste.

På kajen stod en dam och tog emot tamparna, det var grannbåten, en Lagoon. Sedan fikade vi tillsammans och det visade sig att Karin och Heinz också var längeseglare, men från Österrike, fd Västtyskland och tom Östtyskland ännu tidigare.  De var jätteroliga och vi gick på utflykt i bergen och tittade på Formel 1 på en bar, och Heinz dök och kollade våra ankare osv.

De skulle åka morgonen därpå, men då var det söndag och färjan som övernattade i Katapola och brukade kasta loss i gryningen skulle inte avgå. Karin och Heinz hade sitt ankare under färjan. De blev kvar en dag till.

Amorgos var jättefint och mysigt. Bra restauranger i hamnen, och spektakulära ställen runt kusten. Vi hyrde bil och imponerades. Naturligtvis var vi vid klostret som sitter som ett svalbo under klippan under siestan, så vi fick vända, men det var häftigt ändå att gå upp dit. Orten Chora var sensationellt gullig, helt klart värt ett eget kapitel… Men ändå, det går ganska fort att åka runt på en grekisk ö. Trots ordentliga vindar låg vi tryggt i hamnen.

Kompisarna Cilla och Johan var på väg till Rhodos, men vi lyckades inte hitta nåt vettigt sätt att ses på. Rhodos vill man undvika med egen båt, och färjorna går inte varje dag, mer två gånger i veckan… Tråkigt att vi inte kunde ses. En annan gång. Bokade i alla fall in oss på Sicilien i vinter! I Licata har vi fått ett bra erbjudande om sju månaders vinterhamn som vi betalade handpenning på. Internet är ofta fantastiskt! Men bankerna tar i alla fall sina avgifter…

Fick tips av en spansk ”skeppare” att gå till Koufonissa, där skulle finnas en gratis EU-byggd hamn med el, vatten och mooringlinor. Säker för kommande vindar. Vi drog dit i riktig skumpig dyning, trots lite lagom vinkel. Men det var det värt, på vägen in mot hamnen kom en delfin och skojsade runt båten länge i det grunda sundet. Helkul!

I hamnen låg fiskebåtar på sidorna och bara en annan yacht med mooringlinor. Lyxigt!

Det är en liten, liten ö med många många sandstränder, inga  berg att tala om, men trevlig liten huvudort med genuin känsla. Stranden i byn var helt okej, vi promenerade till den finfina ankarviken nordost på ön, vi var ensamma där, ingen båt och inga badande. Men vädret var inte heller inbjudande med vindar från helt fel håll. Hit går färjor från Naxos och Paros varje dag, och vill man ta det lugnt och slippa kulturella stenhögar är det här paradiset…

Vi träffade ännu några fler ”skeppare” här, och trivdes. Sedan blev det Naxos hamn som skulle kosta lite pengar, men vara bra. Där låg också Karin and Heinz sedan några dagar. De hade passat på att åka till Santorini ett par dagar också, och var glada över att ha sluppit den hamnen. Skitigt och dåligt. Vi hyrde bil tillsammans och gjorde Naxos, och här fanns alldeles för mycket att titta på. Jättehöga berg, fina bergsbyar, gigantiska stenstoder som låg kvar där de hackats ut i förhistoriska tid osv. Lilla Appollonia uppe på nordöstra spetsen var mycket speciell och de lummiga dalarna var otroligt stora, man tappade perspektivet. Men sedan körde vi bort oss när vi skulle till Demeters tempel, kartan stämde inte med verkligheten, och då var vi trötta och körde ”hem”.

Naxos stad var stor och fin, krumeluriga gränder upp mot den gamla fästningen, antikaffärer, konserter varje kväll nära museet, en del båtaffärer, faktiskt, en port till Apollos ära, fina badstränder på lite håll. Ungefär allt man kan begära…

Vi träffade ett svenskt par som hade båten på Paros, men aldrig varit in på Naxos – ”för nära” – men de tyckte att det var lite för turistiskt. De berättade att det var gratis att ligga i Naoussa hamn på Paros! Hoppsan! Vi åkte dit, och det stämde! Karin och Heinz hade ju ”spårat” dit åt oss, och vi tillbringade en kväll ute med mat och Champions league-finalen mellan Munchen och Dortmund. En superbra fotbollsmatch. Jag som inte brukar gilla att kolla på fotboll. Det är tråkigt.

Vi glädjeshoppade på Carrefour, man blir alldeles uppspelt när man hittar en massa saker som man känner igen! I affären! Mat och ingredienser man inte kom ihåg att man saknat. Men än så länge ingen Creme Fraiche. Men vi klarar oss med grädde, yoghurt och kokosnötsmjölk till sås.

En tråkig sak hände, ett trevligt par hälsade på i båten och mannen råkade bryta av VHF-sladden till mikrofonen. Sönder. Ingen sån apparat på hela Paros. Den är kopplad till resten av navigationssystemet så vi kan inte byta ut den med någon annan. Till slut lyckades Pelle löda ihop det provisoriskt och vi ska köpa en ny apparat så fort vi hittar någon… Athen, kanske. Konstigt att det är så risigt med båtaffärer här på öarna. Det måste ju hända saker och folk måste ju behöva grejer till båtarna hela tiden, ju! Men inte, då. På Paros såg vi inte en enda båtaffär.

Vi har hört att en del hyrbåtar har nån slags fyratimmarsgaranti – om nåt går sönder kommer charterfirman farande och lagar det så man kan fortsätta. Det är ju fiffigt. Vem har tid att ligga och reparera saker om man bara har en vecka på sig att segla på semestern?

Vi hyrde bil på Paros också och åkte förbi Logaras på östsidan där jag varit med familjen två gånger tidigare. Maria Voula påstod att hon kände igen mig! Fast det var för 19 och 15 år sedan! God mat och trevligt var det där så klart. Fisilanis heter restaurangen, där hyr de ut rum också. Ligger mer eller mindre på stranden. Rekommenderas.

I Naoussa hamn låg vi tryggt, det blåste en del – igen. Till slut lade vi oss långsides utefter den yttre höga piren, och när den vackra gammaldags grekiska båten bakom oss åkte ut till sin boj så backade vi in på marinans bästa plats! Linor åt alla håll. Idiotsäkert!

Men på kvällarna kom ortens ungdomar och tjattrade och skrek och störde vårt yacht-lugn.

Hela 11 nätter blev det i Naoussa innan vi drog söderut till Piso Livadi och en rullande natt. Mat hos Fisilanis igen, och så fortsatte vi till en stor ankarvik söder om Antiparos och norr om ön Despotico. Det var en otroligt slät och fin och vit ankarbotten, och Milou fick åka gummibåt med utombordare in till toaletten. Kvällen blev stilla och helt perfekt!

En Finike-båt, Piper, låg också där över natten. Några timmars stilla körning över till Sifnos och närapå-lagunen Vathi slutade i totala kastbyar och stark sidvind när vi gick in mot bryggan. Ingen i närheten som kunde ta emot rep, men vi klarade det någorlunda på två man. Sedan kom en Amel-Santorin in och fick lika jobbigt, men då stod vi där och kunde assistera, minsann.

Vathi var mycket gulligt, sandstrand runt hela bukten, nästan, många ankrade, små tavernor, ett par ställen med livsmedel och ett med wifi. Dit gick vi varje dag. Det verkar inte som kustbevakningen bryr sig särskilt mycket om båtarna här i Cykladerna. I Dodekaneserna närmare Turkiet var det ju ett väldigt spring på dem. Nu har vi knappt sett till dem, eller behövt prata med dem sedan Amorgos, ungefär en månad. Hamnarna är helt gratis, förutom lite avgifter för el och vatten när det finns. Då kan man ju stanna länge! Ju!

I Vathi handlade vi lite keramik, Sifnos ska vara känt för alla sina keramiker, duktiga kockar och guldgruvor… Sedan åkte vi till större hamnen Kamares på rekommendation, och där var det fler båtar och tavernor och biluthyrning och allt. Vi träffade på Tabaluga, som låg granne med oss i Finike, vi hade heltrevligt ända till halv tre den kvällen! Men morgonen därpå blåste det starkt från sidan och alla båtar gick. Vår granne kom inte ut, för en stor rysk trägaleas eller nåt hade så breda rår (?) så vi fick flytta på oss så de kunde köra runt rårna och komma ut ur hamnen. Mystiskt. Men det gick bra trots vinden. Vi hade lagt ut nästan all vår kätting, 70 meter, för att det var lite tvivelaktig botten och dåliga förhållanden, och det var vi minsann tacksamma för det rådet. Tabaluga skulle få lov att flytta sig för ännu en jätteyacht skulle in, men sidvinden var så kraftig så de kunde inte ankra och backa in, utan for vidare mot Rhodos och besökare. Och vi som skulle hyra bil och se oss om på Sifnos tillsammans! Nåja.

Vi gillade inte att ha den stora ryska båten bredvid oss, så vi tog och åkte vidare vi också, rent av innan vi fått i oss någon frukost. Det blev lugnare och trevligare så fort vi kom en bit ut från hamnen. Och ett par timmar senare lade vi stillsamt till på spegelblankt vatten vid piren i Livadi på Serifos.

Och här är vi nu. Lika gratisliggande, med det vackra berget och byn Chora utspritt över sig nordväst, så vackert i mörkret med lamporna klättrande uppåt himlen. Synen tar andan ur en. Även om man provsmakat lite retsina dessförinnan så är det vackert!

Det har varit blåsigt sedan vi kom hit, även om det varit några lugna dagar också, men vi ligger superbra till och väntar ut vindarna och trivs. Här är lugnt, bra affärer, sandstränder (Milous favoriter) wifi om man krånglar sig i land, varje dag färjor till Pireus och andra öar.

Men inga andra svenskar, konstaterade vi igår. Knappt hade vi sagt det så kom en stor fin båt in med svensk flagg. Och när vi senare satt på akterdäck dök det rentav upp ett gäng uppsalabor! Det blev några timmars prat och utbyte. Kul!  Och precis nu backade en svensk in bredvid oss, göteborgare med ”egen” hyrbåt.  Vi har tänkt hyra en bil här också, men ön är så liten, så vi får väl se. Det duger fint att ligga här och gnissla mot grannbåtarna också. Och på kvällen behöver vi inte slösa med våra egna lyktor. En jättestrålkastare på kajen lyser upp allt i orange med ett durrande ljud.

Just det: vi har ju uppgraderat båten med 1. lampa över bordet på akterdäck! 2. ny vit sikaflex runt handfaten 3. den ena boxen på akterdäck är nu fastskruvad, och hålls inte bara på plats av sikaflex som den gjort i två år hittills 4. ryggstödet på körplatsen är korrigerat så vi kan sitta lite bekvämare, åt båda hållen 5. jag har kringlat klart min repmatta och fäst ändarna. Sedan kanske vi förbättrat nåt annat också, men det har jag glömt. Over och ut!

På väg från Turkiet

Dagarna rusar förbi och inte blir det tid att fylla på bloggen, men idag ska det hända! Nu ligger vi för ankar i Bozburun, tar det lugnt i värmen och ser fram emot att klarera ut om någon dag, sedan blir det Grekland, nya öar och hamnar! Känns kul och spännande.
Så vi kapade till slut förtöjningarna i Finike, låg mitt i en hagelstorm i Kekova och fick sällskap av trevliga Blom-arna Runo och Agneta. Det blev inget dykt, men vi for äventyrligt in i Kastellorizons hamn, den lilla grekiska ön långt från övriga grek-öar. Vi försökte låtsas som ingenting gentemot kustbevakningen, men efter ett par dagar tyckte dom vi skulle "komma förbi". Okej, då. Vi fick nån slags tillfällig inklarering och betalade några euros för ditten och datten. Massor av blanketter och karbonpapper (om ni kommer ihåg sånt) och alla var rätt förvirrade över vad som skulle göras, men till slut var de väl nöjda, de uniformsklädda.
Runo tyckte det var onödigt, och det tyckte säkert dom också, men vad fan gör man? Protestera kommer man ingenstans med.
En väldigt gullig ö var det i alla fall. Färjan från Rhodos kommer två gånger i veckan och flyg en gång om dagen. Gullig hamn. Men de gillade inte turkar. Det går småbåtar mest varje dag med folk från Kas, som är turkiskt och några sjömil tvärs över fjärden, men det tar emot för grekerna att behöva krusa för rika turkar...
Efter Kastellorizon blev det tokdyra turk-turistiska Kalkan en natt. Vi lånade lite el och vatten, men ingen kom för att ta betalt, så vi smet iväg. Vi fick lite bra vind upp mot Ölu Deniz, stället med den fina lagunen och paraglidersarnas favoritberg Baba Dag. Pelle och jag tog en lågsniffare runt avspärrningarna mot lagunen - den är avstängd för annat än solbadare efter att den höll på att bli helt igenskräpad av båtfolket...
Sedan nosade Runo upp ett fint litet hörn av de ankarvikar som ligger bredvid, bakom ön Gemiler. Här var vattnet klart och när badbåtarna återvänt till sina hamnar var vi helt själva.

Runo och Agneta i farten.

Nästa dag blev det premiär för vårt mesansegel! Man måste göra klart det helt innan avgång, för är det det minsta gungigt på sjön är risken stor att man flyger i om man ska försöka sig på att ta av kapell och greja. Men vi fick upp det bra, och så blev det till slut segla av en bit in på eftermiddagen över till Göcek-området. Helt perfekt, faktiskt, enligt mig. Lagom vind från lagom sida, lagoma vågor! Det enda smolket var förstås att Pegasus (Agneta och Runo) drog om oss som ett skott. De fick en knops bättre fart. Och det märks efter en stund. Men de fick fina bilder på Catten medan de tuffade fram.
Pegasus är en Westerly Conway, 36 fot. Mycket trevlig. Och välseglande. Och ketch.
Vi länsade genom sundet in till Tersane creek och fick en mooringlina vid restaurangbryggan. Allt verkade lite dött. Säsongen har definitivt inte startat än. De båtar som låg där var sådana som legat över vintern. Vi tog en flaska äppelmust i restaurangen för syns skull på kvällen och ingen verkade ha några större krav på oss att betala nåt mer. Skönt.
Dagen därpå skulle vi kolla Seagull bay, där det verkade fint och stilla. Men ingen brygga eller aktivitet fanns där än, nosade runt de höga klippformationerna och vikarna och bestämde oss för varsin boj på 35 meters djup. Svårt att ankra när det är så djupa ställen. Därifrån promenerade vi på stigar än hit och än dit. Det gick bra, och det var inte alltför hett. Uppe i ett bergspass träffade vi på en man som täljde skedar och annat, så vi köpte ett par av honom. En söt åsna hade han också som stod under ett träd. Vi försökte se var antika Lydae låg, men det var svårt att upptäcka.
Andra dagen gick vi ner till Seagull bay och träffade de som skötte stället. Dagen efter skulle bryggan fixas till, och den stora mås i vit kalksten som var utlagd på sidan av stranden hade snubben själv gjort för en tio år sedan påstod han. Gulligast av allt, förutom måsen, var dock tre valpar i olika modischanger, men med samma mamma. Milou hade fullt upp att hålla dem på avstånd. De var tre månader gamla, och otroligt vänskapliga. Men de fattade ingenting när Milou plumsade ut i vattnet och hämtade kottar och pinnar. När man hötter lite med armen så springer hundarna undan här. Tar man upp en sten springer de undan. Milou blir leksugen, hon. Det är olika.
Så gjorde vi ett strandhugg i Tomb bay, men vattnet var inte lika fint som i höstas. Då såg jag en rocka här. Restaurangen på andra sidan udden var öppen, men inga gäster. Ölen (små fesiga 33-or) kostade 7 lira, och Pelle höll på att få blodstörtning, men vad ska man göra? Det är ju snällt att de har servicen. 27 solfångare har de uppriggade också, för att driva de ständigt skrällande TV-apparaterna.
Nästa dag var Pelles födelsedag och han firades med en fin bild på Catten med fullt ställ och en flaska bubbel! Jojo! Vi drog mot stan Göcek för att han skulle få sitt lystmäte på båtaffären West Marine och fylla på batterierna. Det blev flera besök på West Marine, och varmt var det. Men ganska trevligt. Stan har blivit lite mer glassig sedan i höstas, faktiskt. De kebabhak vi ätit på fanns inte kvar och många butiker skyltade med dyrprylar som märkeskläder och klockor och rostfria ankare... Men ett sånt har vi ju redan...
Efter två dagar blev Göcek för påträngande, det är mycket båtar här, så vi körde till Kapi creek där det inte var så lugnt heller. Men jag fick äntligen ur tummarna och krafsade bort en massa jox från propellern och rodret och underredet på båten. Fick låna en spackelspade av Runo som vi drog fast på en båtshake så kunde jag ligga vid ytan med snorkel och gno. Det gick fint, faktiskt. Ansträngde mig så jag knappt hade någon känsel kvar i fingrarna när jag äntligen kom upp i solen, kall.
Vi konstruerade också en badplanka åt Milou så hon kan gå upp och ner i vattnet från badbryggan själv. Det gillade hon skarpt. Men plankan, som är vår gå-ii-land-planka sög åt sig vatten så den nästan hann sjunka innan vi tog upp den! Är det rätt fason på en plankbit, det? Turkisk tall? Kvällen avslutades med Agnetas supergoda fisksoppa och kaffe och "Okey" på vårt akterdäck. Olyckligtvis tappade jag en av de ovärderliga plastbitarna med nummer på i sjön när jag packade upp spelet! Katastrof! Men vi kom på att det var inte så farligt. Dagen därpå, när vi hade åkt i arla morgonstund, dök Runo ner och fiskade upp den. Det var gul 13. Så nu vet vi det.
Ja, Pelle och jag lyckades till slut slita oss från Runo och Agneta, men vi ska SNART SES IGEN! Men vi vet inte när det blir.
Färden på 36 distansminuter gick tvärs över marmarisbukten, för vi hade ingen lust att åka in där. Det är bara långt och stökigt. Så vi siktade på viken Ciftlik, och kom dit i tvåtiden, tror jag. Vi hade vinden snett framifrån på styrbord i början av färden, och stora dyningar, men de avtog efter ett tag och så började det blåsa framifrån från babord istället. Precis som det stod i prognosen att det skulle bli, faktiskt! I Ciftlik var det glist mellan båtarna, ett fåtal bryggor var "bemannade" och vi gick in bredsida vid en, pustade ut och vilade en stund. Pliktskyldigt tog vi en öl i land senare. Men gjorde supergod köttfärssås med spagetti i båten senare. Vid åtta morgonen därpå kastade vi loss igen, möttes av rejäla dyningar och ingen vind. Västerut. Efter en liten udde kom våldsamma vindar från land, vilket vi varit med om förut, men de tonade ut efter en stund, och ju mer vi närmade oss udden som sticker ut mot Symi-Rhodos desto lugnare vind och vatten. Det är lustigt. Lika varje gång. Sedan var det söndagssegling in mot Bozburun och så ankrade vi strax utanför stan i trygg dy...
Bozburun är trevligt, ingen glamour att tala om, ut- och inklarering nära till, tvätterier, några restauranger där vi känner igen servitörerna osv. Traktorer och grävskopor fräser förbi på hamnpromenaden strax akter om de vita hyrsegelbåtarna. Här byggs också en massa guleter, och de ligger på rad utanför hamnen i väntan på säsongens badgäster. Blanka, fernissade, nymålade. Fiskarna håller på att sjösätta sina båtar också på stranden bakom oss. Här är mysigt.
Vi ska se om vi kan få tillbaka skatt för ankaret vi köpte i Göcek, och så drar vi över till Symi för inklarering i EU igen. Kanske imorgon eller övermorgon. Får se.
För dem som är intresserade av att åka till Turkiet kan generellt sägas: trevliga, tillmötesgående människor, billigt, mycket att uppleva, kultur och natur. Lite krångel kan det ju vara med byråkrati, men det är ett stort och till stora delar gammaldags land. Allt händer inte som beslutas på högre nivåer... Eller att postpaket kommer fram som de ska.
Kort och gott: vi är mycket nöjda, har trivts fint. Vi kommer säkert tillbaka!

Mars, mars måne

Fina bröd i vår nya ugn!

Fjällvy uppe på högplatån vid Elmali norr om Finike.

Vinterpromenad utefter en av floderna som mynnar  i Finike.

Hund före....

...och efter.

Hund bland röda anemoner på rastplats vid liten sjö.

Färsk vanilj från den lilla ön Reunion utanför Madagaskar!

Hörde stormen vina, men det var minaretsångaren som utbrast i påminnelser om bön...
Idag har det varit dåligt väder, blåsigt och regnigt. Det var ett tag sedan sist! Soligt och lagom varmt har det varit sedan jag kom tillbaka från Sverige i slutet av februari.
Sedan har vi dragit ledningar till ankarspel för att fixa remote control för upp- och nedsänkning av ankaret. Dessutom har däcket tvättats och akterdäck oljats för första gången. Få se om det var bra eller dåligt. Smusigt var det i alla fall. En del lera och grus samlas i hörnen, liksom.
Fler nyheter är hela jäddrans biminin, vintersidor med stora fönster på akterdäck, solsidor där också, plus en slags sprayhood vid mesanmasten så det inte ska skvätta ner oss vid lite vågor. Vi skaffade också tak över nästan hela resten av båten, och solsidor till det också. Solsidorna är liksom grovt nät som släpper igenom vind, men ger skugga. Känns oerhört bra att ha fått fixat. Nu är det slut med fladdrande och bortblåsta sjalar och klädnypsmontering på en oändligt kreativa sätt...
Kapellmäster måste få reklam också: Otroligt bra och välgjort jobb! Massor av fiffiga och bra detaljer, inget lämnat åt slumpen. Vi känner oss mycket nöjda med att ha väntat med att få kapellen gjorda tills vi kom hit. Vi hade tur som övervintrade just här, väl värt den rejäla peng Suleiman tog för jobbet...
Vi har åkt till Antalya på konsert! En av de redobogna yachtisarna i marinan arrangerar bussturer med inkluderad konsertbiljett till symfonikerna i Antalyas konserter. Ikväll blir det tredje gången vi åker dit och upplever det nya fenomenet "klassisk konsert". Jojo. När fan blir gammal blir han rellischös. I alla fall Pelle. Jag har väl aldrig varit skeptisk till klassisk musik, har faktiskt haft några skivor också, medan ju Pelle är skeptisk till all musik. Utom Hep Stars. Men han gillar också konserterna och har inte somnat till någon! Nu får jag säkert redigera bort lite av ovanstående när Pelle ska korrläsa, men so what!
Pelle diskar igen! Men det är bara för att han undviker det stora jobbet att koppla in det nya ankarspelssladdarna. Tror jag. Vi har ju pysslat lite nu inför den nya säsongen, tvättat och grejat. Monterat däcksbelysning, led, i masterna så det ser ut som vi är en båt i rymden, alldeles blått och kallt ljus. Men ljus i alla fall. Bättre än mörker.
Mesanseglet är kortat lite, och genuan är lagad. Solskyddet fick sig en remsa urriven i vindarna norr om Kos i somras. Förhoppningsvis ska vi kunna använda mesan i år, trots den större biminin. Kanske bör vi fixa till lite lazy-jacks så vi kan ta ner mesanen lite händigt. Vi har köpt nya skot, men de ska ju fixas till med (splitsas) nya fina fasta öglor, så vi måste nog gå en kurs i det eller få hjälp av nån händig med rätt verktyg...
Vad annat? Jo! En ny spis! Av märket Smev, aldrig hört förr, men tydligen internationellt gångbart. Den har en lampa inuti, grill inuti, termostat (inuti) och tre brännare uppepå. Den fungerar! Och bröd och kakor och potatis blir INTE brända i botten trots att värmen kommer underifrån, fast nu mer bakifrån/underifrån. Det är som en saga! Stor nöjdhetsfaktor.
Annat nytt (tråkigt) är nya batterier, av typen AGM, underhållsfria, "superduperbatterier". Ett extra, i stället för det överdimensionerade startbatteri vi hade förut. Nu har vi ett litet startbatteri i stället och stora för drift. Logiskt, liksom.
Vi har kommit fram till att radarn inte fungerar alls. Vår specielle radarspecialist Runo (Blom) har tagit sig en ordentlig titt både på radarskärmen och manualen till densamma och sagt: Nä. Fungerar inte. Kablaget är det tydligen inga problem med, men felsökning pågår. Skulle tro att framtiden kokar ihop till "Köp nytt". Fast senare. Nu har vi köpt så mycket dyra grejor så det får vara nog!
På söndag är det "jumble sale" i marinans Porthole, då kanske vi kan kränga lite gamla grejor och få ihop till lite nytt. Vi vill bli av med vår oanvända blyade ankarlina och vårt CQR-ankare. Hittills har ingen velat ha grejorna, tyvärr.
CQR har tyvärr lite dåligt rykte, något vi inte låtsas om just nu, som säljare.
Fler uppdateringar i båten: Elektrisk magnetventil för att stänga av gasolen ute vid flaskan. Så man kan knäppa av gasolen inne i köket i stället för att springa ut. Större och fler lampor i köket. Kommer inte på nåt mer just nu, men helt navelskådande har vi inte varit i vinter.
Finike har varit superbra att bo i. Nära till det mesta, billigt, varmt, lite mer regn än vanligt. Många åskväder i höstas, ett rätt intensivt socialt liv med svenskar och engelsmän - om man vill. Promenader, yoga och qi gong - som jag startat - i Porthole. Quizkvällarna har varit kaosartade - alla har mer rätt än den som satt ihop frågorna, och pubkvällarna har också varit kompetitiva eftersom det kastas dart i olika former.
Nu funderar vi på nästa vinters hamn - kanske blir det Sicilien. Måste man bestämma sig, förresten?

Hektiska dagar

Regnet står som grytlappar i sjön, så nu äntligen blir det lugn i båten och jag kan sitta och skriva lite till bloggen. Det är ett sjå att ligga i vinterhamn, eller som det står i Oceanseglarnas uppdatering: Pustar ut i vinterhamn, eller nåt. Jomenpyttsan. Det är ju rena infernot!
De sociala obligationerna och påhitten kommer ju slag i slag. Knappt en dag är ograverad och blank och fin. Hade man vetat det här... hade vi åkt hit för länge sedan!
Det är faktiskt mycket bättre än vi trodde här i Finike. Förutom att det är billigt, osedvanligt snällt och stillsamt väder och varmt vimlar det av trevliga människor och affärer, marknad och åttakilos apelsinsäckar för 40 kronor.
Sedan sist har det ju gått en hel del tid, jag begriper inte hur det rusar på, tiden här, men Pelle kom tillbaka från Sverige fullastad med pinaler som ju behövs... Wilma har hälsat på också, vi vandrade en del, var till några spännande ställen som den eviga elden i Chimerae och Olympos gamla antika stad. Det var toppen.
Julen har kommit och gått och båtinnevånarna har tunnats ur. De allra flesta har åkte hem till sina länder en sväng över helgerna. Vi firade lucia, vilket var kul, jullunch med svenskarna blev det också, och juldagsfirande med engelsmän och tyskar och kalkon. Efter det blev vi svenskar magsjuka. Troligtvis var det nån bacill, nåt smittsamt.
Inte ens till nyåret var alla helt återställda. Jag skyller väl på det att jag mådde så pyton idag, nyårsdagen... En förlorad dag.
Milou har haft en efterhängsen infektion i några läbbiga körtlar i schtjärten, men med hjälp av en bunt antibiotikapiller i form av pyttesmå ben så verkar det ha gått över. Hon är i alla fall glad och springer inte på snedden längre... Nu i januari väntar ett shot av anti-rabiesvaccin igen och så en pepprad räkning för blodkoll på det. Men vad gör man inte för den lilla stumpan och vår egen hälsa?
Hon är verkligen populär i marinan, vem kan motstå en sån liten vimsig överlycklig sak som bara vill svassa runt en och pussas? Vissa kan det ju, det förstår jag fullständigt. En hund som tokspringer rakt emot dig är inte så kul alltid. Men tyvärr tycker de flesta att det är härligt, och då befästs ju beteendet.
Jag går på yoga tre gånger i veckan, utom när jag har magsjuka, det är verkligen suveränt! Det är Sue från England som håller i det, tappert. Min kropp känns så smidig och jag har aldrig svårt att sträcka mig eller böja mig eller så längre. Axeln som var så öm och svag har blivit bra också, fast vissa bakåtrörelser med armen försöker jag undvika.

Vår nya fina bräda som varken knirkar eller är för smal...

Måndagskvällar har vi kollat på film, Masdjävlar var ju bra igen, förstås, och "Den gode, den onde och den fule".
Torsdagskvällar är det quiz, och en kväll fick jag och Ulla och Lennart stå för frågorna, fast de lyckades åka hem innan kvällen. Deras frågor var bäst. Mina var för svåra. Men det gick okej i alla fall, tror jag. De andra quizkvällarna har varit roliga, ibland har vi varit BÄST, men oftast inte. Jag gillar ju musik- och filmfrågor mest, men det brukar vara lite allt möjligt. Navigation och sånt viktigt är nog min sämsta gren.
En fin passarelle (landgång) har konstruerats, vi köpte en ny, bredare och tunnare planka en bit norr om Finike, och Pelle köpte snygga blå tampar som den hänger i, så nu är vi en riktig vinterliggarbåt! Andra nymodigheter är den superfina verktygsväggen som sitter på insidan av en dörr. Allt överskådligt, tillgängligt. Dessutom är en av verktygsväskorna tom och överlämnad till loppisen till förmån för hundarna i hamnen. Snacka om win-win-situation!
Jag har läst massor av böcker som jag hittat i Porthole, Michael Connelly har jag snarast tröttnat på, och mixar så gott det går med lättläst och lite matigare.
Nu är mitt lapptäcke också snart klart, måste ta lite bilder, det är en prototyp, inbillar jag mig, som Milou ska få eftersom jag snott hennes fleecefilt för att fylla lapptäcket med. Får se om det blir några större lapptäcken med tiden, eller om det här var en one-off. Kul i alla fall att prova på, det var ju inte så jäkla tidsödande.
Vi har hittat en jättebra och billig fiskrestaurang i stan, handlar goda grönsaker och frukter på lördagar, har gett upp om att baka bröd, eftersom det är så snorbillligt att köpa färdigt varje morgon - 15 kurous billigare än i Istanbul. Vi har också köpt två elplattor eftersom elen ingår i hyran i marinan, så då spar vi gasen och lagar på plattor numera. Gas tar slut himla fort annars.
Potatisen här är god, det finns honung med apelsinsmak, eftersom apelsinodlingarna är oändliga, jordgubbarna är lagom mogna i januari sägs det, gott ändå, men fruktflugor kan komplicera investeringen.

En sväng ut på piren.

Pelles kreditkort fick överraskande en "mjukspärr" så han inte kunde betala en flygbiljett på internetet. ICA-banken berättade att ett kort som hade ett liknande nummer hade blivit skimmat, så då måste han byta kort. De skickade hit det, men det tog en JÄKLA tid, så det gamla kortet hann nästan bli spärrat innan. Turkisk post är att lita på. Den funkar alltså inte så bra. Många grejer kommer inte fram alls, medan andra klarar sig genom tull och allt ograverat. Det är tur.
Investeringar i media-pryttlar har genomförts: ett "multi-modem", likadant som det snälle Kai i Münster lät oss använda, är nu i vår ägo, det funkar bra, man kan wifi-a med mobilen också. Kul. Om man vill lyxa och titta på svensk TV i datorn så går det mycket bättre nu. Marinans wifi är inte helt tillförlitligt jämt, var nu problemen sitter.

Porthole, vår sociala punkt.

Jag har fått ett par gå-stavar också, och stavar mig ibland runt i tillvaron, hit och dit och upp och ned. Jag har i alla fall fått träningsvärk i tummarna av dem, så nån nytta är det säkert.
Nya projekt som mognar på sig är att sy nya överdrag till fendrarna. Det är bara lite svårt att hitta nåt lämpligt tyg. Räcker fleece? Måste det vara hållbarare? Kan man ha leopardfärgade fendrar? Eller måste det vara enfärgat? Det finns knappt nåt enfärgat här i det här landet känns det som. I alla fall inte fleece.
Och tänk! Ett helt nytt år, igen! Till oss! Det känns roligt att tänka sig sommarens resor, det blir Grekland, kanske Italien? Vi får se.

Finally Finike

Kronologiskt sedan sist, Kalkan, så for vi längre österut, mot Kaş. Det är en liten cedilj på s-et, så det uttalas "kasch".
Vi lyckades segla genom två segeltävlingar strax innan vi nådde hamnen denna gång. I Fethiye seglade vi rakt genom bara en... Annars ska man hålla sig borta från segeltävlingar är regeln, för er landkrabbor!
Kaş var mycket trevligare och gulligare än Kalkan som var rätt dyrt och turistigt. Kaş var billigt och turistigt. Inte så kuperat, men med osedvanligt trivsamma gränder med jazzpubar och sånt bra.
Vi blev kvar ganska länge, fick uppleva ordentliga åskväder, men inget lika ordentligt som det i Kalkan där vi lyckades dra upp vårt ankare... Men vi fick dit det igen när vinden mojnade i 01-tiden. I Kaş låg väl ankarna så ihoptrasslade så inget kunde lossna, för här måste man ankra på andra sidan hamnen för att en mooringkätting låg mitt i och närmare kajen var det mest sten. Vi fick färskt bröd levererat varje morgon från Smileys restaurang och så damp det ned paragliders på kajen bara några tiotal meter från badbryggan. Kaş har en sprillans ny stor marina också, och den promenerade vi till, helfräscht, naturligtvis, men ganska nära till "stan" och affärer ändå. Fint vinterläge, skulle jag tro.

Basilikan från Kos har överlevt!

Vi hade några intressanta grannar i Kaş gamla hamn, bland annat två ryska par som tog sig ett antal (fler än två) rackabajsare till frukost. Sedan träffade vi bekantingarna Bloms: Runo och Agneta som vi träffat på Kos. Heltrevligt! Vi blev bjudna på sillunch och så var vi ut och åt gott lamm på kvällen.
Vi vart lite svaga dagen därpå men tog oss i alla fall samman och styrde kosan mot Kekova roads, ett område med massor av skyddade vikar och sarkofager. Det blåste lite fjösigt, men dyningarna var långa och fina... Vild och orörd natur på vägen, kan man säga.
Kekova var spännande och här låg många båtar för ankar och utefter de bryggor som fanns. Vi fick en bra plats vid Ücagiz, eller vad byn hette. Så gott som omöjligt att gissa sig till hur namnet låter, och helt omöjligt att stava till... En väldigt liten söt by, men massor av turbåtar och turistbussar. Strax utanför ligger "den sjunkna staden" och byn i närheten är spektakulär med ett fint fort med ringmur och allt, förutom överdådet av sarkofager och annat kvarlämnat.
Ganska snart efter att vi kom till Ücagiz fick vi besök av en svensk som sett oss från den gulet han åkte med. Han kom från svenska västkusten och hade växt upp på ett båtvarv, så vi hade lite att språka om. Plötsligt kom världens åskskur så vi fick bryta upp och gå in, men han och några fler svenskar från guleten kom förbi och pratade och bjöd/s på något att dricka. Det blev jättetrevligt!

Runo och jag i Karaloz-viken. Jag har blå fenor.

Morgonen därpå upptäckte vi att Runo och Agneta låg några hundra meter från oss! Kul! Vi tog kontakt och bestämde att vi skulle prova att dyka tillsammans. Både Runo och jag saknar ju dykkompisar, och det behövs, annars blir det inget dyka av.
Vi åkte ut till en vik där det låg en jättestor "boj" vi gjorde fast vi. Pelle rodde in oss mot klipporna när vi väl fått på oss alla dykgrejorna och - skräck - så välte vi oss baklänges ner i vattnet från gummibåtens kant. Det gick hur som helst bra, även om jag var lite skrajsen. Om man säger så här: min lufttub tog slut snabbare än vanligt... Flås, flås. Dyket gick fint, vi var ner på ganska stort djup, rekord för mig, mer än 18 meter, men det var just inget att kolla på där. Kollade musslor, fiskar, anemoner, gamla vinglas osv på grundare vatten. Jag hade glömt att spotta i cyklopet innan vi dök, så det blev lite immigt. Runo lyckades under vattnet att lära mig rensa cyklopet från imma. Det gick till slut, och OJ vad klart och fint allt blev...

Paragliders landade på kajen i Kaş. Vi på parkett.

Så låg vi på svaj vid Ucagiz en natt till, och dagen efter for vi förbi den sjunkna staden, men vi såg inte mycket av det fantastiska, och dyka var ju tvärförbjudet. Drog runt på utsidan av Kekova till viken Karaloz, som är som en krok in bland bara otillgängliga klippor. Väldigt skyddad, och mycket spännande! Här låg redan en rad båtar och någon gulet, men vi hade tur och fick innerplatsen med Pegasus, Runo och Agneta. Varsin tamp i land, ankare ut i viken och några tampar mellan båtarna. På kvällen kom en megagulet in och efter solnedgången körde de igång sitt DISCO! Otroligt men sant. Blinkande kulörta lampor, folk som dansade och pompapompa-musik. Fast de spelade faktisk Curtis Mayfield också, så okej då. Men man trodde ju att naturupplevelsen skulle räcka på ett ställe som detta.
Här dök vi också, ett långdyk, min luft räckte 20 minuter längre än tidigare... Trots vältning med ryggen före från gummibåten. Runo är en mycket rutinerad dykare, sedan 60-talet har han hållit på, så det var inte sällskapet jag var nervös för, direkt. Här i viken fanns mer att titta på, massor av gamla söndriga krukor och kritstrecksrandiga fiskar och den stora guletens megastora ankare stod med spetsarna neråt där mitt i. Maffigt. Vi simmade en bra bit tillbaka in i viken, vi började längre ut, och gick ner nästan till 24 meter - rekord igen - och rörde oss sakta uppåt ju längre in i viken vi kom. Riktigt kul var det!

Karaloz, visst rycker det i disco-tarmen?

Men när vi kom upp och fyllde västarna med luft märkte jag och Pelle att det läckte från min väst från flera ställen, och det är ju inte så bra. Så det blev inte fler dyk just då och där i alla fall. Måste renovera eller köpa nytt, tror jag. Har ett läckage på regulatorn också.
Pelle och Runo kämpade och lagade Runos kompressor som man fyller tuberna med, och till slut fick de ihop det, dag två. En del svära gick åt, och en hel del tankeverksamhet. Tack i alla fall Runo för ytterligare luft i tanken!
Så drog vi oss från Karaloz till ett område som liknade lite skärgård, faktiskt: Gökkaya limani, där ankaret försvann direkt ner i slät och grund botten. En lugn och fin kväll bland några andra ankrade båtar, getter och resterna av en restaurang och lite längre bort ett övergivet disco.
Så tog vi ut kompassriktning mot Finike, 15 distansminuter bort. Vi har ju gått myrsteg de senaste veckorna mot Finike... En del segla blev det, men Runo och Agneta seglade hela vägen, förstås. Vi var lite mer otåliga. Checkade in i fyratiden, på A-bryggan, och pratade med kontoret och fick originalkontraktet och skrev på lite papper och så var det KLART! Betalat hade vi gjort i april i Kusadasi. Det kändes oerhört länge sedan. Så många ställen och människor vi träffat sedan dess, i våras.

Finike hamn, kontoret lite till vänster.

Runo och Agneta bestämde sig också för att tillbringa vintern i Finike och skrev ett lika fördelaktigt kontrakt på stället! Fast Kemer hade nåt ännu bättre pris, men för ett helt år, eller nåt. De blev kvar några dagar innan de rörde sig vidare mot Kemer och Antalya till bekanta på besök.
Finike var himla varmt för att vara i mitten-slutet av oktober. Phu, faktiskt. Vi gick och badade vid en ministrand där kallt vatten strömmade ut, så det blev varmare ju längre man vågade simma. Milou gjorde succé som vattenapporthund som vanligt. Hon var glad över att få simma lite igen från en strand.
Finike har gjort ett jättebra intryck på oss efter drygt en vecka. Trots ett par lååånga elavbrott (åska och en brand) fungerar elen och vattentillförseln har maximalt tryck. Porthole heter samlingslokalen som är proppfull med begagnade böcker, bara att lämna och ta för sig. Mitt båtbibliotek är nu mer än fullt... Och nya favoriter har jag också hittat.
Trevliga Stickan och Gunilla Humla lotsade oss till marknaden i lördags där vi shoppade oss fulla av grönsaker och frukt, som sagt, det är lätt att bli vegetarian här. Igår gick jag och Gunnel som också har börjat på yogan (tre ggr i veckan, halv åtta i arla morgonstund) och handlade oss varsin bit badrumsmatta för att ha som yogamattor. 10 turkiska lire, ca 38 kronor stycket. Igår var också första mötet i Porthole med folk som bor här på vintern och vill ha aktiviteter, så det var musikgrupper, tyskagrupper, kaffeträffar, lördagspub, söndagsgrillning, yoga, promenader, filmklubb, datagrupp, båtelektrisk grupp osv osv. Vi har redan missat söndagsgrillning och kaffeträff...

Här mekas det på låg nivå...

Men - nu har vi varmvatten i båten igen!! Hurra! Efter tre dagars skruvande, svärande och besök i utrikiska färg- och rörshopar har Pelle lyckats byta ut den gamla ruttna varmvattenberedaren till en ny och alldeles silverblank en. Nu ligger han och vilar sig efter en lunch på goda rester. Ikväll kan det kanske bli lite fira av med skumpa och några nya vänner. Om någon har tid. Annars dricker vi väl upp allt själva!

Det man kan sakna här i hamnen är siktdjup. Vattnet är alldeles ljust turkos och ogenomskinligt, pga allt färskvatten som strömmar ut. Relativt kallt är det också. Och glist mellan fiskarna. De vill väl ha salt vatten och inte bräckt. Vi brukar ju kasta lite gammalt bröd till de små liven när vi äter frukost, men här är det ingen fisk som nappar på det tricket. Däremot fick vi höra en säl eller nåt liknande flåsa under en av cementbryggorna häromdagen. Var tredje minut kom den upp och fnyste! Men vi såg den inte.
I övermorgon åker Pelle till Sverige och jag blir kvar här "all alone" om man nu inte räknar med alla andra som bor här. Det blir ju lite konstigt att vara ensam när man varit så intensivt tillsammans som vi varit nu under så många månader. "I samma båt", liksom.  Men det ska väl funka. Det finns ju en del här i marinan att umgås med...

Nöjder man vilar på lagrarna. Varmvatten i kranen.

Det är en ny fas av vårt äventyr. I vinterhamn för andra gången - men i total motsats till Istanbul och Ataköy - varmt, förhoppningsvis - billigt, i alla fall maten - socialt, det är bara att gå till Porthole för att träffa folk. Jag ser också fram emot lite vandringar runt bland lämningarna utefter kusten: Myra, Olympos, Demre osv. I vinter kan det till och med bli slalom i bergen. På håll ser man bergstopparna som brukar var snöklädda under vintern. Häftigt! Och här ligger man i sjön i turkost vatten! Lite overkligt är det.

Välkommen att hälsa på! Man flyger till Antalya och tar buss därifrån till Finike om man vill fly den svenska vintern ett slag!

Kalkan - Turkiet igen

Utsikt över Tomb bay.

Kalkan visade sig vara ett förtjusande ställe - precis som de flesta andra vi hamnar på... Hur många bra ställen finns det egentligen i världen? Hamnen är liten med ordentlig pir och promenadstråk och restaurang och nära-till internet. Stan jämnades tydligen med marken 1957 men byggdes upp igen ovanför förödelsen, så det som ligger längre ner är nyare. Bakom stan störtar sig bergen rakt upp i skyn, och när vi kom igår och idag hänger grå moln runt topparna, och det är lite molnigt. Skönt. Inne i båten är det som vanligt 30 grader under dagen.
Kalkan verkar vara ett seriöst turistställe, bergssidorna är fyllda av semesterbyar, ser man, välplanerat, liksom. Mest är det engelsmän, som på de flesta ställen här i södra Turkiet. Men det är okej, vi varken ser eller hör nåt negativt med en brittisk accent. The Sun, the Daily Mirror och News of the World i alla tidningsställ, förutom floran av turkiska blaskor. Men ibland hittar vi en Aftonbladet, de trycks tydligen i Turkiet också, för priset: "Turkiet Pris: 11 tl" står på förstasidan. Och så är nästan alla sidor i svart-vitt. Det är det ju inte i Svärjä.

Pandeli på Leros. Här har Christine Schildt kvar huset.

Vägen hit från Fethiye var lugn och stillsam. Motor nästan hela vägen förbi "the Seven Capes" som nämns som rena Kap Horn i pilotboken. Det gick helt odramatiskt till väga, men naturen är hisnande, klippor och väglöst land är bara förnamnet. När vi lämnade dessa trakter där endast bergsgetter kan leva och verka blev det en oändligt lång sandstrand med dyner och kullar. Det visar sig att där legat ett av de större lyciska städerna, Xantos och dess hamnstad Patara, ca 600 fKr. Nu återstår ju  bara stenar i mer eller mindre ordning, precis som vid de andra lämningarna av historiskt beryktade städer, men det vore kul att ta en sväng, i alla fall få se utsikten från Patara. Hamnen ligger drygt 500 meter från dagens kustlinje, som ett träskliknande område med ordentligt med sand fram till stranden. Efesos var ju också en gång en hamnstad, fast idag ligger det ju helt klart en bra bit in i fastlandet. Fascinerande.
Sist jag skrev var ju på Lipsi i Grekland, och vi kom faktiskt därifrån till slut och det blåste inte alls så mycket ute på sjön som det gjorde i hamnen. Kändes det som i alla fall... Tog oss en natt vid boj i södra delen av Leros: Xerokambos stillsamma vik, och fortsatte sedan till Vathi på östra sidan av Kalymnos. VI måste ju kolla in lite ställen där vi inte varit någon gång... Dessutom försökte vi sakta in farten och träffa våra holländska vänner någon gång. De var nånstans i faggorna i blåsvädret.
Vathi är en lång fjordliknande vik som var söt och trång. För första gången lade vi ankaret på andra sidan viken... Våra supertrevliga grannar i Tristan från Guernsey hade hittat en bojsten på botten och dragit fast ett rep därifrån som vi också fick henka på. Det skulle blåsa till igen, nämligen. Och det gjorde det, men vi låg fint i lä av stora Tristan, motorbåt i 50-fotsklassen, och redigt fast i bojstenen.
Det blev någon dag extra i Vathi, men sedan såg det ut som om det var farbart väder. Tristan drog och vi strax efter. Det blåste som tusan, stora vågor, i sidan, och öppen sjö ända till Kos hamn som bara låg en 15 distans bort, men hu, vilka distans. Vi föll av och länsade ner runt Pserimos, men det blev inte mycket till lä för vågorna, men något i alla fall. Sedan blev det blåsa av de sista distanserna fram till udden på Kos, ett långt sandrev innan man kan styra sydväst ner till hamnen. Vi revade faktiskt genuan två gånger, och solskyddet, som var lappat tidigare, drogs sönder en bit. Men det gick rätt okej, trots att vågdalarna var skrämmande turkos och djupa. Vi låg med sidvind så långt vi vågade och så föll vi av ner mot hamnen och läns. Det var bara en sex meter på sina ställen över sandrevet, men det gick bra. Vi mötte flera hyrbåtar som körde norrut rakt mot sjön, första dagen på hyrveckan - galningar. Men ska man ha valuta för hyrpengarna, så. Ju längre vi kom runt udden lugnade sig sjön och vi kunde styra mer och mer rakt på inloppet. Phu. Tack och lov fanns det lediga platser till höger, gratis.

Vathi på Kalymnos.

Dagen efter kom holländarna puttrande i sin Grand banks, det var verkligen kul att se dem igen. Jannekes mamma var passagerare och hade följt med från vinterhamnen i Kusadasi i flera veckor. Nu skulle det bli besättningsbyte och vår gamla bekanting Greta (Cccchrrreta på holländska.) skulle mönstra på! Vilken super-timing! Tyvärr var det orsakat av att Gretas bror hastigt och oväntat avlidit och att hon inte var så glad där i Groningen (Ccccchråååningen.) och behövde komma ut och tänka på nåt annat. Vi var bara glada att ses.

Vid kajplats på norra Tilos.

Efter några dagar av shopping, middagsätande och cyklande (avslutade vårt internetkonto med grekiska Vodafone, hämtade Pelles nya körkort på svenska konsulatet, medverkade i nån reklam för Kos för Fritidsresors medelålders resenärer) drog vi mot Tilos, en ny ö. Jo, en sen natt fick vi obehagligt besök på båten av några idioter från Belgien (eller Holland) som hotade och betedde sig, aspackade var de, ett gäng 20-25-åringar. Kustbevakningen kom till slut förbi och jagade bort dem med AK-4:or! Jäklarns vilka bössor. Och vilken patetisk lättnad det var att se de svart- och blåklädda vakterna hoppa ur sin van med vapen vid sidan. Vi var rätt skraja vid det laget, minst sagt. Varför situationen uppstod är svårt att säga. Det tog en stund att somna den kvällen i alla fall.
Tilos var fint, så klart, en hamn som det varnades för i pilotboken, men som var helbra, åtminstone när inte meltemin brakar in som värst. Längst norrut i en stor vik låg vi, namnet är lite oklart. Vi skulle ta oss till museet i centralorten för att beskåda en pygméelefant, men det var visst stängt söndagar, så vi åkte i bleken mot Simi och Panormitis vik i stället. Vindstilla var mer eller mindre förutsättningen för att vi skulle kunna åka ut mellan öarna, eftersom Greta blir gravt sjösjuk så fort det gungar. Besöket i Panormitis blev kort, för rapporter kom att det skulle börja blåsa en del, så holländarna vinkade adjö och fick en lugn och fin resa tillbaka till Kos. Vi rundade ön och klarerade ut i Simi stad, bland 100 flyktingar från Syrien där på polisstationen. Vi ska ju nu tillbringa hela höst-vintern-våren i Turkiet så vi tyckte det var dags att göra rätt för oss och klarera ut. Det gick som en dans, om man jämför hur det kan vara... Snabbt i alla fall. De var väl utsjasade av alla flyktingar som skulle servas.

Hej då till holländska Dionysos!

Så blev det Turkiet igen, passerade sundet mot Rhodos och in i en lång vik där badbåtarna avlöste varann, Gerbekse, hette den. När kvällen kom började det bralla på, fallvindar från de höga bergen... några av de andra båtarna bytte sida i viken i mörkret, några gav upp och åkte till Ciftlik, en hamn ganska nära, men vi bara bevakade vårt ankare och satt bra fast i en bojsten, en lina i land och vårt superankare. Men det var en gastkramande natt. På morgonen när solen lyste och en fesig bris drog runt i viken kunde vi genom vår superfiffiga titt-hink konstatera att ultra-ankaret flyttat sig, plöjt en 6-7 meter lång ränna under natten... Tur att det stannade där. 
För att sänka adrenalinnivån i kroppen beslutade vi oss för att göra av med 400 kronor på en natt i Netsel marina i Marmaris. Att ligga omslutna av andra båtar vid en rejäl cementbrygga kändes helt rätt en natt. Marmaris var okej, vi valde skitdyra Netsel för att det ligger nära alla båtbutiker, och Pelle "Marknadsundersökaren" Blom lyckades faktiskt hitta det vi var ute efter: en varmvattenberedare! Med rätt watt och mått och allt! Jippii! Vår gamla har ju rostat sönder i ledningarna in/ut och är avstängd, och vi har inte behövt nåt varmvatten annat än till disk sedan dess. Så nu kunde vi dra från Marmaris efter bara en natt! Perfekt.

Tomb bay, en av gravarna på avstånd.

Vi hälsade också på den amerikanska dam som bor där i en Nauticat 38 och som sköter en massa sociala kontaktnät både i Marmaris och i övriga seglarvärlden. Hon var jättetrevlig, och jag kommer inte ihåg vad hon hette just nu... En hel del svenskt påbrå hade hon i alla fall. Dessutom träffade vi en snäll delägare av svensk båt där, de skulle precis åka hem till Göteborg från sin Exil of Ösmo, och skänkte oss sin lilla Medelhavsseglar-flagga! Tacktack! Den fladdrar så fint i riggen nu!
Efter jäsande hav vid inseglingen till jet-setiga restaurangbryggan My Marina i Ekincik bay drog vi vidare i arla morgonstund förbi sköldpaddsstranden vid Dalyan och nådde Göcekvikarna på eftermiddagen. Restaurangbryggan vid Kapi creek blev natt härbärge. Stillsamt, förutom en stor motorbåt med turkiska ungdomar som hade utomhusdisco. Men de slutade i 10-11-tiden. Tack!

Milou tyckte det var prima att springa upp till gravarna.

Så till byn Göcek för att ta ut kontanter, restaurangbryggorna har varken connections medelst väg eller internet, ibland i alla fall. Men Göcek var så trevligt så vi blev kvar flera nätter, träffade Leif och Britt-Marie som jobbar på en chartermotorbåt som värdar och puttrar runt Göcek när kunder dyker upp. De bor annars i Alanya. Så kan man också leva sitt liv! www.empresscruises.com var adressen!
Sen blev det dags för friliggande, mot Tomb bay där vi ankrade med lina i land i två nätter, klättrade upp till en av minst tre gravar och såg på utsikten. Vackert så OJ! Jag såg också en rocka när jag och Milou kajkade runt i gummibåten! Den var stor och fyrkantig och svart och snabb! Sedan blev det Wall bay med en trevlig restaurang på gångavstånd och helmysiga omgivningar.

Gerbekse: ett badparadis på dagen, lite blåsigt senare.

Men Fethiye och paragliders i Ölüdeniz hägrade, så vi seglade så gott som hela vägen, faktiskt, lagom vind och inte så farliga vågor. Yacht Classic marina var jättefin, pool, dusch, fräscha toaletter och solstolar ingick i de 30 tl som man fick pröjsa till middagen på kvällen. Men det kan det vara värt att "pampra" sig lite ibland. En heldag i Ölüdeniz fick vi också, åkte dolmus fram och tillbaka, snabbt och billigt, och så satt vi nästan hela dagen vid Cloud 9-restaurangen och beställde in deras berömda (?) cappucchino, light öl, lunch och kaffe igen. Medan paragliders landade och gjorde piruetter hela tiden. En galning som körde paramotor lyckades landa så lågt att han drog med sig en man och ett barn som föll och mannen blev nog ordentligt tilltygad, ambulans kom och hämtade honom. Hemskt såg det ut. Vi hade tyvärr "ringside".

En liten räkmacka till lunch. Kos.

Tillbaks på Yacht Classic marina blev det ett dopp i poolen och fredagsmys med "Doobidoo" fast det var lördag. SVT Play känns som total lyx, det är inte ofta uppkopplingen är så bra, och då ser vi nyheter, Doobidoo och Skavlan och gärna nån dokumentär, det är ju så bra!
Bestämde oss för att dra järnet till Kalkan, om några dagar skulle det börja blåsa och då ville vi ha de 40 distansminuterna avklarade. Så nu är vi här, bara 35 distans kvar till vinterhamnen i Finike. Vill se Kas innan dess, kanske Kastellorizon, en grekisk ö utslängd här utefter turkiska kusten, och så Kekova roads som är jätteberömt för sina vikar och skyddade hamnar, sin sjunkna stad och natur. Sen är det nära till Finike. Det ska bli himla skönt att få en fast hamn igen. Lite stökigt är det att fara och fara och fara, trots att vi är så långsamma av oss och ofta stannar 3-4 dagar eller längre på varje ställe. Det känns rätt bortkastat att övernatta och dra vidare, det är ju inte därför vi är ute. Sånt får charterbåtarna pyssla med.
Tack alla för mail och kommentarer och uppmuntringar för det jag skriver, det är SÅ roligt att läsa!
Until next time!

Dyk och blåst

Nu har solen gått ned bakom berget, klockan är nästan halv åtta på kvällen och en hel dag i kulingens tecken är förbi. Ända upp till 20 sekundmeter har vi sett på vindmätaren idag, mest mellan 14 å 16. Tur man ligger i hamn med stortrossarna fastgjorda och bästa pärgräven (ankaret) i geggamojan här i Lipsi. För omväxlings skull ligger vi med arslet in mot kajen, det är ju emot våra principer, men efter att ha haft pissigt ankarfäste och ont överallt (revbensknäck) är vi trötta på att dra upp ankare för hand och ro ut dem och lägga om dem...

Då blir det kättingen och ankarspelet och ultra-ankaret. Och vi kan ligga trygga. Skönt att veta när det är mörkorange färg över öarna på Windfinder-hemsidan. Det betyder blåsigt. Utav helsicke. Blått är lite trevligare. Men då blir det kanske motorgång, och det är ju inte heller kul. Igår när vi anlände till Lipsi från Arki var det så spegelblankt det kan bli i de här farvattnen. Alltså inte blankt, men bara små vågor. Ytterst behagligt. Vi åkte hit för att vi behövde fylla på cash, matförråd, el, internet och så skulle det ju blåsa till. Nog är Arki bättre skyddat än här, fast hamnen är liten, men där finns ju inte ens en affär! Bara en kiosk och en minimarket utan färskvaror.

Jorå, det är på riktigt!

Blåsvädret har avlöpt utan skador, och nu lägger sig vinden någorlunda, det började bralla i fyratiden i morse, får se vart det barkar inatt. Det skulle blåsa imorgon också.

Men som den urvärdelösa bloggare man är så ska jag i stället tappa bort mig alldeles i kronologin och berätta om hur jag tog dykcertifikat på Samos för några veckor sedan!

Precis innan Elisabeth och Peter från Östersund (Hede) åkte hem så kom jag ju på att det skulle passa helbra att tillbringa några dagar i Samos Pythagorio och åka dykbåt och lära mig dyka med tuber – båten låg ju vid samma kaj och vi såg den tuffa iväg varenda förmiddag.

Jag hittade äntligen på dykchefen Anthony (Tony) och kom överens om att släpa dit alla mina pryttlar morgonen därpå. Jag skaffade ju alla saker i Uppsala innan vi åkte.

Ute på dykstället var det bara att krypa in i utrustningen, min nya fina femmillimeters dykdräkt satt som ett korvskinn... Dykvikterna snörpte ytterligare till lungorna och så den uppblåsbara västen utanpå det. Med tung tub och en massa slangar hit och dit. Har man inte klaustrofobi så får man... Min dykkompis hette Lydia och kom från någonstans utanför Sheffield och var hela 16 år och var mest intresserad av att bli brun, brunare än sin bror och hans flickvän som skulle komma på torsdag. Lydias pappa var också med, han var erfaren dykare och kastade sig oförväget ner till 36 meter med en annan grupp.

Lydia hade redan pluggat in teorin hemma i England, men jag hade inte ens sett studiematerialet, så där låg man ju i lä. Första vältningen i sjön gick rätt bra, jag flöt och kunde andas och fick inte panik av att ramla ansikte först ner i saltvattnet. Men sedan skulle vi sakta ta oss ner under vattenytan utmed ankarkättingen, och då blev det lite jobbigare. Jag kunde knappt andas ju, pust, pust, hela tiden, och liksom välte. Inte alls som när jag testade i den stora poolen i Uppsala, där var det bara  enkelt, när jag väl kom ihåg att tryckutjämna.

Men jag höll god min i elakt spel och gjorde kalasbra-tecknet (en cirkel med tummen och pekfingret) till Tony och Lydia och tänkte att det ”blir väl bättre”. Så sjönk vi ner till kanske 4-5 meters djup och jag pustade och välte omkring. Efter en stund kände jag ”måste upp och vila”, så Tony och jag simmade upp till ytan och jag försökte slappna av och andas lite djupare. Stackars Lydia stod kvar på botten på knä. Jag fick mig väl en liten paus, och så ned igen.

Till råga på allt så skulle vi ju göra övningar där nere också, dra benen på varann om vi fick kramp, byta luftmunstycke, fylla cyklopet delvis med vatten, ja en massa läskigt. Det gick sådär.

Jag var ganska darrig och slut när vi kom upp igen, vi fick ta av oss grejorna i vattnet och langa vikterna till Pat i båten innan vi klättrade upp. Det var skönt. Lunch på greksallad och vatten, massor av vatten. Det var varmt som tusan. Andra dykpasset skedde runt udden, på en lite lugnare plats, och vi simmade runt en del och tittade på grejor. Tony utrustade mig med extravikter i form av stenar och dansade lite med mej på botten, och det hjälpte fint. Det är lustigt hur lättlurad och lätt avledd man är. Bra, i och för sig.

Här är vi på en av Lipsis små gator.

På vägen tillbaka i båten sa Tony att jag skulle få låna en tunnare dräkt och andra simfötter. Mjuka och inte så stela. Nästa dykning, med en dag emellan, gick hur bra som helst! Vi gjorde den läskigaste övningen av alla: att ta av cyklopet, simma en bit och sätta på det igen och fylla det med luft. Det gick. Jag fyllde mitt cyklop med hur mycket luft som helst innan jag vågade öppna ögonen. Så fick vi ta av och på viktbältet på botten och vid ytan, ta av och på västen och tuben på botten och vid ytan och en del andra grejor. Vi fick hälsa på bläckfiskar också, och hitta snäckor och anemoner och tvättsvamp, överallt. De är svarta och släta där de växer.

Ja, jag pluggade som en galning mellan dykdagarna, det var mycket att lära sig, särskilt en massa om kväve och hur länge man kan stanna under vattnet och dykarsjuka och sånt. Sedan hade vi genomgång av det viktigaste, jag och Tony och så fick jag mitt tillfälliga kort! Hurra!

Lipsi är fint, en del hus är till salu!

Jag fick en extra gratis dyksväng också, på riktigt, liksom, utan en massa jobbiga övningar, då vi tittade på kanoner, amforor och fin växtlighet. Massa fiskar och flera bläckisar också. Min dykkompis lyckades få en bläckfisk på halsen, delvis över regulatorn, men han var ”advanced”, så han fick tack och lov inte panik, utan lät Tony och Pat pillra loss djuret från sig... Det var en cool bläckfisk som inte började pumpa ut bläck, utan stod ut med att vi bollade den mellan oss och klappade den på ”huvudet”.

Det var en upplevelse att dyka, kanske inte vad man drömt om, men otroligt fascinerande och inte ett dugg jobbigt, bara man kom ihåg att ta det lugnt, liksom. Man SKA inte bli andfådd. Det är fel.

Bra sport, va?

Här på Lipsi fortsätter det att blåsa något ohämmat. När jag skriver detta har det blåst i en vecka (det blev ett sånt där TV-hopp i tiden), alldeles för mycket. Vi har fått sällskap av vår kompis Johan i sin Super Maramu 2000 och sysselsätter oss med diverse bad, promenader och matlagning. Imorgon (så sa vi igår också) ska vi åka vidare söderut, vi har medvind, så det ska förhoppningsvis gå bra. Mot Kalymnos!

_______________________________________________________________