På väg från Turkiet

Dagarna rusar förbi och inte blir det tid att fylla på bloggen, men idag ska det hända! Nu ligger vi för ankar i Bozburun, tar det lugnt i värmen och ser fram emot att klarera ut om någon dag, sedan blir det Grekland, nya öar och hamnar! Känns kul och spännande.
Så vi kapade till slut förtöjningarna i Finike, låg mitt i en hagelstorm i Kekova och fick sällskap av trevliga Blom-arna Runo och Agneta. Det blev inget dykt, men vi for äventyrligt in i Kastellorizons hamn, den lilla grekiska ön långt från övriga grek-öar. Vi försökte låtsas som ingenting gentemot kustbevakningen, men efter ett par dagar tyckte dom vi skulle "komma förbi". Okej, då. Vi fick nån slags tillfällig inklarering och betalade några euros för ditten och datten. Massor av blanketter och karbonpapper (om ni kommer ihåg sånt) och alla var rätt förvirrade över vad som skulle göras, men till slut var de väl nöjda, de uniformsklädda.
Runo tyckte det var onödigt, och det tyckte säkert dom också, men vad fan gör man? Protestera kommer man ingenstans med.
En väldigt gullig ö var det i alla fall. Färjan från Rhodos kommer två gånger i veckan och flyg en gång om dagen. Gullig hamn. Men de gillade inte turkar. Det går småbåtar mest varje dag med folk från Kas, som är turkiskt och några sjömil tvärs över fjärden, men det tar emot för grekerna att behöva krusa för rika turkar...
Efter Kastellorizon blev det tokdyra turk-turistiska Kalkan en natt. Vi lånade lite el och vatten, men ingen kom för att ta betalt, så vi smet iväg. Vi fick lite bra vind upp mot Ölu Deniz, stället med den fina lagunen och paraglidersarnas favoritberg Baba Dag. Pelle och jag tog en lågsniffare runt avspärrningarna mot lagunen - den är avstängd för annat än solbadare efter att den höll på att bli helt igenskräpad av båtfolket...
Sedan nosade Runo upp ett fint litet hörn av de ankarvikar som ligger bredvid, bakom ön Gemiler. Här var vattnet klart och när badbåtarna återvänt till sina hamnar var vi helt själva.

Runo och Agneta i farten.

Nästa dag blev det premiär för vårt mesansegel! Man måste göra klart det helt innan avgång, för är det det minsta gungigt på sjön är risken stor att man flyger i om man ska försöka sig på att ta av kapell och greja. Men vi fick upp det bra, och så blev det till slut segla av en bit in på eftermiddagen över till Göcek-området. Helt perfekt, faktiskt, enligt mig. Lagom vind från lagom sida, lagoma vågor! Det enda smolket var förstås att Pegasus (Agneta och Runo) drog om oss som ett skott. De fick en knops bättre fart. Och det märks efter en stund. Men de fick fina bilder på Catten medan de tuffade fram.
Pegasus är en Westerly Conway, 36 fot. Mycket trevlig. Och välseglande. Och ketch.
Vi länsade genom sundet in till Tersane creek och fick en mooringlina vid restaurangbryggan. Allt verkade lite dött. Säsongen har definitivt inte startat än. De båtar som låg där var sådana som legat över vintern. Vi tog en flaska äppelmust i restaurangen för syns skull på kvällen och ingen verkade ha några större krav på oss att betala nåt mer. Skönt.
Dagen därpå skulle vi kolla Seagull bay, där det verkade fint och stilla. Men ingen brygga eller aktivitet fanns där än, nosade runt de höga klippformationerna och vikarna och bestämde oss för varsin boj på 35 meters djup. Svårt att ankra när det är så djupa ställen. Därifrån promenerade vi på stigar än hit och än dit. Det gick bra, och det var inte alltför hett. Uppe i ett bergspass träffade vi på en man som täljde skedar och annat, så vi köpte ett par av honom. En söt åsna hade han också som stod under ett träd. Vi försökte se var antika Lydae låg, men det var svårt att upptäcka.
Andra dagen gick vi ner till Seagull bay och träffade de som skötte stället. Dagen efter skulle bryggan fixas till, och den stora mås i vit kalksten som var utlagd på sidan av stranden hade snubben själv gjort för en tio år sedan påstod han. Gulligast av allt, förutom måsen, var dock tre valpar i olika modischanger, men med samma mamma. Milou hade fullt upp att hålla dem på avstånd. De var tre månader gamla, och otroligt vänskapliga. Men de fattade ingenting när Milou plumsade ut i vattnet och hämtade kottar och pinnar. När man hötter lite med armen så springer hundarna undan här. Tar man upp en sten springer de undan. Milou blir leksugen, hon. Det är olika.
Så gjorde vi ett strandhugg i Tomb bay, men vattnet var inte lika fint som i höstas. Då såg jag en rocka här. Restaurangen på andra sidan udden var öppen, men inga gäster. Ölen (små fesiga 33-or) kostade 7 lira, och Pelle höll på att få blodstörtning, men vad ska man göra? Det är ju snällt att de har servicen. 27 solfångare har de uppriggade också, för att driva de ständigt skrällande TV-apparaterna.
Nästa dag var Pelles födelsedag och han firades med en fin bild på Catten med fullt ställ och en flaska bubbel! Jojo! Vi drog mot stan Göcek för att han skulle få sitt lystmäte på båtaffären West Marine och fylla på batterierna. Det blev flera besök på West Marine, och varmt var det. Men ganska trevligt. Stan har blivit lite mer glassig sedan i höstas, faktiskt. De kebabhak vi ätit på fanns inte kvar och många butiker skyltade med dyrprylar som märkeskläder och klockor och rostfria ankare... Men ett sånt har vi ju redan...
Efter två dagar blev Göcek för påträngande, det är mycket båtar här, så vi körde till Kapi creek där det inte var så lugnt heller. Men jag fick äntligen ur tummarna och krafsade bort en massa jox från propellern och rodret och underredet på båten. Fick låna en spackelspade av Runo som vi drog fast på en båtshake så kunde jag ligga vid ytan med snorkel och gno. Det gick fint, faktiskt. Ansträngde mig så jag knappt hade någon känsel kvar i fingrarna när jag äntligen kom upp i solen, kall.
Vi konstruerade också en badplanka åt Milou så hon kan gå upp och ner i vattnet från badbryggan själv. Det gillade hon skarpt. Men plankan, som är vår gå-ii-land-planka sög åt sig vatten så den nästan hann sjunka innan vi tog upp den! Är det rätt fason på en plankbit, det? Turkisk tall? Kvällen avslutades med Agnetas supergoda fisksoppa och kaffe och "Okey" på vårt akterdäck. Olyckligtvis tappade jag en av de ovärderliga plastbitarna med nummer på i sjön när jag packade upp spelet! Katastrof! Men vi kom på att det var inte så farligt. Dagen därpå, när vi hade åkt i arla morgonstund, dök Runo ner och fiskade upp den. Det var gul 13. Så nu vet vi det.
Ja, Pelle och jag lyckades till slut slita oss från Runo och Agneta, men vi ska SNART SES IGEN! Men vi vet inte när det blir.
Färden på 36 distansminuter gick tvärs över marmarisbukten, för vi hade ingen lust att åka in där. Det är bara långt och stökigt. Så vi siktade på viken Ciftlik, och kom dit i tvåtiden, tror jag. Vi hade vinden snett framifrån på styrbord i början av färden, och stora dyningar, men de avtog efter ett tag och så började det blåsa framifrån från babord istället. Precis som det stod i prognosen att det skulle bli, faktiskt! I Ciftlik var det glist mellan båtarna, ett fåtal bryggor var "bemannade" och vi gick in bredsida vid en, pustade ut och vilade en stund. Pliktskyldigt tog vi en öl i land senare. Men gjorde supergod köttfärssås med spagetti i båten senare. Vid åtta morgonen därpå kastade vi loss igen, möttes av rejäla dyningar och ingen vind. Västerut. Efter en liten udde kom våldsamma vindar från land, vilket vi varit med om förut, men de tonade ut efter en stund, och ju mer vi närmade oss udden som sticker ut mot Symi-Rhodos desto lugnare vind och vatten. Det är lustigt. Lika varje gång. Sedan var det söndagssegling in mot Bozburun och så ankrade vi strax utanför stan i trygg dy...
Bozburun är trevligt, ingen glamour att tala om, ut- och inklarering nära till, tvätterier, några restauranger där vi känner igen servitörerna osv. Traktorer och grävskopor fräser förbi på hamnpromenaden strax akter om de vita hyrsegelbåtarna. Här byggs också en massa guleter, och de ligger på rad utanför hamnen i väntan på säsongens badgäster. Blanka, fernissade, nymålade. Fiskarna håller på att sjösätta sina båtar också på stranden bakom oss. Här är mysigt.
Vi ska se om vi kan få tillbaka skatt för ankaret vi köpte i Göcek, och så drar vi över till Symi för inklarering i EU igen. Kanske imorgon eller övermorgon. Får se.
För dem som är intresserade av att åka till Turkiet kan generellt sägas: trevliga, tillmötesgående människor, billigt, mycket att uppleva, kultur och natur. Lite krångel kan det ju vara med byråkrati, men det är ett stort och till stora delar gammaldags land. Allt händer inte som beslutas på högre nivåer... Eller att postpaket kommer fram som de ska.
Kort och gott: vi är mycket nöjda, har trivts fint. Vi kommer säkert tillbaka!