Lipso

Maria, Marie och Laurie på Nisiros i liten högt belägen by.

Maria vid en av kratrarna.

Det har gått alldeles för lång tid sedan jag skrev sist, men jag skyller på darriga uppkopplingar, att jag mest har använt pc:en (dålig som fan att skriva på) och att det jag fått ihop oavkortat har gått till UNT-bloggen. Den får jag ju betalt för, gubevars!
Innan en rekapitulering kan jag berätta att vi ligger inblåsta (det var länge sedan) på Lipso, vi kom hit igår, medvetna om att det skulle bli blåsväder idag, och det blev det. Ibland stämmer väderleksprognoserna.
Imorse, vid knappt avslutad frukost märkte vi att vinden inte kom snett framifrån längre, utan snett bakifrån, och i ganska intensiva körare också. En annan segelbåt gick ut och lyckades dra loss sin grannes ankare. Normalt får man ju fast det igen när man drar och drar, men inte så denna gång. Det gjorde att de drev ner mot sin granne, som är våran granne, och att vårt superduper Danforthankare också lossade! Det var bara att kasta loss och lägga om! Vi bestämde oss för att lägga ner vårt bruce-ankare också, två ankare måste ju vara idiotsäkert även om bottnen är "bad holding".
Och nu ligger vi här och guppar. Tack och lov vände vinden innan det brallade i ordentligt efter lunch, så vi ligger inte och rycker i ankarna (ankrarena?) utan det är förtöjningarna mot kajen som tar smällen, en 10-11 meter/sekund i byarna. Det känns, ska jag säga. Misstänker allvarlig nackspärr om man sitter ute för länge. Men man vill gärna sitta ute, för i båten är det 35 grader. Vi tog av vårt nysydda hemsnickrade solskydd, nämligen, det tar ju en väldig vind, de där kvadratmetrarna, och det känns lite fånigt att hissa segel i hamn när man knappt gör det till sjöss...
Jag ska berätta om vår motvindsseglats sedan vi lämnade Rhodos, för det var väl den senaste rapporten, 'iss jag.
Efter Panormitis på Symi drog vi nordväst till Nisiros hamn Palon. Raka spåret, lite vind hit och dit innan den bestämde sig för MOT. På Nisiros träffade vi ett trevligt kanadensiskt par som tydligen reste runt världen och letade olja!!! Nu var det ett ställe fyra mil utanför Paris som skulle undersökas utifall det var värt att börja pumpa upp. De bjöd med oss i sin hyrda bil upp till vulkankratern i mitten av ön. Det var spännande och varmt. Vid lunch var jag färdig att däcka, fast vi satt i godan ro på en trevlig restaurang med mat och dryck. Tack och lov hittade vi en luftkonditionerad lobby där jag satt och andades ett tag så vi kunde fortsätta i bilen. Nisiros var väldigt fint, grönt, pittoreska byar och en naturlig sauna bredvid vägen. Där var det varmt och lite svavelosande. Sedan hjälpte Laurie oss att sätta på en ny offeranod på propelleraxeln medelst dykning. Vi turades om. Jag fipplade fast muttrar och han drog åt, tror jag det blev. Det tog ganska lång tid och var mycket jobbigare än jag hade föreställt mig, fast vi hade kommit på en massa fiffiga lösningar när vi planerade ingreppet. Vi lyckades i alla fall få dit skiten. Det sitter fast.

Milou har kommit på ett fiffigt simsätt: som fripassagerare.

Jojo, de var på plats på båten!

Här sitter jag och är så sval och skön!

Vi träffade också trevliga "Babsan och L-O" på Nisiros och kollade på EM-fotboll, vi blev kvar ganska många dagar extra.
Sedan upptäckte vi att reglerna för att uppehålla sig i Turkiet hade ändrats! Nu var det sk "Transit log" som gällde för seglare. Har man en sån kan man få stanna i upp till fem år i Turkiet! Kunde dom inte ha kommit på det lite tidigare, tänker man! Men det kostade ju en del pengar och krångel, förstås. Men vi skulle ju i alla fall träffa Carina, Steven, Ylva och Balder i närheten av Marmaris,, så att åka tillbaka till Bozburun och klarera in och fixa det där jäkla Residence permit kändes liksom perfekt!
En heldag med rakt västlig kurs tog det, en del segla blev det också, nuförtiden blåser det bara nordliga och västliga vindar här. Bozburun var varmt! Vi kändes igen av folket på Osmans place! Roligt.
Ny transitlogg gick fort att få, och Sahli förklarade hur man skaffar RP, det gör man bra själv, han var rätt trött på att åka till Marmaris och köa, verkade det som. Vi körde dit och lyckades få Milou biten på det jäkla färjeläget där hamnpolisen huserar... Sedan blev vi lotsade per bil till skattehuset där vi betalade skatt och så tillbaka till hamnpolisen med kvitto - tio dagar senare skulle vi återvända för att erhålla våra RP. Marmaris bjöd på sin varmaste sida - 40 grader, och Pelle satt med motorn igång och väntade medan jag sprang in på byråkratibastionerna. Vi hade hyrt bil för att kunna ta oss hit och dit. Båtaffären West Marine fick också besök, vi köpte lite grejor och beställde två vikbara säten och funderade på ett skitdyrt teakbord. Vi skulle ju tillbaka om tio dagar.
Efter "midsommar" i Bozburun drog vi oss lite långsamt mot Icmeler och svenskgänget som skulle komma. Undersökte två vikar, Bozuk bükü och Serce, den ena trevlig men med dyningar och den andra spektakulär men med oberäknelig vind. Efter några dagar blåste det småspik i Serce, men vi stannade i alla fall och åt på Kapten Nemos Farm restaurang, trevligt och enkelt. Fantastiskt vatten. Mycket bada blev det.
Så drog vi mot Icmeler och Marmaris, och det blåste rätt bra, upp med genuan tills det brallade 16 sekundmeter, då tog vi ned den och fegkörde längs kusten. Det blåste frånlandsvind och vi hade gummibåten på släp, inga problem, trodde vi tills det lugnat sig och jag gick en sväng runt båten och upptäckte att gummibåten låg UPPOCHNED. Hoppsan. Det gick inte att vända den, den hade liksom sugit ned sig i vattnet... Och blåste, det gjorde det fortfarande, men när vi lade oss mot vinden, ganska stilla, så gick det att vända den, dra upp den på däck och säkra. Phu. Vilken rysare! Milous koppel och den fina Zodiak-väskan var borta, i havets djup. Men gummibåten var hel och bärgad.
Sedan blåste det både med- och motvind resten av vägen, fast inte så häftigt som i början av färden.
Det var helt fantastiskt att träffa Carina, Steven och barnen! Vi gick på en helspejsad restaurang som hette Love Boat efter TV-serien, och hade trevligt.
Dagen därpå skulle vi hämta våra RP, men DE VAR INTE KLARA! Skulle ta en vecka till. Johejsan, då skulle vi ju vara långt borta hade vi tänkt, men vad gör man, ändrar i planerna, så klart. Dessutom bjöd dagen på ett osympatiskt barberar-besök (inklusive hårborttagning och massage och ansiktsmask, inget av vilket vi hade begärt), inget napp på West Marine, förutom att teakbordet var sålt, och 42 grader varmt. Vi tröstade oss med god samvaro, öl och billig och god mat i CSYB:s sällskap.
Dagen därpå var avgång för en tvådagars tripp med svenskbesök. Vi återvände till Serce och badade och skvätte, Steven besteg ett berg - bra gjort i lavaklipporna - och vi smorde kråset på Kapten Nemos restaurang. Dagen därpå trotsade vi vågorna och åkte till Selimiye där vi bokat plats på Aurora-restaurangen. Steven tyckte vi fegkörde båten, ingen segling alls, men så är det ju när det inte blåser nämnvärt och åt vårt håll. Tittade lite på den gulliga orten och dinerade hos Suzan. Fotbolls-Em-final mellan Spanien och Italien. Halvspännande match.
Gästerna tog dolmus tillbaka till Marmaris dagen därpå och vi lade oss gratis i viken strax utanför Selimiye för att invänta dagen för återresa till Marmaris och RP. Tredje gången gillt gick det, vi kände oss som stammisar hos hamnpolisen, tamejtusan. Två säten köpte vi på West marine också, och fick kånka dem bort till dolmusen. Men det var det värt. De är helbekväma!
Så puttrade vi till Datca några nätter, och det var så trevligt så vi knappt kom därifrån! Där var vattnet hysteriskt klart och kallt. Vi lyckades få ihop ett solskydd (mest Pelle) trots strömavbrott mest hela dagarna. God pizza två kvällar i rad. Hett!
Fräste på upp till Kos, kastade loss vid klockan sju, för det skulle blåsa på senare på dagen, och fick en del vågor och en massa vind mot oss den sista timmen. Tur som tokar hade vi, en plats ledig vid gratiskajen, som gjord för Cattens smäckra skrov. Ankaret satt som gjutet.
Morgonen därpå kom Johan i sin superduper Maramu 2000 tidigt på morgonen, och det fanns plats så det räckte till bredvid oss. Roligt att ses igen! Vi gick och badade och hamnade nära nåt som hette Tylösands beach nånting. Tjockt med skandinaver. Milou gjorde succé. Grillade på kvällen.
Sedan en heldag i bil med Johan, stenhög (Asklepion till Hippokrates ära) strax utanför Kos stad, jättefint, så runt till ett charmerande fik/utställning hos en kvinna med stark karaktär i en yttepytte by med helt ok utsikt. Badade också på Paradise beach och Milou simmade som den vattenhund hon ska föreställa att vara, ut och in på den långgrunda stranden. Rundturens clou var ett besök på Lidl, den här gången hade vi ju bil och var inte cykelburna, vi handlade järnet.

Asklepion utanför Kos. Ännu en fin stenhög.

Träffade trevligt stockholmspar - Ritva och Martin - på kajen och satt halva kvällen och skrattade och hade oss på akterdäck. Dagen efter var vi lite trötta. Kollade vädret och såg att det kanske kunde vara bra att börja åka norrut, vi ska tajma in besök på Samos den 21 juli. Det skulle blåsa på om ett par dagar, och jag var bra sugen på att kolla in Lipsi innan dess. Så vi vinkade ajöss till Johan och våra nya kompisar och drog en morgon, mellanlandade i södra änden av Leros i en vik som heter Xirokambos som var ytterligt charmig och stillsam och en god kontrast till Kos semesterinferno. Sista benet till Lipso passerade vi Pandeli, där vi träffade Christine Schildt för flera månader sedan, det låg många, många båtar i viken där nu, och vi tror att vi kunde urskilja husen och trädgården där hon bor. Norr om Leros är det närapå en skärgård, och vi var snart i Lipso. Vi lade till med nosen mot kajen som vi brukar, och här är vi nu i blåsvädret.
Pelle har precis lagat en läckande kran, ersatt den med en av turkiskt fabrikat. Det var inte gjort i en handvändning, precis. Vi försöker äta upp allt vi köpte på Lidl, det är fullt av skinka och korv och kyckling i kylen, och så ska vi väl bada lite här och ta ett glas på närmaste taverna. Den har ingen skylt. Känns sympatiskt. Bara lite stolar och bord runt ytterväggarna.
Det går ju sönder lite grejer ibland. Just nu har vi ingen varmvattenberedare, för den har rostat och börjat läcka. Vi ska köpa en ny vid tillfälle. Vi behöver inget varmvatten nu, för det är bara skönt med lite kallt ibland. Till disk värmer vi vatten. Och spar väl en del el, antar jag. En varmvattenberedare drar oerhörda mängder ström. Eller vad det heter. Ampere. Annat som Pelle lagat: Läcka i vattenledning tre gånger, en smygare, och en "sploschare" som vi hörde att den sprang läck. Tur för oss att vi var här. Dessutom en som vi inte hörde, men kände när mattan i köket blev blöt... Nu står ett oljebyte på tur, för motorn går ju rätt ofta. Men det ska blåsa imorgon också, så vi (Pelle ju, jag är hantlangare eller skribent) har tid. Det är förutsättningen för sådana här äventyr, en sjukt händig person som kan allt som behöver lagas på det som finns i en båt. För ett är säkert: allt går sönder, eller slits ut, och måste fixas. Milous öron t ex är min avdelning, idag hade hon fått in nåt strå eller nåt och det var ju inte så behagligt, men hon tycker om när man gör rent i alla fall, fast inte när man rycker hår ur öronen...
Kanske dags för en liten tupplur så man orkar utnyttja den svala kvällen? Det får det bli!

Rhodos

Ön och staden är helt underbara, stor, proppfull med historia som man kan se och ta på, spännande riddarborgar, smala gränder och en stor gamla stan med ringmur i flera lager. Men – Rhodos stad kan också var rena rama eländet (för att använda ett milt ord) för en fritidsseglare i egen båt.

VI hade blivit varnade av flera medseglare för Rhodos historietyngda hamn Mandraki, vacker och skyddad och praktiskt placerad. Men (igen) – den har en galen och otrevlig hamnkapten, eller vad man ska kalla honom. Nu vore ju inte det så katastrofalt, kanske ni tycker, det är väl bara att åka vidare till en annan hamn, MEN, på Rhodos finns det ingen annan hamn!

Det som finns är en del alternativ, men ingen riktig hamn: relativt oskyddad ankring strax utanför Mandraki, ankring i lyxbåtshamnen (där man blir bortjagad av kustbevakningen), ankring i inre delen av färjehamnen (massor av dyningar och vågor från de mastodontstora färjorna, en sprillans ny och närapå klar stor och fin marina en bit söderut där man blir bortmotad med hotelser, knallskott och okvädningsord på grekiska (hamnen har varit under byggnad i många år, tydligen så tidigt som 2007, då folk KUNDE söka skydd här utan att bli bortjagade), och så en hamn där det ligger stora fartyg, typ färjor och sånt, men där det finns zigenarläger, (enligt uppgift) så då kan man inte lämna båten, och så är det en bit in till stan. Men den ska vara bra och skyddad (enligt uppgift från 2007).

Ja, så ser situationen ut. Är man inte beredd att ankra om det så blåser småspik har man inte på Rhodos att göra, liksom. Någon tyckte att det var bättre att lämna båten på Symi och ta färjan till Rhodos. Jag håller med till 100 procent.

Vår första kontakt med Mandraki och dess skräckchef var med orden (hans): Get out! Get out! Vi blev lite förvånade, annars brukar folk säga ”Welcome”. Vi skulle ankra utanför, tyckte han och infinna oss och reservera plats på hans kontor, gudbevars! Vi provade att ankra i lyxbåtshamnen, men blev nästan genast bortkörda därifrån av kustbevakningen. Då åkte vi till den, som ryktet berättat, tomma och fina och superduper nya marinan, jag kastade mig på cykeln till stan och hamnkaptens kontor och hamnpolisen. När jag kom tillbaka hade man tre gånger försökt köra bort Pelle. Vi som kommit till Rhodos för att träffa Pelles dotter Lisa med sambo Magnus och dotter Elsa kände oss lite otillfredsställda. Vi försökte stanna kvar i hamnen men så började de smälla knallskott i en 20 minuter så vi drog till färjehamnen och hoppades att ankaret skulle sitta. Det gjorde det tack och lov, men det blev en ”rullande” natt. Vi hade grannar, och det känns alltid bra.

Dagen därpå blev det snabb inkvartering i Mandraki, att reservera funkade, men BARA en natt skulle det gå, charterbåtarna kommer imorgon och då blir det trångt! Tydligen är det bara ca tio platser reserverade för tillfälliga besökare, och resten är för långliggare. Men vi lyckades med illvilligt gott humör nagla oss kvar i hamnen hela tre nätter. Men vi visste ju inte förrän samma dag om vi skulle få vara kvar. Sista dagen åkte vi en sväng söderut till Faliraki med Lisa, Magnus och Elsa i ny och fin gul flytväst och fick ÄNDÅ ligga kvar när vi kom tillbakasvängande in mellan de hjortprydda pirerna i Mandraki. Det kändes som man hade hamnkaptenen i sin hand, nästan. Men jag erkänner att jag använde den lilla familjen – särskilt ordet ”granddaughter” – till vår fördel...

Hos hamnpolisen berättade jag att det var kaos i Mandraki och undrade varför det inte fanns en riktig marina i stan, och de beklagade och såg lite generade ut. Jag frågade varför inte arbetet med marinan var klart, och hamnpolisen log och sa att greker arbetar väldigt mycket... lite ironiskt, så där.

Till råga på allt så är också Mandraki känt för att äta ankare. Det finns tydligen en gammal mooringkedja på botten där många ankare fastnar, till dykfirmornas förtjusning. 100 euro kostar det att få tillbaka sitt eget ankare! Till och med i våra pilotböcker är mooringkedjan utmärkt, så ”it’s a fact”. Vi ville ju för hundra gubbar inte mista vårt svindyra och gnistrande ultra-ankare i en hamn med ett sånt rykte, så vi (Pelle) gjorde en specialanordning med vårt minst populära ankare och en ankartross som vi lätt kunde kapa vid problem. Men det gick faktiskt hur bra som helst att både lägga och lyfta ankaret på detta provisoriska sätt. Till och med härom morgonen då vår granne hade lagt sitt ankare över vår lina och vid avfärden drev in i linan, trasslade in sin gummibåt i den och till och med körde fast sin propeller i vår andra grannes ankarkätting, klarade sig vår lina, och vi kom ut därifrån med både ära och ankare i behåll strax därefter. Tur för oss.

Lindos borg nerifrån vattnet.

Men Rhodos imponerade, som alla platser vi besöker, verkar det som. Okunniga som vi är kände vi ju bara ytligt till historien, och att gamla stan var så stor och pittoresk och riddarborgen var precis så sagolik visste vi ju inte. Det har liksom inte trängt igenom bilden av Rhodos som turist-slentrian-mål.

Sedan flydde vi Mandrakihamnen för Lindos, fem mil söderut, utan hamn, men superfin ankring under goda och skyddade förhållanden. Ren naturhamn med ännu en borg på bergsknallen bredvid. Och en vitmålad by strax nedanför! Mer idylliskt blir det liksom inte. Vi låg några dagar och badade och pillade naveln och tittade på ankaret på botten. Rätt mycket badbåtar och badande fanns också att glo på. Men så ska man ju i alla fall se sig om lite, och borgen är ju fantastisk, så vi klättrade upp en förmiddag, bland åsnor och andra turister. Det var jättemånga åsnor! Vi förstod nu att de ångestladdade skrin vi hört dygnet runt inte bara var en olycklig fyrbentings uttryck, utan mera femtio stycken. Fast de såg ut att må bra. Det kanske är hormoner.

Många åsnor var det.

Borgen var som många andra ställen en gammal avgudaplats. Högst upp fanns rester av ett tempel till Athenas ära, rader av kolonner, kapitäler och grundstenar med text fanns att titta på, men nu i mer fragmentarisk form. Några nygjorda kolonner med friser fanns uppställda så man fick en uppfattning om hur det kunde ha sett ut en sådär 400 fKr, ett par omgångar med paradtrappor ledde upp till templet. Ja, det var storslaget. Johanniterriddarna hade byggt upp murarna runt hela härligheten, de gjorde ju också många av murarna runt gamla Rhodos och prydde med sitt emblem överallt. Ingen tvekan vilka som bodde där. Sedan blev de bortdrivna av turkarna och flyttade till Malta, tydligen.

Uppifrån och ned mot viken.

Nu är Lindos ett riktigt turistelände, vi fick en mindre chock, eftersom knappt något av hysterin och krämeriet syns från vattnet. Osannolikt mycket människor, bilar, bussar, souvenirbutiker, krimskrams, barer, ”traditional greek”-cuisine, osvosv komprimerat i denna lilla, lilla brant belägna by. Ojojoj. Vi lyckades hitta en affär med riktig mat, ett litet slakteri och flydde tillbaka till gummibåt och stillhet på vattnet.

Nu har vi lämnat Rhodos sedan igår morse, undvikande ett blåsväder där längst ut på norra spetsen av ön. Där verkar det alltid blåsa. Vi ligger på västra sidan av Symi, på väg till Kos. Här heter viken Panormitis, och här ligger ett kloster som tydligen tar emot oerhörda mängder turister, för färjetrafiken är tät. Men just inget annat finns här – en taverna, en affär, bröd i klostret, några minimala badstränder och miljarder cikador. Närmast öronbedövande mängder, faktiskt. Viken är helt skyddad, till och med i hårt väder ska den vara säker. Många, många seglare söker sig in här och ankrar, men stannar bara en natt, tydligen. Alla har inte vår lyxiga möjlighet att se sig om på en plats i flera dagar. Även om Pelle blir rastlös av det här ”ingenting”. Jag gillar det.

Panormitis kloster och lite båtar.

Men idag blir det actionspäckat: först besök i klostret, det ska finnas ett museum med små modellbåtar, och ikväll en promenad runt viken ut till den lilla kvarnen på udden. Förutom att Milou ska rastas medelst gummibåt. Ibland är det mycket.

Blåsväder efter två dagars finsegling

Milou kråmar sig i exklusiva Village resort på Kos.

Tillbaka i Turkiet vid välkänd brygga för turkietseglare: restaurang Aurora. Och nu har vi smakat på den godigoda mezen. Det var smaskens! Men det kostar lite, förstås. Bryggplatsen verkar dock vara gratis eller till "symbolisk kostnad".
Sedan sist har vi legat i vackra viken vid uråldriga staden Knidos, så fortsatte vi makligt till hamnen i Datca i medvind - hurra! Där handlade vi en del och kollade faktiskt på UEFA-cupfinalen. Vi såg ju semin Barcelona - Chelsea så vi var tvungna att se "hur det gick". Chelsea vann ju lika obegripligt igen.
Sedan lade vi upp kursen till en vik utan hamn, som verkade ha fin lä. Men, det var kastbyar och lite oroligt på eftermiddagen, och trots att vi såg att ankaret låg fint i sandleran på botten så var man ju lite skrajsen över hur natten skulle bli. Brallar det i från fel håll i tvåtiden på natten är det bara att flytta sig eller åka ut på öppet vatten om ankaret skulle få för sig att "flyta", som vi säger i familjen.

Knidos med båda hamnarna och teatern lite lätt till vänster.

Sedan stack ju de få andra båtar som låg för ankar i viken framåt kvällen, vilket inte direkt gjorde saken bättre. Men vid halv sju-tiden var det som om någon vridit av vinden. Pang, så var det lugnt, bara lite krusningar här och därifrån. När mörkret lade sig tändes lampor utefter stranden, det fanns nån semesterby där i närheten, och strålkastare lyste upp den jättestora turkiska flaggan på näset... Ständigt dessa flaggor.

Nästan ensamma i viken, praktiskt att ligga på svaj. Kuruca Bükü.

Natten blev kav lugn. Helt stilla, morgonen likaså. Vi drog i halv elva-tiden och fick upp gennakern, för det blåste samma medvind som dagen innan. Det gick finemangs, ett par knops fart är ett par knops fart och vi hade ju inte bråttom. Planen var att gå bara tolv distansminuter, just ingenting. Efter ett kom det lite mer vind, och innan vi var framme hade vi varit uppe i dryg fyra knop emellanåt. Helt ok. Gennakern skötte sig själv. Med spirbommen blev det ännu bättre. Den slutade "rassla" som den annars gör.

Ibland vrenskas gennakern...

Här i Selimiye fanns det många bryggor att välja på, vi tog Auroras, eftersom vi ville kolla hur det var, innehavarinnan är nämligen svensk, så det verkade spännande. Men inatt vid tretiden började det blåsa på, jag hade glömt rätta till några av fallen, så de väckte mig och jag gick upp och drog om dem. Och idag har det varit lite cirkus här. Vi ligger bra skyddade vid bryggan, alla båtar ligger kvar.  Men en stor gulet försökte gå in vid den stora bryggan lite längre ut, den lade ankar och skulle försöka backa in till bryggan med sidvind - det gick ju inte. Upp med ankaret igen och jag vet inte vart den tog vägen sedan. I byarna är det fortfarande upp till 15 m/s. Men det verkar lägga sig en del nu.

...men så sköter den sig!

Nya rostfria ankaret "in action".

 Skönt med en dag i hamn med god uppkoppling! Trevliga grannar - Mats från Täby i Taifun och ett gäng tyskar, bland annat Astrid från Sverige som bott drygt 40 år i Tyskland men gärna pratar lite svenska. Ska ta en liten promenad och sedan kommer nog Milou att utsättas för klippning både här och där...

Leros



Minimalt kök, golvplattorna importerade från Italien.



Här ligger vi nu vid stadskajen och lyss till ungdomarnas gallskrik från den gallerförsedda skolgården på andra sidan boulevarden. Utanför står 100 mopeder/skotrar i varierande form av trimning. På kvällarna är det fartsträcka förbi kajen. Hur fort går det att köra med maxgas egentligen? Tack och lov verkar ungdomarna åka hem och sova en stund på natten i alla fall så man får lugn och ro.

Den lilla stad vi ligger i heter Lakki, har två marinor, en gratis (?) stadskaj, några riktigt välförsedda båtshopar och en el-butik som fick oss att stanna några extra dagar. Det är nämligen så att långsegling är ett annat ord för "underhåll/reparation av båt på exotiska platser". Alltid är det ju något som måste åtgärdas eller lagas.



Här står Christine, jag och Johan och beundrar utsikten.



Just innan vi anlände hit, på Patmos, upptäckte vi att ölen var varma! Varmare än vanligt, alltså, hela kylen var faktiskt varm! Felsökning vidtog och det visade sig att termostaten lagt av. En tjuvkoppling (brygga på fackspråk) senare och kylen funkade igen. Men nu gick den ju hela tiden så vi fick knäppa på och av säkringen i elskåpet. Men sånt kan man ju leva med. Det är mycket som är provisoriskt i livet.

När vi nådde kajen i Lakki träffade vi vår nya vän Johan från Höllviken igen, han har en obeskrivligt fin fransk båt som nästan sköter sig själv. I alla fall behöver man inte vara fler än en för att köra segel och allt. Den har till och med automatisk avsköljning av ankare och kätting när man hissar upp det! Vi höll på att få dåndimpen.



Daphne som seglade med Schildts.



I alla fall är Johan också en sån där praktiskt utbildad kille, och när vi upptäckte att vår generator inte laddade mer så bistod han med råd och uppmuntran, en rutten säkring spårades, och också en havererad kondensator. Den var inte lika lätt att hitta. Nu måste vi ju leta upp en affär som har såna här saker, så ut på promenad, Johan i spetsen. Efter ett par kvarter (Lakki har många byggnader i art deco-stil, lite paradgator, palmer och helt raserade byggnader också, i en vild blandning) på en hörna fann vi elshopen - som hade allt! Till och med en innehavare som pratade superbra engelska. Vad mycket lättare allt blev!



Sagt och gjort, kondensatorn bytt och allt var frid och fröjd, generatorn puttrade på som aldrig förr. Så då kanske det var läge att fixa kylen också, när nu en så lysande välsorterad elaffär fanns på armlängds avstånd. Vi har nämligen en helt ny kylapparat med oss, nedpackad under en soffa. Den är så fiffigt gjord att man nedsänker kylspiralen i vatten (saltvatten/Medelhavet 10-28 grader, eller sötvattencisternen i båten 10-30 grader) så att det går åt mindre ström för att kyla kylskåpet! I luften, särskilt i en båt utsatt för sol från morgon till kväll kan det ju bli mycket varmare än så.



Så nu pågår detta arbete. Jag, skribenten, bistår med promenader till elshopen eller båtshopen då det behövs mer råvaror, lagar lunch och middag och "håller" något som behöver hållas. Igår skrubbade jag teakräcket ytterst försiktigt, det sitter kvar lite Uppsalamossa på det, så nu är det ljust grått och jämnt i färgen. Tydligen är saltvatten "bra" för teaken, så jag tvättade med det. Vi får väl se. Saltvatten och mossa lär ju i alla fall inte gå så bra ihop.





Snyggingar på väg. Efter fika i Alinda, Leros.



Snart ska kylvarorna flyttas över till frysen och den nya "kylklampen" monteras in i den gamla tvåvåningskylen. Den kommer att hålla en jämnare kyla och spara många sköna ampere.

Träffade ett uppsalapar på Patmos som bodde där! Roligt, det blev ett långt utbyte av erfarenheter, både av utlandsboende och uppsaladito. Här i Lakki träffade vi ytterligare en trevlig uppsalafamilj. De har en båt som de hyr ut med skeppare under somrarna. Nu putsade de som bäst på den vinterkonserverade kärran och seglade söderut igår. Förvånande att träffa så många "hemifrån", men otroligt roligt att kunna säga "Luthagen" och bli förstådd!



Men cloun hände ju faktiskt den första dagen vi var här. Johan och vi hyrde varsin skoter och med oerhört oklädsamma hjälmar spruttade vi iväg upp och ner och hit och dit efter vägarna. Vi skulle försöka spåra upp Göran Schildt, eller det som han lämnat efter sig, han dog nämligen 2009. Han har skrivit skildringar av sitt segelliv i Medelhavet, från 40- och 50-talen. Han är väl känd för de som intresserar sig för Medelhavet och segling. Vi åkte till närmaste lilla by, frågade vid en restaurang, och - otroligt nog - tog mannen fram sin skoter och lotsade oss upp för backar som inte vår dubbelt lastade skoter klarade av och kringelikrokade sig till ett hus bland många andra, pekade och vinkade adjö.



Vi blev lite fundersamma - skulle vi våga klampa in så här? Vi ropade, hallå är det nån som pratar svenska här? och fick svar att jo, sitt ner i trädgården en stund så kommer jag! Det var Göran schildts änka Christine, och hon var så trevlig och generös och visade oss runt i de obeskrivligt gulliga husen, trädgården och på terrasserna. När de köpte huset, 1965, fanns inga andra hus i närheten, nu var det byggnader runt precis hela tomten. Till och med nedanför huset, där det gått en allmän väg, hade husägarinnan satt upp en stor stålport! Men det var ett paradis, minst sagt! Det finns en stiftelse och en hemsida och en segeltävling till Göran Schildts minne om man vill kolla på mer info på nätet. Han fick också till slut erkännande av Leros ö för sitt arbete. Ön har inte alltid haft så bra rykte i Grekland. Här har funnits stora institutioner för mentalsjuka och många politiska fångar internerades här under juntatiden.



Utsikt över gamla huset och bukten på Leros.

Vi kom också fram till att vi hade en gemensam bekant: Jan-Krister Bohman, som gick bort så hastigt för några år sedan. Han var liksom Schildts finlandssvensk och arbetade bland mycket annat för att uppmärksamma Alvar Aalto internationellt. Han hade också under en tid en fantastisk skärgårdskryssare som hette Daphne, lika som Schildts båt, som jag hade turen att få åka med under en dag. Ja, det var ett oförglömligt möte, tyckte både jag, Pelle och Johan.



Ska försöka lägga in lite bilder, men vi får se hur det går idag, då. Jag får pallra mig bort till ett café för att få tillgång till internet, nämligen. Tjingeling!

















Samos

Jaha, så var vi i Grekland! Det är ju trevligt. Grekland. Jag har aldrig varit på Samos, men tydligen har alla andra varit där, enligt kommentarer på fejsbocken. Det är i alla fall riktigt trevlig, jag kan nästan be om notan på grekiska, upptäckte jag (logariasmo, parakalå), och känner igen massor av ord och uttryck. För några gånger har man ju varit hit tidigare.  Imorgon ska vi våga oss på en tur med bil, hittills, fyra dagar, har vi bara hängt i hamnen, nästan.
Sedan sist har vi varit till kompisarna i Kusadasi, Janneke och Reinder, trevligt, bror och svägerska var där också, så vi var ett helt sällskap ibland. Vi träffade också svenskar som hade lägenhet och allt där. Kusadasi var mycket turistigt, men praktiskt för oss, Migros-affär precis vid marinan. Det är mycket billigare med mat och allt sånt i Turkiet, så vi bunkrade en smula innan Samos-färden. Men hamnavgiften är inte så blodig här, å andra sidan.

Bibliotek. Efesos.

Vi for till Efesos, vilket kan vara en av orsakerna till att Kusadasi alls existerar som turistort, det var mycket fint och enormt stort, gator hit och dit, biblioteket hade de byggt upp på något vis som ska visa ungefär hur det sett ut. Maxat! Enorm teater, där det varit gladiatorer, och en gång fanns det vattenväg dit, men när den torkade upp förlorade stan sin funktion. Paulus har varit där och satt sina spår, man tror att Jesus-moderen Maria bodde där sina sista år, och Maria Magdalena också. Cleopatra och Antonius (?) ska också ha besökt stan. Historiens vingslag var öronbedövande.
Värmen var också på. Svårt att ta in allt när man letar skugga.

En av "huvudgatorna" i Efesos.

Men i Samos latar vi oss bara... Pelle gick och tittade lite på fiskargubbarna en bit bort som putsade på sina båtar. Han anmärkte på deras frisyrer: Hockeyfrilla... Gårdagens strandpojkar blir ju äldre dom också.

Pelle under korkek. Nä, turkisk tall. Efesos gata till hamnen bakom.

Vi har träffat en ensamseglare, Johan, som hade världens finaste och lite för stor båt. Pelle ska nu byta båt. Med Johan. Det var faktiskt bland det häftigaste vi har sett. Oerhört genomtänkt och fint. Namnet var Super Maramu 2000, på typen av båt, alltså. Den mindre varianten, som Johan nog hellre egentligen, så här i efterhand, borde ha valt, sa han själv, heter Santorini. Ska googla.
Idag har vi i alla fall testat gummibåten och utombordaren för första gången efter vintern. Det gick fint. Pluttrade runt hamnen och "friliggarna" i bukten utanför. Det var lite blåsigare och vågigare där. Vi har inte legat på svaj ännu, är lite försiktiga, vädret är inte helt stabilt ännu, skyller vi på. Och så är det ju praktiskt med el och vatten och en planka till land som Milou kan traska över...
Just det, vi klippte oss också i Kusadasi - 60 turkiska lira för två, ungefärligen 220 skr. Lagom. Så här kort i skallen har då inte jag varit på evigheter. Praktiskt att slippa hår i ögonen när man ska vara på sjön.

Stenhögar vi minns

Ayvalik var mycket skyddat och inte så tjusigt alls. Men där fanns tvättmaskin. Torkaren var inställd på frikostiga 35 minuter, så det blev till att pytsa in dubbla poletter för att få våra rejäla bomullskläder hängningstorra. För helt torrt, det blev det icke på 70 minuter, trots kontorets försäkringar...

Internetet var helt lysande, och vi frossade i TV-dokumentärer och annat på SVT Play. En gudagåva...



Trajanus tempel, oerhört imponerande med pelare och altare.



Men vädret är fortsatt ostadigt, hela tiden är det "gale"-varningar och det är svårt att tolka väderkanalerna. Till slut drog vi järnet mot Lesbos östliga sida för att göra klivet söder om ön till Eski Foca, en av de uråldriga platser som kantara Turkiets kust. Här skulle finnas en superhamn, men vid sydliga och västliga vindar är det lite lagom bra. Vi lade oss här för att det skulle komma skitväder, och det gjorde det... Hamnkaptenen gjorde fast skutan som i ett skruvstäd, och det var bra, för på förmiddagen när det värsta vädret skulle komma var vi uppe i 19,9 m/s. Och regn.

Sedan har det fortsatt blåsa, fast med varma vindar, och det har inte gått någon nöd på oss, stan är alldeles förtjusande! Låga gamla kåkar, stenlagda smala gator och gränder och en fiskehamn med massor av restauranger runtom.



Pelle begrundar byggnadskonsten för 2000 år sedan. Athenas tempel strax bakom, ovanför teatern.



Igår tog vi en serie bussar till Bergama, som Pergamon heter på turkiska. Det var en rejäl upplevelse! Högt på berget ståtade resterna av tempel till Trajanus, Athena, Zeus och Dionysos. Ett av de största och äldsta biblioteken ska också ha funnits här, 200 000 volymer/rullar. Läkekonsten utvecklades här, och symbolen kommer visst härifrån. Psykoterapi användes här bland annat... Några år före Freud. Men vi koncentrerade oss på marmorlämningarna på berget.



Teatern var också hisnande, 78 bänkrader i ordentlig vinkel. Hela staden nedanför. Man blir helt tagen, faktiskt.



Bozcaadas pir. En restaurang har preparerat några stolar för sommarens gäster.



Och lugnt och fint var det, grupper av besökande, vi vimsade runt med Milou och tjuvlyssnade lite på tyska, mest. Men alla var så utspridda, ingen som helst trängsel.



Nu verkar det bli ett omslag i vädret, kulingen som bott ute på Egeiska havet drar bort en stund, men någon medvind verkar vi inte få. Om två dagar räknar vi med att nå Kusadasi, där våra goda vänner på Dionusos 4 håller hus. Då har vi lagt en stor del av färden mot Rhodos bakom oss. Vi har ju en date där i början av juni.



För blåsigt

Nu har vi varit på fri fot från Ataköy marina i flera dagar, närmare bestämt en vecka, faktiskt. Vi har hälsat på ön Marmara i Marmarasjön, det var ett underbart dammigt och godlynt ställe. Sedan fick vi tvärmotvind i infarten till Dardanellerna och lyckades tränga oss in i den lilla hamnen i Lapseki, framför kustbevakningens båt. Resten av hamnen var gå-på-grund-djup... sedan till Canakkale, där vi blev ordentligt inblåsa i flera dagar, vind i baken, upp till 14 sekundmeter. Isch. Men stan var hemskt trevlig, förutom marinan som var under uppfräschning: ingen toa, ingen dusch, ingen internet, ingen tvättmaskin, bara damm, betonggjutningar som vi snubblade över, vassa kajkanter. Men fullt betalt skulle de ha för vatten, el och båtplats. Vad ska man göra? Man betalar.
Massa turister var det där, för Troja ligger nästgårds. Hästen stod där från en filminspelning. Bild följer.
Sedan lade sig vinden och vi fick sova i lugn och ro en natt. Så då dönade vi till Bozcaada, en ganska grekisk ö, och faktiskt det första riktigt pittoreska vi sett i Turkiet... Helmysigt. Här har odlats vin i urminnes tider, det var ju greker här som på många andra ställen i nuvarande Turkiet, men här har traditionerna behållits. Det verkar vara rätt turistiskt här under säsong. Det är ingen säsong nu. Vi är ensamma på piren.
Tyvärr är det inte riktigt säsong för bra väder heller, nog för att det är varmt och soligt, men det började blåsa som fan i morse från helt fel håll där vi ligger. Men, det ska lägga sig om några timmar (?) och imorgon bitti ska det vara okej att kasta loss. Innan nästa blåsväder drar in. Vi siktar på en ort som heter Ayvalik, nära till den antika staden Pergamon. Ayvalik ligger i en typ av insjö av öar, så vi hoppas på en fantastisk naturupplevelse...
Sitter nu i ett rejält sunkigt fik på piren, några ungdomar spelar alfapet snett bakom mig. En utmaning på turiska... Nej, nu ser jag, de har kortnummer och spader och hjärter på plastbitarna. Det är nåt annat.
Annars har vi sprängt backgammonvallen och spelat spelet offentligen som alla andra på ett litet träbord på en trottoarkant under ett träd. Vi vann varsin gång. Tur för husfriden.