Senare delen av sommaren 2013

På väg från Grekland till Italien just när solen stiger upp över Othoni.

Den italienska gästflaggan ligger redo för användning.

Pelle köpte en halslänk i Roccella Ionica. Rena julklappen!

Jutta och Leo, nya kompisar som också skulle till Licata.

Preveza, Greklands västkust
Här var varmt, precis som det brukar vara i juli-augusti i Medelhavet, en del fläktade det, tack och lov. En svensk båt som heter Lewanna ligger på samma brygga, vi tog ett snack, Ulrika och Dan från Borlänge var besättningen. Jättetrevligt prat och båt-titt. De hade varit ute på en del långseglingar, över till Kanarieöarna och tillbaka till Portugal, om jag inte minns helt fel. Imorgon ska de ta upp båten vid Aktion marina för några månaders resa tillbaka till Sverige, men stannar i Preveza över vintern. Vi tog en sväng en kväll på stan och åt god fisk på ett trevligt litet torg. Kom hem rekordsent: kvart över två! Mäh! Vi som är medelålders! Så trevligt kan man ha det.
Stan Preveza var trevlig och en "riktig" stad, inte bara turistställen. Vi letade Vodaphonekort för internet och i den tredje butiken hittade vi ett... Ibland är det lite konstigt, Grekland. Hittade också rekordbilliga och goda gyros i en väl trafikerad korsning: 1.60 resp 1.80 eurosar. Mums!
Genomled en av speedway-GPs deltävlingar med risig connection, ibland är det som förgjort. Förberedde mat för långt ben mot Korfu.

Korfu, Kalami
Hamnade i viken Kalami mitt emot Albanien i sundet mellan Korfu och det där landet. Vi ankrade på rekorddjupa tio meter bland sjögräs och slät klippbotten. Men fast satt vi i alla fall. Massor av badande, en del på gummimadrasser ända ute bland båtarna, och knappt några kläder på heller. Hrm. Till kvällen blev det proppfullt med ankrade båtar i denna inte alltför perfekta vik. Ordentligt med svall från de gigantiska båtar som drog förbi. Det var faktiskt mer sjö i ankringsviken än under hela dagens resa hit... Det var stillsamt som sjutton, söndagssegling. Det kändes lite kymigt att bara dra förbi Korfu och de fina ställena innanför och inte stanna, men vi kände att det kanske var läge att sno på mot Italien så vi slipper stressa längre fram. Korfu såg i alla fall omätbart idyllisk ut. Hit var jag faktiskt på tågluff i mitten av 70-talet, tältade och solade sönder oss. Hyrde mopeder och solade sönder oss. Åkte färja. Ja, det var tider.
Vi hade hört att det var svårt att få tag på diesel i marinorna i Italien, maffian körde visst nån kampanj mot skattepålägg eller nåt, så vi var lite intresserade av att tanka innan vi tog sista benet mot spagettins paradnation. Men vi hittade inget lockande alternativ bland småhamnarna på Korfus nordöstra hörn. Och sen var det liksom inte så många fler hamnar att välja på. Bara att ösa på mot Othoni, sista grekiska utposten.

Othoni
Vi kom iväg lite sent, och det kändes, för ju närmare lilla Othoni-ön vi kom, desto mer blåste och vågade det sig, men det blev aldrig riktigt bökigt. På nära håll verkade det som det fanns en ny hamn, några bojar på ställen som inte fanns i piloten, fast vi har den senaste, så vi åkte in i den gamla hamnen i alla fall, lurigt och grunt var det på sidorna på vägen in. Ett gäng båtar låg på svaj i hamnen, några fiskebåtar och motorbåtar mot den gamla kajen, som skulle rymma en färja också, men när vi kom närmare och frågade så var det ingen färjetrafik längre. Verkade det som. Vi försökte lägga till med fören först, men det var i grundaste laget, och inte riktigt plats nog. En av motorbåtsägarna sa att det fanns en ny hamn, och vi åkte dit på skälvande ben. Tillbaka en bit, ut i det grunda och dåligt utmärkta området. Vi kom i alla fall in mellan bojarna och si: här fanns det ju en utmärkt EU-hamn! Alla låg långsida, utom längst ut på betongkajen, en rejäl träbrygga längs piren där man kunde ligga och den gamla fiskehamnen längst in, full av gamla mooringlinor kors å tvärs.
Vi slängde i ankaret och backade in mot betongkajen, fortfarande undrandes om inte nån färja borde få plats här, vi fick hjälp med linor av en italienare, och så låg vi ganska så bra och skyddat. Visserligen var hamnen ordentligt öppen mot ost, men man får ju hålla tummarna ibland...
Det visade sig att alla båtar i hela hamnen var italienska. Och innan kvällen var slut var den mer än proppfull med ännu fler italienska båtar. Massor av familjer, små hundar, grejor till sommarstugan (eller vad tusan det var) forslades i land. I byn som låg vid den gamla hamnen var allt på italienska och grekiska, personalen i affären pratade italienska, menyerna var mer italienska än grekiska. Lite vemodigt var det att lämna Grekland, men när man såg sig omkring så förstod man att det hade man faktiskt redan gjort...
En av våra italienska båtgrannar, motorbåt och vit minipudel, övertygade oss om att man visst kunde köpa diesel i de italienska marinorna, i alla fall dem vi tänkte besöka. Phu.
Innan solen gick upp, 6.15, drog vi upp ultra-ankaret och styrde kosan rakt västerut mot Sta Maria de Leuca. 50 nautiska mil.

Santa Maria de Leuca, Italien
Hade medvind men sjö från sidan, lite jobbigt några timmar mitt på dagen, men lugnade sig när vi kom närmare klacken. Åkte genom en dumpningszon, där man tydligen kunde slänga vad man nu ville. Funderade på att göra oss av med den franska gasoltuben, men avstod.
I Italien är det dyrt, det fick vi genast klart för oss, men lite glassigt, sådär. En tjusig trappa som tydligen Mussolini byggt ståtade öster om hamnen. Där kopplar man på vatten nån gång i veckan som forsar ner på ett imponerande vis, kan man tänka. Vi köpte hem pizza efter att ha försökt bunkra i nån mystisk affär på ett hörn. "D'apportare a via" var det första vi fick lära oss. Det betyder "take away", på renaste svenska. Gott var det, och vinet som vi hittade i affären hette Pantagruel och var JÄTTEGOTT. Jag tog det vinet eftersom jag på nåt dimmigt vis kom ihåg att någon någon gång skrivit om Pantagruel. Såhär efteråt, i den googleska verkligheten så var det Rabelais som nedtecknade de hemska och otäcka dåd och ord som jätten P och hans far Gargantua gjorde 1532. Tydligen väldigt roliga, dråpliga och satiriska böcker.
Nästa dag blev ännu en långdistansare, 72 sjömil till

Crotone
Helt stilla överfärd, lite med- och motström för att förvirra oss, bara, och klockan, vad är den? Men en timme hit eller dit ska väl en seglare kunna hantera? GPS-en tappar tiden om man kommer för långt från kusten, verkar det som. Då återgår den till vintertid eller nåt. Dagens I-landsproblem.
Stora gasplattformar mötte utanför stan, men en marina med sjysst pris och internet och trevlig marinapersonal. Jag spankulerade in mot stan för att hitta nåt ätbart, och på vägen stötte jag på en svensk båt som just kommit in. Det var föräldrar med en dotter som var på väg mot Grekland, jättetrevliga, i en fin, lite äldre OE 32:a. Vi handlade tillsammans och tack och lov fick jag veta att grädde heter "panna" på italienska så vi kunde få lite god mat på kvällen.
En stor italiensk segelbåt kom och lade sig gravt klumpigt bredvid oss, inga fendrar ute eller nånting, det verkade som de siktade och försökte genskjuta oss, liksom. Lyckades nästan. En familj med flera generationer. Verkade som endast en av dem seglat förr. Rätt vanligt på italienska båtar. Det går så länge det går.

Le Castella
Fick lite sovmorgon men dönade på västerut efter att ha tankat fullt till den här resans högsta dieselnotering: 1,7 euro per liter, drygt! Man blir i alla fall rånad när man tankar här, om man nu inte blir utan alldeles...
Söder om Crotone ligger ett stort område som är naturskyddsområde, och vi hade lite svårt att begripa hur man fick röra sig mellan alla bojarna, eller om man fick lägga till vid dem eller inte. Fint väder och fin natur! Mil på mil med badstränder och parasoll, men så är det ju överallt här i Italien har jag märkt. Folk är som galna i att sitta på stränder under parasoll och bada och packa upp picknickmat. De små Fiatarna är proppade med bord och stolar och parasoll och kylboxar och lekmojänger. Och hela familjen så klart. Det är ju trevligt.
Le Castella hade en jätteskyddad hamn, uråldrig, smal infart som nog, om man går efter pilotböckerna, avskräcker ungefär alla att våga sig in hit. Men inte vi, inte! Vi har ju fattat att de nya upplagorna av piloterna inte direkt är gjorda i går, och mycket kan ha hänt fast boken publicerades förra året. Se bara på Othoni, som hade en helt ny fin hamn som inte nämndes med en stavelse i vår pilot som folk ibland verkar lita på som tio guds bud i Bibeln. Man får ju tänka lite själv också. Och naturligtvis kom vi in i hamnen utan problem. Djupet i infarten var minst tre meter, i piloten stod det två. Även här finns mudderverk. Som används.
Hamnen var rätt full, av lokala båtar. Ett fåtal platser fanns för såna som oss, priset samma som i Crotone, men inte så bra service.
Stan var het och full av italienska turister som badade och festade runt. Goda billiga pizzor fick vi och strövade runt i kvällen och tittade på en byst på det lilla torget. En snubbe med ett granatäpple på skallen. Det var stadens son, adopterad av en turkisk piratkung, som gjorde karriär i Turkiet för länge, länge sedan. Själva kastellet var stans clou, man nådde det över ett smalt näs, och det hade allt man kunde begära: högt torn, skyttevärn, murar runt om, en fd vallgrav, vindbrygga, en kyrka osv. En hel by hade legat innanför murarna.
Vi låg här några nätter, bunkrade, hittade ett internetcafé (Vi är i ett nytt land nu. Nya stickor, nya avgifter för gigabyte. Oh EU, här finns ett och annat att stöka i.), väntade på att ett oväder skulle blåsa över. En kvällning när jag gick med Milou ut på udden på andra sidan hamnen kom en segelbåt farande in i hamnen. Det var bara det att de körde så nära den högra, oerhört grunda delen av inloppet. Med otäcka, hårda klippor. KLONG! så satt de fast. Jag såg det hända, jag ropade, men det var försent, de kunde i alla fall inte höra mig. De kunde inte komma loss, utan körde och körde med motorn. Till slut kom en Lega Navale-båt ut och drog loss dem. Då fick de in sin tamp i propellern också, så Lega-båten fick dra dem ända fram till en brygga. Been there, done that. Men ibland så är folk lite obegripligt slappa. Man måste väl ändå kolla om det är grunt någonstans när man går in i en hamn? Men. Nej.

Roccella Ionica
Fick en fartfylld och blåsig start på dagen, medvind och snabbt ordentliga vågor i baken. Det lugnade sig, men dyningarna var massiva hela dagen ända fram tills vi svängde runt piren i Roccella Ionica. Här var det sand överallt, och vi fick ta ut svängen ordentligt för att ha fyra meter vatten under vattenlinjen...  Den sista biten mot hamnen såg vi en strandad båt, och kom ihåg nyheter om 15 drunknade flyktingar här i trakterna. Mycket skräp i vattnet emellanåt.
Fingerpontoner mötte oss i hamnen, blev riktigt krångligt, man har helt kommit ur vanan hur man gör... Ganska billigt att ligga här, men ingen el. Marinan hade en superstor restaurang som tog emot hundratals gäster varje kväll, dock. Pizza per meter. Gott. Träffade på ett österrikiskt par som också hade ultra-ankare, Jutta och Leo. De skulle också till Licata! Otroligt! De hade köpt båten i Trieste, "ett år för tidigt", och tog ner den till Sicilien. De hade fått ett erbjudande de inte kunde tacka nej till, fast pensionen inte skulle infalla förrän nästa år. De hade halvbråttom för de skulle hem till sina jobb i Linz som lärare på en gymnasieskola för byggteknik eller nåt sånt.
Trevlig och genuin stad en bit bort efter stranden som var LÅNG, en fin borg på en klippa bakom stan.

Taormina, Sicilien
Nära 70 sjömil igen, inga bra hamnar alls på vägen, det enda alternativet VAR som piloten skrev helt förstörd, men tydligen pågår reparationsarbeten. Den hamnen ligger mot Messinasundet, långt söderut. Vi fick alltså köra rakt mot Taormina från tåspetsen på Italiens stövel, och det gick lugnt och fint, tills vi mötte en massa vågor, omotiverat. På håll såg jag mörkt vatten och en hel del långa vita vågor. Snabbt upp med storen, stödseglet, innan vinden kom. Och det gjorde den, 9-10 m/s över Messinasundet, och den kom som en vägg! Mystiskt. Rätt trötta kom vi fram till Isola Bella neranför Taormina, men det var så fullt med småbåtar och solbadare så vi gav upp och åkte söderut in i viken nedanför stan. Där var det rätt så lugnt, när vi kollade på de utlagda bojarna fick vi beskedet "60 euro". Per natt? Ja. Otroligt. "Men ni kan ligga gratis där vid tågstationen." Snällt råd i alla fall. Vi lydde det.

Taormina. Här är allt vackert.

När vi lagt ankar så märkte vi att det var en ganska stark ström där, så vi fick dyningarna i sidan ändå. Gungeligung. Nåja, det är gratis... Jutta och Leo kom lite senare och ankrade också. De gjorde lite sightseeing till Blå grottan osv, men vi kände oss lite trötta... Jag tror att Leo faktiskt sprintade uppför backen mot Taormina på morgonen. Otroligt spänstigt. Vi tänkte att vi "gör" Taormina från land i vinter. Det var faktiskt vackert nerifrån vattnet också. TIll och med de fula hotellen var snygga på nåt vis. Men amfiteatern såg man inte.

Större delen av sommaren -13

Man skulle ju kunna tro att sommartid när man drar runt mellan öarna skulle vara exakt rätt läge att sitta och berätta om allt som händer och sker, men så är det ju inte. Därav nära två månader sedan sist jag – hahaha – bloggade här.
Det börjar med starka vindar, lugnar sig en smula, blåser till igen och nu de senaste veckorna har det varit fånigt lugnt. Allt beroendes på klimatzoner och världsgeografin. Och här susar vi runt som ett litet skrutt mitt i.

Serifos

Sist var det strax innan midsommar och vi var helt inblåsta på Serifos i Cykladerna. Vi trodde vi skulle hinna lämna detta blåsiga område innan meltemi-säsongen började, ungefär i slutet av juni, men vi fastnade i nästan två veckor där, först inväntandes blåsvädret i trygg hamn, och sedan uthärdandes. Men det gick ingen nöd på oss, förutom att vi inte kunde sitta ute och att båten blev alldeles frostig och vit av alla saltiga skvätt som flög över bryggan där vi låg. Man blev rätt trött på vindens ständiga rytande, om man säger. normalläget var 10–12 sekundmeter dygnet runt, men somliga dagar var det bra mycket mer. Max var nog 24 m/s, men det var ju i en by.
Vi hittade en väldigt fin strand dit vi gick, och hyrde bil och såg oss om på den mycket trevliga och fina ön. Cyklopens grotta ska ligga där, och huvudbyn ligger oslagbart snyggt upp mot en bergstopp, och alla tända ljus på kvällarna upp efter bergssidan var fantastiskt fina. Färja från Athen, därav den sorgligt dåliga servicen på ön. (Betyder: vi kunde inte fylla på vår Vodaphone-sticka.) Campingen där var också helt oslagbart trevlig.

Chora nerifrån hamnen.

Tromb på avstånd på Serifos

Uppifrån Chora på Serifos ner över hamnviken där vi låg inblåsta.

Vi firade midsommar där, och tur som vi hade fanns en annan svensk familj där som hade med sig lite extra matjessill och färskpotatis som vi fick! Det var otroligt snällt, tack Stina och Fredrik från västkusten. Stina hade otippat nog gjort sin tingsmeritering i Bollnäs! Och naturligtvis träffat en del människor jag känner. Kul!

Kithnos – Hydra

Till slut lugnade sig blåsvädret och vi kunde fortsätta norrut mot Kithnos innan steget ut ur Cykladerna. Vi kunde ha dragit direkt mot Hydra från Serifos, men vi ville få något kortare resa. Allt var lugnt, de västra Kythnos-vikarna var rena rama paradiset med ett sandrev i mitten och fantastiskt vatten och lagom grunt så vi kunde ankra och knappt behövde kolla ankaret med cyklop alls. Milou och jag simmade in till stranden med en av livbojarna som hjälp, kul. Vi grillade och tänkte att "så här ska det ju vara". Båten Grågås från Borstahusen låg också där, och de skulle minsann till Finike för vintern! Tänka sig!
Vi förberedde en tidig start, i soluppgången, för att få en så lugn överfart till Hydra och fastlandet som möjligt, men det var ju kört... Dyningarna mötte nästan direkt utanför viken och vind lite snett framifrån. Det gick trögt, kan man säga, och skumpigt. Efter 20 distans, ca tre timmars gång, verkade vi komma undan det värsta, sundet mellan Lavrion och Kea där vinden trycker sig igenom tappade styrka efter ön som låg halvvägs, och de sista 24 sjömilen var avgjort bättre, men för första gången kräktes Milou under gång. Men det behöver ju inte bero på sjösjuka, hon kräks ju lite då och då beroende på vad hon glufsat i sig.
Hydra var en upplevelse. Ingen bil- eller motortrafik någonstans, förutom alla jäddrans motorbåtar som hade sina generatorer igång. Särskilt de stora klossarna kan ju inte stänga av, för då fungerar ju inte båten... (Alltså ac-n.) Och de låter ganska högt där de ligger och pöser. Ja, jag är inte alls avundsjuk...

Ingen biltrafik på Hydra.

Hydra-byn uppifrån.

Trångt i hamnen. Vi knödde oss in mot kajen efter en dag.

En Windy hade sin hemmahamn i Hydra.

I Hydra fick vi tack och lov plats med nosen före mellan en norsk och en amerikansk segelbåt. Amerikanerna var så positiva och trevliga så jag blev alldeles inspirerad. Jag tackar gud för att det finns sådana människor och inte bara såna ängsliga surpruttar som man ofta tyvärr möter. Hydras hamn är inte så stor, så båtarna ligger i flera lager bakom/framför varann, det är helt otroligt, men så är det. Alla knyter ihop sig med alla och så när man ska åka får man upp inte bara sitt eget ankare. Men det gick helt smidigt, faktiskt. Mycket att titta på, kan man säga. Det blir "situationer".
Hydra var jättefint, men lite exklusivt. Man kände sig inte riktigt hemma om man inte hade höga guldsandaletter eller rolexklocka. Men det var fint ändå. Och en väldigt skyddad hamn. Vi betalade ingenting för att ligga där i tre dar. Det fanns en hundaffär, så Milou fick nåt nytt att tugga sönder. Jag klippte mig för 18 euro. OK pris.
Varje kväll var det nåt uppträdande på en stor scen på andra sidan hamnen, och en dag ställde de ut megastora högtalare runt hamnen och gjorde ljudkontroll. Då kände vi att det var dags att dra åstad.

Poros

Det blev ett litet lagom hopp till Poros, en ö som ligger ett stenkast norr om Peloponessos, det är bara ett smalt sund som skiljer, och där ligger båtarna som sillar utefter kajen. Det enda som ligger ännu mer sammanpressat utefter kajen är kaféerna, barerna, restaurangerna och tingeltangelbutikerna. Ganska trevligt, faktiskt. Vi låg på norra sidan om allt detta, men det var trångt om saligheten ändå, särskilt som charterbåtarna vissa dagar kastar loss från Egina och andra ställen och ofta har Poros som första hamn på semestern. De charterbåtar som har egna skeppare gillade inte att vi låg långsida utefter den långa flytbryggan, men efter att vår svensk-norska grannbåt fått sin badbrygga kraschad efter stora färjesvall mot kajen så bytte vi förtöjningsställe och vägrade flytta på oss. Vad Coastguard än sa. Vi betalade inget här heller...
Under första natten när vi låg mot kajen kom en färja in i tolvtiden och lyckades vicka båten så totalt så vår stora fina mac-dator välte från bordet och dånkade ner i trappen mot kaptenshytten! Dagen efter kunde vi inspektera förödelsen. Sladden till tangentbordet hade skurits av, antagligen av en kant på datorn, och det fanns tydliga märken i körsbärsträinredningen där datorn fallit... Men – hade datorn också kraschat? Med darrande händer kopplade vi på strömmen och tryckte på "on". Blippiblipp! Den fungerade! Otroligt. Förutom att bli flyttad mest varenda dag, omkullvält i säkerhet i sängen och bombarderad med allehanda icke sjösäkrade pinaler som tjocka böcker och pärmar så överlevde den ett fall på drygt en meter. Ta i trä, men Apple kan göra saker som håller! Vi är förvånade.
Tangentbordet var ju inte användbart, men fiffige herrn här på båten tog fram sitt lilla löd-kit och fick ihop de kapade småkablarna i den vita mac-slangen och simsalabim så fungerade det också! Man blir tårögd av lycka. Eller så klappar man sig nöjt på plånboksfickan i alla fall.
En svensk vi träffat lite då och då är en uppsalabo som tydligen går under namnet "Snygg-Erik". Vi kommer inte ihåg vad båten heter eller hans efternamn, men han är skeppare och åker runt med folk hela somrarna bland öarna. Vi träffade honom och föräldrarna första gången på Leros, i Lakki där de fräschade upp båten inför säsongen 2012. Sedan har vi setts på Simi -12, Serifos i år och så nu på Poros, där han väntade in en ny besättning. Roligt!
I Poros träffade vi fler människor med svenska förgreningar, nämligen mannen som hade en av båtaffärerna utefter stadskajen. Hans son satt i affären när vi var där för tredje gången och den faktiskt var öppen. Han hörde att vi pratade svenska och berättade att han bodde i Solna.
Här inåt fastlandet är det mycket grönare och frodigare än på öarna i Cykladerna eller de andra öarna på den grekiska östkusten. Husen är inte det minsta "grekiska", en del är vita, men inte som låd-stereotypen alls. Mycket mer italienskt, med smidda räcken och balkonger. Men allt är ju grekiskt välmålat och städat.

Epidaurus amfiteater, en stor en.

Här har vi ormen och läkarstaven.

Epidaurus utgrävningar.

Epidaurus

Vi rör oss mot Korintkanalen och andra sidan Grekland i år, och nästa hamn blev Palaia Epidaurus, gamla Epidaurus, en bit från det berömda E med sitt asklepion och tempel och amfiteater. Här botades både det ena och det andra med vattenterapi och sömn och drömtydningar. Ormarna var viktiga, och det är därför symbolen för läkekonsten har två ormar som snirklar sig runt en käpp. Eller nåt. Det går lokalbussar till utgrävningarna, (även till Athen) ett bra alternativ till taxibilarna som vill ha 40 euro. 
I den lilla hamnen bildades olyckligtvis våldsamma svall på kvällarna, men de tryckte inte in båtarna mot kajen som i Poros, utan lyfte dem bara timme in och timme ut. Läskigt, men inte farligt, som tur var. Här träffade vi ett par som vi tillbringade en kväll tillsammans med på Kalymnos förra året. Hemskt kul att ses igen, supertrevliga människor. Båten heter Akka och paret Eva-Lena och Lennart. De har båten nära Porto Helio (Koiladhia) på ett superbra varv med bra båtbyggarrykte. Verkar högst rekommendabelt om man vill lyfta båten över längre tid.

Korfos – Korintkanalen – Kiaton

Flydde också Palaia Epidauros inför hoten om "festival" efter någon dag. Korfos skulle bli vår sista anhalt innan Korintkanalen. Det var trevligt, mooringlinor vid restaurangkaj, vi åt något, men fick ändå betala lite extra för el och vatten fast det skulle vara gratis.

En båtgranne i Korfos bjöd på sjöborrar. Inte helt fel.

 Tidig start, det var rätt långt till kanalen, och vi kom dit vid knappt 10 på förmiddagen, jag sprang in och betalade avgiften och direkt fick vi åka in mellan väggarna i konvoj. Efter en halvtimme var vi igenom. Vi hade förberett oss på att allt skulle ta tid, så nu hade vi ju hela dagen på oss att fortsätta förbi staden Korint, så det gjorde vi och kom till Kiaton där det var stilla och stekhett. Fiskehamnen var stor och djup och hade massor av mooringlinor och plats för oss yachtisar. Vi såg en jättestor sköldpadda som vispade runt i hamnen också. Vi lyckades till och med få vatten genom en långliggare där. Men ingen el. Kustbevakningen kom förbi, men när jag gick dit var det stängt. Blev ingen betalning där inte. Ett svenskt par i båten Viktoria som åkt långt, ursprungligen från Kroatien, dök upp. De var jättetrevliga och vi utbytte information. De hade Göcek som destination för sommaren.
Vi tog pirran och gick till Liedl som vi sett på vägen in i hamnen. Det blev en del öl och annat stapelbart.

Galaxidhi – Itea – Delfi – Galaxidhi

På vägen till Galaxidhi som ligger på andra sidan Korintviken möttes vi av många, många delfiner och Milou blev så upphetsad så hon låg ut på peket i fören med framtassarna över kanten och ylade! Jag fick hålla fast henne så hon inte skulle göra som han i "Det stora blå". Sedan hade hon delfinkoll resten av dagen. Galaxidhi var mycket fint och trevligt, bra ordnat med vatten och el och avgift på kajkanten. Stan var supergullig och väldigt italiensk, tror jag. Bra skyddad hamn, men en del sidvind gjorde att somliga båtar vars skeppare inte visste om ankaret satt fast tryckte på sina grannar. Inte så bra för sämjan. Särskilt när de vägrade att dra åt ankarkättingen. "Ja men då kan ju ankaret lossna."
Hålligång på natten. Grekerna vill gärna parta till soluppgången, den saken är klar. Men med öronproppar klarar sig till och med sura svenskar.

Fint och mysigt i Galaxidhi.

Här i trakterna ligger Delphi, och det får man ju inte missa, så vi åkte till nästa hamn, knappt fem sjömil bort, Itea, som låg ännu närmare Delphi. Där fanns ännu en EU-marina av format, men utan några som helst faciliteter. Man fick lägga sig långsida där det fanns plats, och det var inga problem med det. Rymligt, var ordet. Stan var lustig, raka gator och ocharmigt, ingen strandpromenad eller så, men folkligt med mycket affärer och restauranger. Vi tog den tidigaste bussen för att slippa dö av hetta och Milou fick stanna hemma den här gången. Delphi var helt fantastiskt, många ställen och saker vi sett tidigare hade förbindelser hit. Till exempel ormkolonnen i Istanbul. Den stod ursprungligen i Delphi, och hade inskriptioner med de folk och öar som hade deltagit i något av de viktiga segrarna. Museet var matigt, för att underdriva – bland det mest intressanta man sett. Ja, det var en upplevelse, kanske mycket för läget, på en sluttning med ett  bergsmassiv på ena sidan. Men som ruin var både Pergamon och Efesos mer imponerande, tycker vi. Även om Delphi ju är massivt med sin historik, det var ju världens geografiska och andliga navel en gång i tiden. Bara en sån sak.

Delfi. Apollos tempel med en del av amfiteatern i förgrunden.

Olymposberget som fond.

Äntligen vid världens navel.

Oraklets klippa.

Snygga sandaler förr i tiden.

Sfinx i Delfis museum.

I Itea lyckades vi också men konsten att få en katt ombord. Utan att vi visste om det. Tydligen hade en fransman tappat bort en av sina katter där och legat kvar tre dagar och letat efter den och sedan åkt. Vi hade kattbesök på däck en natt men jag trodde jag jagat iväg den. När vi åkt tillbaka till Galaxidhi efter några dagar hördes plötsligt ett jamande från förpiken. Jag tittade på Milou, men det var inte hon. Jag började flytta på en massa grejer där framme (det fungerar ju som ett skräprum när ingen är på besök) och där satt en livrädd brunspräcklig kisse. Det var svårt att få ut den eftersom den satt längst fram i båten, men med lite våld och list så kastade den sig ut genom fönstret mot akterdäck och gjorde ett tremeterssprång i land. Halvt chockad berättade jag om dramat för ett skotskt par vi träffat tidigare, bland annat i Itea, och de utropade "den är fransk!" Oj, var det en tamkatt? Så de berättade om hur ägaren letat och letat. Sorgligt, men nu bor den i Galaxidhi på land, om den inte mönstrat på nån annan båt. Man hoppas att den har det bra. Jag är ju tyvärr allergisk mot katter, kommer jag ihåg ibland, annars hade det varit kul med en kompis till Milou. Om den inte hårar.
Vi vinkade adjö till Galaxidhi till slut, men det var trevligt och fint att vara där, lite långt till badning, bara.

Trizonia – Navpaktos

Nästa steg var bara 20 sjömil, en liten ö som heter Trizonia som "alla" gillar att ligga vid. Det är nämligen mycket skyddat och – gratis. Man ser inte röken av nån kustbevakning med block och penna eller nån annan myndighetsperson heller. Fast det kanske skulle behövas. Hamnen är nämligen helt körd i botten, visserligen fungerar några lampor här och där på pirerna, och det syns hur bra tänkt det var från början med alléer och allt, men nu är mycket på trekvarten, alla hål i kajerna är öppna och livsfarliga, man har lagt ut plankor och sånt så inte folk ska ramla ner. Pricken över i, eller spiken i kistan, är dock den ketch som ligger sänkt mitt i hamnen. Bara stagen och masterna lutar upp ur vattnet... Men folk lägger till vid kajen så gott det går runtom.

Pelle mekar lås på Trizonia.

Eftersom det är gratis att ligga här och förhållandena är toppen, skyddat och allt, så tenderar folk att lämna sina båtar här över vintern. Eller så bor folk på sina båtar året om eller har dem som sommarstugor. Men många fler har lämnat sina båtar och har inte tittat till dem på många år. Baksidan med en obevakad gratishamn... Det är rena rama båtkyrkogården och vi blev alldeles deprimerade av att gå runt och kolla. Usch! Vrak på vrak. Ingen bryr sig. Den sjunkna båten har tydligen legat där i fem år...
Lite mer deprimerade blev vi över att ingen på ön kunde ta betalt med kort. Hotellet kunde, men där skulle vi ju inte handla, och inte hade vi tänkt på att ladda upp med cash när vi åkte från Galaxidhi. Enda chansen att bunkra upp med kontanter var att lämna ön med den lilla taxibåten och ta bussen en dryg timme till Navpaktos där det fanns bankomater. Johejdu! Men, vi hade inget val, vi ville stanna några dagar på Trizonia, och vi behövde lite mat å grejer, så det blev en shoppingresa till berömda Navpaktos. Så varför inte? Det ruskiga slaget vid Lepanto 1571 utspelades här, och Cervantes (han med Don Quijote) dog i slaget samtidigt som en hoper turkar (de fick däng) och en illuster samling av folk från Europa. Jag såg till exempel en minnesplakett som tackade de kroater som deltog.

Navpaktos medeltida hamn. Trångt. Grunt.

Hamnen i Navpaktos var pytteliten och oerhört gammal med ringmuren kvar och torn och grejor. En utmaning att gå in i med fritidsbåt. Jag sa nej, det räcker att vi varit dit med buss och ätit frukost där bredvid.
I Trizonia träffade vi en hel del människor, svenskar, norrmän, fransmän, nyzeeländare, skottar, ja, alla! Det kom också ett ordentligt oväder, så vi fick hjälpa folk att ta sig in till pirerna och dirigera dem in i hamnen där det fanns plats. Annars promenerade vi lite, badade med Milou och besökte restaurangerna i den lilla mysiga hamnen på andra sidan ön, mot fastlandet.

Messalongi – Kefalonia

Men så tyckte vi att vi gjort av med tillräckligt med el  och vatten för att uppsöka en marina. Och så borde vi kanske börja röra oss mot Sicilien? Vi ska ju på bröllop i höst! Så vi körde ut ur Korintbukten, ut under den jättestora bron Andirion, världens längsta hängbro med flera pyloner, och ut mot sankmarkerna i norra fastlandet. Staden heter Messalongi och man kommer till marinan genom en flera kilometer lång ränna genom grunda ytor. Men vattentäckta. Mycket lustigt ställe, fullt med semesterfirare och hus på ben.
Men marinan var inte så kul, långt ute i "nowhere", med en affär, kontor, tvättstuga och en restaurang. Vi hann köra tre maskiner, dock! Tvättstugor har vi inte sett till sedan vi lämnade Sverige... Och tvätten torkade på nolltid! Varmt och blåsigt gör susen.
Nu skulle vi äntligen ge oss ut på det lugna och trevliga Joniska havet som vi hört så mycket om. Och första dagen var verkligen lugn och stillsam, vi körde till Kefalonia och hamnen Efemia som såg skyddad ut. Det ska vara så trångt och bökigt i hamnarna på Joniska havet, så vi ville vara säkra på en rymlig plats. Och här var det ordning och reda och något av en turistfälla, men okej, utom de starka sidvindarna som bildades varje eftermiddag. Det drog nåt fantastiskt.
Fiscardo
Nästa steg blev ännu en hamn på Kefalonia som heter Fiscardo, 11 sjömil norrut mellan Ithaca och Kefalonia. Den ska vara oerhört skyddad och populär. Och här kan man snacka turistfälla, men en superfin sådan. Gulliga små affärer och restauranger runt strandkanten i byn. Första natten låg vi precis vid en restaurang, gångbrädan nådde nästan fram till borden, men sedan flyttade vi till en flytbrygga så vi slapp titta på vad folk åt hela kvällarna. Vi träffade en svensk-colombiansk familj som berättade att det var lite jetset över Fiscardo, både Kevin Costner och Madonna brukade vara där med sina båtar, och familjen hade suttit bredvid Armani kvällen före vid middagen! Om man nu känner igen Armani... Det var i alla fall en underbart fin plats, och båtar låg packade som sillar runt alla kajer och ankringsställen på kvällarna. Massor av charterseglare, "flottillas". Vi provade också thaimat där, med pepparmintsmak. Kryddigt. Gott! Vi hittade tacos i affären! Hallå igen, det var länge sedan. Ingen Heinz chilisås. Men allt för att göra egen sushi. En självklarhet här i Joniska havet...

Den stackars sköldpaddan i Fiscardo. Släpptes sen.

Bästa attityden hittade vi också där: En skeppare som hade en stor blank Hanse 545 sa när vi nervöst backade in mot honom "Det är bara en båt". Såna människor vill man krama! Han såg väl hur rädda vi var. Men, det var ju antagligen inte han som ägde den, utan den tillhörde nåt företag som hyrde ut till kreti och pleti med en skeppare ombord som skötte det seglingska. Folk som äger nåt dyrt kanske är lite mer känsliga för repor och skrapmärken i gelcoaten.
En båt på flytbryggan hade hittat en sköldpadda mellan Lefkas och Kefalonia som hade blivit påkörd av en motorbåt, så de hade baxat ner den i sin gummibåt och dragit den till Fiscardo. Nu stod gummibåten på bryggan och blev het och sköldpaddan viftade runt, den fick knappt plats. Vi hoppas den fick komma tillbaka i vattnet och tillfriskna.

Lefkas

Vi tog ännu ett litet steg och åkte till Lefkas, denna mångomtalade ö, och sydliga viken Sivota. Där blev det också fullt under eftermiddagens lopp. Vi träffade på ett par svenska båtar, vilket var kul! Åt pizza med ett mycket trevligt svenskt par från Haninge. Det är otroligt så mycket man har gemensamt när man är ute så här, fast man inte känner varann ett dugg. Men, det kanske inte är så mycket mer än båtlivet man HAR gemensamt heller. Det får man ju ofta inte veta, eftersom man träffas så snabbt och intensivt. Hur som helst så är det väldigt trevligt väldigt ofta!

Meganisi

Nu skulle vi ta oss till den mytomspunna "midsommarviken" Abikal, dit svenskar i Joniska havet åker för att fira på rätt sätt. Det visade sig att vi hamnade i fel vik, men det var trevligt ändå, och vi låg där med ankare och lina i land i flera dagar. Ön heter Meganisi och har ett oräkneligt antal små vikar och bukter där man kan uppleva paradiskvällar. För här verkar det som det faktiskt blir stilla och civiliserat på aftonen. I hamnarna i Dodekaneserna och Cykladerna vet man liksom aldrig hur det blir. Inget att ta för givet. Förtöj för storm, liksom.
I viken skrubbade vi på vattenlinjen, rodde runt i gummibåten, hälsade på i lilla gulliga Vathi-viken och handlade och gjorde internet-ärenden, badade med Milou och riggade upp råttstoppar på linorna i land. Men dom behövdes nog egentligen inte. Det fanns inga sopor i land, och stora sopcontainers stod vid restaurangvägen. I de där pilotböckerna av Rod Heikell står en hel massa, men mycket är föråldrat, men det mesta är helt läsvärt och rätt. Man får ta det med en nypa salt och använda det lilla omdöme man har kvar. Och kolla tryckdatum.
Ett fall framåt var när Pelle badade med Milou och hon på eget bevåg simmade iland och gjorde sina naturärenden. Klok och modig hund. Till slut.

Nidri

Tog en utökad sväng in mot Lefkas och Nidri genom att åka in i Athena-viken och lågsniffa runt Skorpios-ön. Det är ju Onassis ö, gudbevars, och där låg väl några fina kåkar, kan man tro. Folk verkade ankra och gå iland också. Det visste jag inte att man fick. Om man åker förbi Nidri genom ett sund kommer man in i Vlikho-viken som är som en enda jättestor ankringsfest. Hur många båtar som helst låg här på svaj. Svårt att se vilka som var bebodda och vilka som var tomma för tillfället. Svårt också att föreställa sig att en tromb drog här igenom för några år sedan och att en person omkom när en katamaran vände upp och ned. Åtskilliga båtar som stod uppallade på land välte. Elände. Men nu var det idylliskt.
I Nidri backade vi in mot Neilson-bryggan, för där finns vatten och el och nära till stan för tio euro dygnet. Där rådde en kraftig brittisk övervikt bland besökarna, men det var trevligt. Mitt emot bryggan är "Tranquil bay" med massor av ankrade båtar i suveränt fin omgivning, cypresser och enstaka fina hus. Lite för lugnt nu, kanske, för jäklarns vad hett det är på dagarna. Man behöver lite vind. Nidri var proppat med turistrestauranger och påhitt, piratskepp och vattenrutschkanor på utflyktsfartyg. Men med charm. Onassis stod staty – med nåt citat om att en man skapar sig sin egen framtid.
Vi firade vår åttonde bröllopsdag med italiensk mat, men italienskt vin hade de inte på restaurangen, så det handlade vi en pava på vägen tillbaks till båten. Men jag tror vi sparde det. Helt och hållet alkis har vi inte blivit ännu.

Lefkas – kanal – inlopp

Norrut, mot Italien! Vi styrde mot staden Lefkas, på norra delen av ön, där bilväg går över sundet. Ännu en långlång kanal genom stora ytor av grunt vatten. I Lefkas blåste det småspik. "Riktiga" havet ligger ju precis utanför, och man vart ju lite förvånad och orolig. Var det så här det var med hav och öppna ytor. Joniska havet hade skämt bort oss lite, man blir som en söndagsseglare. Vid stadskajen fanns knappt plats för en enda båt till, kanske en kanot, men Pelle ville ju tränga sig in, men jag sa NEJ, så då åkte vi in i marinan och fick en chock när de skulle ha betalt. 47 euro. Och då var inte ens dusch och internet inkluderat. Skandal, va!? Vi handlade på oss lite mat i stan och i supermercadon i marinan och lagade helt emot reglerna mat på grillen på båten. Nåt jävelskap måste man ju göra för att protestera mot det hutlösa i 47 euro per natt.
I lagom tid för att hinna med 11-öppningen av bron över Lefkas-sundet kastade vi och några båtar till, loss. Vi låg i kolonn i kanalen fram mot bron som till slut öppnade sig och liksom vek sig undan alldeles, drev iväg åt sidan, liksom! En hel del båtar skulle in och hade företräde, så vi fick vänta lite till innan vi med snigelfart masade oss förbi. Och nu kom själva kanal-klon: hur man åker ut ur Lefkas kanals norra del utan att gå på grund... En granne i Lefkas marina hade gått på en sten och en dykare var tillkallad och filmade skadan under vattnet. Vi vet inte om det var några stora skador. Så vi visste från alla möjliga håll att här var det lite svårt. I Rod Heikells bok finns både foton och text om att man ska hålla sig nära sandudden och inte förledas att tro att man ska ta ut svängen mot fastlandet. Men, tydligen så är det inte så enkelt ändå.
Vår lilla kolonn leddes av en segelbåt med ett äldre par som, enligt vår mening, körde alldeles för långt från sandudden, och, si: KLONG sa det och de körde på grund, men de kunde backa loss, och hela kolonnen stannade av. De andra båtarna svängde tvärt vänster, norrut, och undvek grundet, men när den grundstötta segelbåten gjorde ett nytt försök tog de ut svängen IGEN, men det gick bra den här gången. Vi strök nära, nära, sandudden och hade fyra meters djup hela tiden. Ingen match. Sedan var det nordlig vind rakt i nosen och stora svall från nordväst upp till Preveza som ligger i mynningen till en veritabel insjö. Tänk vad man får uppleva i den grekiska arkipelagen.

Preveza

Vi hade tänkt oss att ligga gratis vid stadskajen, men det verkade så stökigt och nära gator och tjo och tjim så vi gick in i "marinan", som kanske drevs av någon. Här ska det ha funnits en "svenskbrygga" driven av "Stig" under många år, men han har tydligen fått flytta på sig, för nu har Cleopatra marina tagit över anläggningen. Men det var ok, för det fanns vatten och el för det facila priset av 12.50 euro per natt. Acceptabelt. Och skyddat, här övervintrar folk i sina båtar utan större problem.
Fortsättning på sommarbedrifterna i nästa, alltså det ovanstående kapitlet som skrives senare, från Licata, faktiskt. Vinterhamn.

Det blåser i Cykladerna...

Befinner oss på ön Serifos.

Inblåsta igen, men det är ju då man har tid att samla skallen och skriva ner nåt om hur det varit sen sist… Så det är väl inte så konstigt egentligen.

Hittills så tycker jag vi har haft bra flyt, inga stora jobbiga situationer, men en del små, och rätt så blåsigt på sistone, med lite orolig magkänsla och extra säkerhetstänk. Men det är väl ingen nackdel.

Var det verkligen ända sedan 2 maj jag skrev sist, det känns overkligt, och länge sedan. Vi var då i Bozburun och klarerade ut, träffade Mats och Lisbeth som precis lade till när vi skulle åka och lämna landet. Hann i alla fall fika.

Så har det varit Grekland för hela slanten, Simi klarerade vi in i, betalade lite ”skatt” och for vidare till Nisiros en tidig morgon. Det kändes som om man nött den sträckan några gånger nu. Hela udden ut mot Knidos har vi sett.

Nisiros var trevligt igen, träffade bekantas bekanta och en norsk båt som övervintrat där. Enda yachten i hamnen, med lagom avstånd till färjan och Kos. Verkade okej.

Vi väntade in total stiltje på överfärden mot Astipalaia, 41 sjömil, ungefär sju timmars motorgång i någorlunda lugn sjö. Och det fick vi, det här är normalt blåsvädrens fartsträcka, men när vi åkte krusades ytan en smula, bara. Hade storen uppe för dyningarna.

Astipalaia var inte så tjusigt, men vi gav det väl ingen direkt chans, heller. Ful hamn, men vinden skulle öka, så vi gav upp ambitionen att kolla runt eller besöka den fina ankarviken som skulle finnas på nordöstra sidan. Vi ville inte bli fast där i flera dagar, ingen el eller vatten verkade finnas för tillfället. Så vi kastade loss i soluppgången och rundade ön och drog mot Amorgos, en sträcka på 44 sjömil, minsann. Det blev skumpigare, men både sjö och vind lugnade sig när vi kom i närheten av Amorgos så det blev riktigt behagligt. Kollade in en underskön vik, men den var proppfull av fiskebåtar och deras nätliknande mooringlinor kors och tvärs, så vi fortsatte mot huvudorten Katapola och backade  in mot kajen i skydd av färjekaj och jättestor vattenbåt. Det var djupt av tusan, men vi fick bra fäste.

På kajen stod en dam och tog emot tamparna, det var grannbåten, en Lagoon. Sedan fikade vi tillsammans och det visade sig att Karin och Heinz också var längeseglare, men från Österrike, fd Västtyskland och tom Östtyskland ännu tidigare.  De var jätteroliga och vi gick på utflykt i bergen och tittade på Formel 1 på en bar, och Heinz dök och kollade våra ankare osv.

De skulle åka morgonen därpå, men då var det söndag och färjan som övernattade i Katapola och brukade kasta loss i gryningen skulle inte avgå. Karin och Heinz hade sitt ankare under färjan. De blev kvar en dag till.

Amorgos var jättefint och mysigt. Bra restauranger i hamnen, och spektakulära ställen runt kusten. Vi hyrde bil och imponerades. Naturligtvis var vi vid klostret som sitter som ett svalbo under klippan under siestan, så vi fick vända, men det var häftigt ändå att gå upp dit. Orten Chora var sensationellt gullig, helt klart värt ett eget kapitel… Men ändå, det går ganska fort att åka runt på en grekisk ö. Trots ordentliga vindar låg vi tryggt i hamnen.

Kompisarna Cilla och Johan var på väg till Rhodos, men vi lyckades inte hitta nåt vettigt sätt att ses på. Rhodos vill man undvika med egen båt, och färjorna går inte varje dag, mer två gånger i veckan… Tråkigt att vi inte kunde ses. En annan gång. Bokade i alla fall in oss på Sicilien i vinter! I Licata har vi fått ett bra erbjudande om sju månaders vinterhamn som vi betalade handpenning på. Internet är ofta fantastiskt! Men bankerna tar i alla fall sina avgifter…

Fick tips av en spansk ”skeppare” att gå till Koufonissa, där skulle finnas en gratis EU-byggd hamn med el, vatten och mooringlinor. Säker för kommande vindar. Vi drog dit i riktig skumpig dyning, trots lite lagom vinkel. Men det var det värt, på vägen in mot hamnen kom en delfin och skojsade runt båten länge i det grunda sundet. Helkul!

I hamnen låg fiskebåtar på sidorna och bara en annan yacht med mooringlinor. Lyxigt!

Det är en liten, liten ö med många många sandstränder, inga  berg att tala om, men trevlig liten huvudort med genuin känsla. Stranden i byn var helt okej, vi promenerade till den finfina ankarviken nordost på ön, vi var ensamma där, ingen båt och inga badande. Men vädret var inte heller inbjudande med vindar från helt fel håll. Hit går färjor från Naxos och Paros varje dag, och vill man ta det lugnt och slippa kulturella stenhögar är det här paradiset…

Vi träffade ännu några fler ”skeppare” här, och trivdes. Sedan blev det Naxos hamn som skulle kosta lite pengar, men vara bra. Där låg också Karin and Heinz sedan några dagar. De hade passat på att åka till Santorini ett par dagar också, och var glada över att ha sluppit den hamnen. Skitigt och dåligt. Vi hyrde bil tillsammans och gjorde Naxos, och här fanns alldeles för mycket att titta på. Jättehöga berg, fina bergsbyar, gigantiska stenstoder som låg kvar där de hackats ut i förhistoriska tid osv. Lilla Appollonia uppe på nordöstra spetsen var mycket speciell och de lummiga dalarna var otroligt stora, man tappade perspektivet. Men sedan körde vi bort oss när vi skulle till Demeters tempel, kartan stämde inte med verkligheten, och då var vi trötta och körde ”hem”.

Naxos stad var stor och fin, krumeluriga gränder upp mot den gamla fästningen, antikaffärer, konserter varje kväll nära museet, en del båtaffärer, faktiskt, en port till Apollos ära, fina badstränder på lite håll. Ungefär allt man kan begära…

Vi träffade ett svenskt par som hade båten på Paros, men aldrig varit in på Naxos – ”för nära” – men de tyckte att det var lite för turistiskt. De berättade att det var gratis att ligga i Naoussa hamn på Paros! Hoppsan! Vi åkte dit, och det stämde! Karin och Heinz hade ju ”spårat” dit åt oss, och vi tillbringade en kväll ute med mat och Champions league-finalen mellan Munchen och Dortmund. En superbra fotbollsmatch. Jag som inte brukar gilla att kolla på fotboll. Det är tråkigt.

Vi glädjeshoppade på Carrefour, man blir alldeles uppspelt när man hittar en massa saker som man känner igen! I affären! Mat och ingredienser man inte kom ihåg att man saknat. Men än så länge ingen Creme Fraiche. Men vi klarar oss med grädde, yoghurt och kokosnötsmjölk till sås.

En tråkig sak hände, ett trevligt par hälsade på i båten och mannen råkade bryta av VHF-sladden till mikrofonen. Sönder. Ingen sån apparat på hela Paros. Den är kopplad till resten av navigationssystemet så vi kan inte byta ut den med någon annan. Till slut lyckades Pelle löda ihop det provisoriskt och vi ska köpa en ny apparat så fort vi hittar någon… Athen, kanske. Konstigt att det är så risigt med båtaffärer här på öarna. Det måste ju hända saker och folk måste ju behöva grejer till båtarna hela tiden, ju! Men inte, då. På Paros såg vi inte en enda båtaffär.

Vi har hört att en del hyrbåtar har nån slags fyratimmarsgaranti – om nåt går sönder kommer charterfirman farande och lagar det så man kan fortsätta. Det är ju fiffigt. Vem har tid att ligga och reparera saker om man bara har en vecka på sig att segla på semestern?

Vi hyrde bil på Paros också och åkte förbi Logaras på östsidan där jag varit med familjen två gånger tidigare. Maria Voula påstod att hon kände igen mig! Fast det var för 19 och 15 år sedan! God mat och trevligt var det där så klart. Fisilanis heter restaurangen, där hyr de ut rum också. Ligger mer eller mindre på stranden. Rekommenderas.

I Naoussa hamn låg vi tryggt, det blåste en del – igen. Till slut lade vi oss långsides utefter den yttre höga piren, och när den vackra gammaldags grekiska båten bakom oss åkte ut till sin boj så backade vi in på marinans bästa plats! Linor åt alla håll. Idiotsäkert!

Men på kvällarna kom ortens ungdomar och tjattrade och skrek och störde vårt yacht-lugn.

Hela 11 nätter blev det i Naoussa innan vi drog söderut till Piso Livadi och en rullande natt. Mat hos Fisilanis igen, och så fortsatte vi till en stor ankarvik söder om Antiparos och norr om ön Despotico. Det var en otroligt slät och fin och vit ankarbotten, och Milou fick åka gummibåt med utombordare in till toaletten. Kvällen blev stilla och helt perfekt!

En Finike-båt, Piper, låg också där över natten. Några timmars stilla körning över till Sifnos och närapå-lagunen Vathi slutade i totala kastbyar och stark sidvind när vi gick in mot bryggan. Ingen i närheten som kunde ta emot rep, men vi klarade det någorlunda på två man. Sedan kom en Amel-Santorin in och fick lika jobbigt, men då stod vi där och kunde assistera, minsann.

Vathi var mycket gulligt, sandstrand runt hela bukten, nästan, många ankrade, små tavernor, ett par ställen med livsmedel och ett med wifi. Dit gick vi varje dag. Det verkar inte som kustbevakningen bryr sig särskilt mycket om båtarna här i Cykladerna. I Dodekaneserna närmare Turkiet var det ju ett väldigt spring på dem. Nu har vi knappt sett till dem, eller behövt prata med dem sedan Amorgos, ungefär en månad. Hamnarna är helt gratis, förutom lite avgifter för el och vatten när det finns. Då kan man ju stanna länge! Ju!

I Vathi handlade vi lite keramik, Sifnos ska vara känt för alla sina keramiker, duktiga kockar och guldgruvor… Sedan åkte vi till större hamnen Kamares på rekommendation, och där var det fler båtar och tavernor och biluthyrning och allt. Vi träffade på Tabaluga, som låg granne med oss i Finike, vi hade heltrevligt ända till halv tre den kvällen! Men morgonen därpå blåste det starkt från sidan och alla båtar gick. Vår granne kom inte ut, för en stor rysk trägaleas eller nåt hade så breda rår (?) så vi fick flytta på oss så de kunde köra runt rårna och komma ut ur hamnen. Mystiskt. Men det gick bra trots vinden. Vi hade lagt ut nästan all vår kätting, 70 meter, för att det var lite tvivelaktig botten och dåliga förhållanden, och det var vi minsann tacksamma för det rådet. Tabaluga skulle få lov att flytta sig för ännu en jätteyacht skulle in, men sidvinden var så kraftig så de kunde inte ankra och backa in, utan for vidare mot Rhodos och besökare. Och vi som skulle hyra bil och se oss om på Sifnos tillsammans! Nåja.

Vi gillade inte att ha den stora ryska båten bredvid oss, så vi tog och åkte vidare vi också, rent av innan vi fått i oss någon frukost. Det blev lugnare och trevligare så fort vi kom en bit ut från hamnen. Och ett par timmar senare lade vi stillsamt till på spegelblankt vatten vid piren i Livadi på Serifos.

Och här är vi nu. Lika gratisliggande, med det vackra berget och byn Chora utspritt över sig nordväst, så vackert i mörkret med lamporna klättrande uppåt himlen. Synen tar andan ur en. Även om man provsmakat lite retsina dessförinnan så är det vackert!

Det har varit blåsigt sedan vi kom hit, även om det varit några lugna dagar också, men vi ligger superbra till och väntar ut vindarna och trivs. Här är lugnt, bra affärer, sandstränder (Milous favoriter) wifi om man krånglar sig i land, varje dag färjor till Pireus och andra öar.

Men inga andra svenskar, konstaterade vi igår. Knappt hade vi sagt det så kom en stor fin båt in med svensk flagg. Och när vi senare satt på akterdäck dök det rentav upp ett gäng uppsalabor! Det blev några timmars prat och utbyte. Kul!  Och precis nu backade en svensk in bredvid oss, göteborgare med ”egen” hyrbåt.  Vi har tänkt hyra en bil här också, men ön är så liten, så vi får väl se. Det duger fint att ligga här och gnissla mot grannbåtarna också. Och på kvällen behöver vi inte slösa med våra egna lyktor. En jättestrålkastare på kajen lyser upp allt i orange med ett durrande ljud.

Just det: vi har ju uppgraderat båten med 1. lampa över bordet på akterdäck! 2. ny vit sikaflex runt handfaten 3. den ena boxen på akterdäck är nu fastskruvad, och hålls inte bara på plats av sikaflex som den gjort i två år hittills 4. ryggstödet på körplatsen är korrigerat så vi kan sitta lite bekvämare, åt båda hållen 5. jag har kringlat klart min repmatta och fäst ändarna. Sedan kanske vi förbättrat nåt annat också, men det har jag glömt. Over och ut!

På väg från Turkiet

Dagarna rusar förbi och inte blir det tid att fylla på bloggen, men idag ska det hända! Nu ligger vi för ankar i Bozburun, tar det lugnt i värmen och ser fram emot att klarera ut om någon dag, sedan blir det Grekland, nya öar och hamnar! Känns kul och spännande.
Så vi kapade till slut förtöjningarna i Finike, låg mitt i en hagelstorm i Kekova och fick sällskap av trevliga Blom-arna Runo och Agneta. Det blev inget dykt, men vi for äventyrligt in i Kastellorizons hamn, den lilla grekiska ön långt från övriga grek-öar. Vi försökte låtsas som ingenting gentemot kustbevakningen, men efter ett par dagar tyckte dom vi skulle "komma förbi". Okej, då. Vi fick nån slags tillfällig inklarering och betalade några euros för ditten och datten. Massor av blanketter och karbonpapper (om ni kommer ihåg sånt) och alla var rätt förvirrade över vad som skulle göras, men till slut var de väl nöjda, de uniformsklädda.
Runo tyckte det var onödigt, och det tyckte säkert dom också, men vad fan gör man? Protestera kommer man ingenstans med.
En väldigt gullig ö var det i alla fall. Färjan från Rhodos kommer två gånger i veckan och flyg en gång om dagen. Gullig hamn. Men de gillade inte turkar. Det går småbåtar mest varje dag med folk från Kas, som är turkiskt och några sjömil tvärs över fjärden, men det tar emot för grekerna att behöva krusa för rika turkar...
Efter Kastellorizon blev det tokdyra turk-turistiska Kalkan en natt. Vi lånade lite el och vatten, men ingen kom för att ta betalt, så vi smet iväg. Vi fick lite bra vind upp mot Ölu Deniz, stället med den fina lagunen och paraglidersarnas favoritberg Baba Dag. Pelle och jag tog en lågsniffare runt avspärrningarna mot lagunen - den är avstängd för annat än solbadare efter att den höll på att bli helt igenskräpad av båtfolket...
Sedan nosade Runo upp ett fint litet hörn av de ankarvikar som ligger bredvid, bakom ön Gemiler. Här var vattnet klart och när badbåtarna återvänt till sina hamnar var vi helt själva.

Runo och Agneta i farten.

Nästa dag blev det premiär för vårt mesansegel! Man måste göra klart det helt innan avgång, för är det det minsta gungigt på sjön är risken stor att man flyger i om man ska försöka sig på att ta av kapell och greja. Men vi fick upp det bra, och så blev det till slut segla av en bit in på eftermiddagen över till Göcek-området. Helt perfekt, faktiskt, enligt mig. Lagom vind från lagom sida, lagoma vågor! Det enda smolket var förstås att Pegasus (Agneta och Runo) drog om oss som ett skott. De fick en knops bättre fart. Och det märks efter en stund. Men de fick fina bilder på Catten medan de tuffade fram.
Pegasus är en Westerly Conway, 36 fot. Mycket trevlig. Och välseglande. Och ketch.
Vi länsade genom sundet in till Tersane creek och fick en mooringlina vid restaurangbryggan. Allt verkade lite dött. Säsongen har definitivt inte startat än. De båtar som låg där var sådana som legat över vintern. Vi tog en flaska äppelmust i restaurangen för syns skull på kvällen och ingen verkade ha några större krav på oss att betala nåt mer. Skönt.
Dagen därpå skulle vi kolla Seagull bay, där det verkade fint och stilla. Men ingen brygga eller aktivitet fanns där än, nosade runt de höga klippformationerna och vikarna och bestämde oss för varsin boj på 35 meters djup. Svårt att ankra när det är så djupa ställen. Därifrån promenerade vi på stigar än hit och än dit. Det gick bra, och det var inte alltför hett. Uppe i ett bergspass träffade vi på en man som täljde skedar och annat, så vi köpte ett par av honom. En söt åsna hade han också som stod under ett träd. Vi försökte se var antika Lydae låg, men det var svårt att upptäcka.
Andra dagen gick vi ner till Seagull bay och träffade de som skötte stället. Dagen efter skulle bryggan fixas till, och den stora mås i vit kalksten som var utlagd på sidan av stranden hade snubben själv gjort för en tio år sedan påstod han. Gulligast av allt, förutom måsen, var dock tre valpar i olika modischanger, men med samma mamma. Milou hade fullt upp att hålla dem på avstånd. De var tre månader gamla, och otroligt vänskapliga. Men de fattade ingenting när Milou plumsade ut i vattnet och hämtade kottar och pinnar. När man hötter lite med armen så springer hundarna undan här. Tar man upp en sten springer de undan. Milou blir leksugen, hon. Det är olika.
Så gjorde vi ett strandhugg i Tomb bay, men vattnet var inte lika fint som i höstas. Då såg jag en rocka här. Restaurangen på andra sidan udden var öppen, men inga gäster. Ölen (små fesiga 33-or) kostade 7 lira, och Pelle höll på att få blodstörtning, men vad ska man göra? Det är ju snällt att de har servicen. 27 solfångare har de uppriggade också, för att driva de ständigt skrällande TV-apparaterna.
Nästa dag var Pelles födelsedag och han firades med en fin bild på Catten med fullt ställ och en flaska bubbel! Jojo! Vi drog mot stan Göcek för att han skulle få sitt lystmäte på båtaffären West Marine och fylla på batterierna. Det blev flera besök på West Marine, och varmt var det. Men ganska trevligt. Stan har blivit lite mer glassig sedan i höstas, faktiskt. De kebabhak vi ätit på fanns inte kvar och många butiker skyltade med dyrprylar som märkeskläder och klockor och rostfria ankare... Men ett sånt har vi ju redan...
Efter två dagar blev Göcek för påträngande, det är mycket båtar här, så vi körde till Kapi creek där det inte var så lugnt heller. Men jag fick äntligen ur tummarna och krafsade bort en massa jox från propellern och rodret och underredet på båten. Fick låna en spackelspade av Runo som vi drog fast på en båtshake så kunde jag ligga vid ytan med snorkel och gno. Det gick fint, faktiskt. Ansträngde mig så jag knappt hade någon känsel kvar i fingrarna när jag äntligen kom upp i solen, kall.
Vi konstruerade också en badplanka åt Milou så hon kan gå upp och ner i vattnet från badbryggan själv. Det gillade hon skarpt. Men plankan, som är vår gå-ii-land-planka sög åt sig vatten så den nästan hann sjunka innan vi tog upp den! Är det rätt fason på en plankbit, det? Turkisk tall? Kvällen avslutades med Agnetas supergoda fisksoppa och kaffe och "Okey" på vårt akterdäck. Olyckligtvis tappade jag en av de ovärderliga plastbitarna med nummer på i sjön när jag packade upp spelet! Katastrof! Men vi kom på att det var inte så farligt. Dagen därpå, när vi hade åkt i arla morgonstund, dök Runo ner och fiskade upp den. Det var gul 13. Så nu vet vi det.
Ja, Pelle och jag lyckades till slut slita oss från Runo och Agneta, men vi ska SNART SES IGEN! Men vi vet inte när det blir.
Färden på 36 distansminuter gick tvärs över marmarisbukten, för vi hade ingen lust att åka in där. Det är bara långt och stökigt. Så vi siktade på viken Ciftlik, och kom dit i tvåtiden, tror jag. Vi hade vinden snett framifrån på styrbord i början av färden, och stora dyningar, men de avtog efter ett tag och så började det blåsa framifrån från babord istället. Precis som det stod i prognosen att det skulle bli, faktiskt! I Ciftlik var det glist mellan båtarna, ett fåtal bryggor var "bemannade" och vi gick in bredsida vid en, pustade ut och vilade en stund. Pliktskyldigt tog vi en öl i land senare. Men gjorde supergod köttfärssås med spagetti i båten senare. Vid åtta morgonen därpå kastade vi loss igen, möttes av rejäla dyningar och ingen vind. Västerut. Efter en liten udde kom våldsamma vindar från land, vilket vi varit med om förut, men de tonade ut efter en stund, och ju mer vi närmade oss udden som sticker ut mot Symi-Rhodos desto lugnare vind och vatten. Det är lustigt. Lika varje gång. Sedan var det söndagssegling in mot Bozburun och så ankrade vi strax utanför stan i trygg dy...
Bozburun är trevligt, ingen glamour att tala om, ut- och inklarering nära till, tvätterier, några restauranger där vi känner igen servitörerna osv. Traktorer och grävskopor fräser förbi på hamnpromenaden strax akter om de vita hyrsegelbåtarna. Här byggs också en massa guleter, och de ligger på rad utanför hamnen i väntan på säsongens badgäster. Blanka, fernissade, nymålade. Fiskarna håller på att sjösätta sina båtar också på stranden bakom oss. Här är mysigt.
Vi ska se om vi kan få tillbaka skatt för ankaret vi köpte i Göcek, och så drar vi över till Symi för inklarering i EU igen. Kanske imorgon eller övermorgon. Får se.
För dem som är intresserade av att åka till Turkiet kan generellt sägas: trevliga, tillmötesgående människor, billigt, mycket att uppleva, kultur och natur. Lite krångel kan det ju vara med byråkrati, men det är ett stort och till stora delar gammaldags land. Allt händer inte som beslutas på högre nivåer... Eller att postpaket kommer fram som de ska.
Kort och gott: vi är mycket nöjda, har trivts fint. Vi kommer säkert tillbaka!

Mars, mars måne

Fina bröd i vår nya ugn!

Fjällvy uppe på högplatån vid Elmali norr om Finike.

Vinterpromenad utefter en av floderna som mynnar  i Finike.

Hund före....

...och efter.

Hund bland röda anemoner på rastplats vid liten sjö.

Färsk vanilj från den lilla ön Reunion utanför Madagaskar!

Hörde stormen vina, men det var minaretsångaren som utbrast i påminnelser om bön...
Idag har det varit dåligt väder, blåsigt och regnigt. Det var ett tag sedan sist! Soligt och lagom varmt har det varit sedan jag kom tillbaka från Sverige i slutet av februari.
Sedan har vi dragit ledningar till ankarspel för att fixa remote control för upp- och nedsänkning av ankaret. Dessutom har däcket tvättats och akterdäck oljats för första gången. Få se om det var bra eller dåligt. Smusigt var det i alla fall. En del lera och grus samlas i hörnen, liksom.
Fler nyheter är hela jäddrans biminin, vintersidor med stora fönster på akterdäck, solsidor där också, plus en slags sprayhood vid mesanmasten så det inte ska skvätta ner oss vid lite vågor. Vi skaffade också tak över nästan hela resten av båten, och solsidor till det också. Solsidorna är liksom grovt nät som släpper igenom vind, men ger skugga. Känns oerhört bra att ha fått fixat. Nu är det slut med fladdrande och bortblåsta sjalar och klädnypsmontering på en oändligt kreativa sätt...
Kapellmäster måste få reklam också: Otroligt bra och välgjort jobb! Massor av fiffiga och bra detaljer, inget lämnat åt slumpen. Vi känner oss mycket nöjda med att ha väntat med att få kapellen gjorda tills vi kom hit. Vi hade tur som övervintrade just här, väl värt den rejäla peng Suleiman tog för jobbet...
Vi har åkt till Antalya på konsert! En av de redobogna yachtisarna i marinan arrangerar bussturer med inkluderad konsertbiljett till symfonikerna i Antalyas konserter. Ikväll blir det tredje gången vi åker dit och upplever det nya fenomenet "klassisk konsert". Jojo. När fan blir gammal blir han rellischös. I alla fall Pelle. Jag har väl aldrig varit skeptisk till klassisk musik, har faktiskt haft några skivor också, medan ju Pelle är skeptisk till all musik. Utom Hep Stars. Men han gillar också konserterna och har inte somnat till någon! Nu får jag säkert redigera bort lite av ovanstående när Pelle ska korrläsa, men so what!
Pelle diskar igen! Men det är bara för att han undviker det stora jobbet att koppla in det nya ankarspelssladdarna. Tror jag. Vi har ju pysslat lite nu inför den nya säsongen, tvättat och grejat. Monterat däcksbelysning, led, i masterna så det ser ut som vi är en båt i rymden, alldeles blått och kallt ljus. Men ljus i alla fall. Bättre än mörker.
Mesanseglet är kortat lite, och genuan är lagad. Solskyddet fick sig en remsa urriven i vindarna norr om Kos i somras. Förhoppningsvis ska vi kunna använda mesan i år, trots den större biminin. Kanske bör vi fixa till lite lazy-jacks så vi kan ta ner mesanen lite händigt. Vi har köpt nya skot, men de ska ju fixas till med (splitsas) nya fina fasta öglor, så vi måste nog gå en kurs i det eller få hjälp av nån händig med rätt verktyg...
Vad annat? Jo! En ny spis! Av märket Smev, aldrig hört förr, men tydligen internationellt gångbart. Den har en lampa inuti, grill inuti, termostat (inuti) och tre brännare uppepå. Den fungerar! Och bröd och kakor och potatis blir INTE brända i botten trots att värmen kommer underifrån, fast nu mer bakifrån/underifrån. Det är som en saga! Stor nöjdhetsfaktor.
Annat nytt (tråkigt) är nya batterier, av typen AGM, underhållsfria, "superduperbatterier". Ett extra, i stället för det överdimensionerade startbatteri vi hade förut. Nu har vi ett litet startbatteri i stället och stora för drift. Logiskt, liksom.
Vi har kommit fram till att radarn inte fungerar alls. Vår specielle radarspecialist Runo (Blom) har tagit sig en ordentlig titt både på radarskärmen och manualen till densamma och sagt: Nä. Fungerar inte. Kablaget är det tydligen inga problem med, men felsökning pågår. Skulle tro att framtiden kokar ihop till "Köp nytt". Fast senare. Nu har vi köpt så mycket dyra grejor så det får vara nog!
På söndag är det "jumble sale" i marinans Porthole, då kanske vi kan kränga lite gamla grejor och få ihop till lite nytt. Vi vill bli av med vår oanvända blyade ankarlina och vårt CQR-ankare. Hittills har ingen velat ha grejorna, tyvärr.
CQR har tyvärr lite dåligt rykte, något vi inte låtsas om just nu, som säljare.
Fler uppdateringar i båten: Elektrisk magnetventil för att stänga av gasolen ute vid flaskan. Så man kan knäppa av gasolen inne i köket i stället för att springa ut. Större och fler lampor i köket. Kommer inte på nåt mer just nu, men helt navelskådande har vi inte varit i vinter.
Finike har varit superbra att bo i. Nära till det mesta, billigt, varmt, lite mer regn än vanligt. Många åskväder i höstas, ett rätt intensivt socialt liv med svenskar och engelsmän - om man vill. Promenader, yoga och qi gong - som jag startat - i Porthole. Quizkvällarna har varit kaosartade - alla har mer rätt än den som satt ihop frågorna, och pubkvällarna har också varit kompetitiva eftersom det kastas dart i olika former.
Nu funderar vi på nästa vinters hamn - kanske blir det Sicilien. Måste man bestämma sig, förresten?