Ankar.

Ankar.
Algarvekusten i Portugal och Lagos gör ingen besviken, fast det är off-season.

tisdag 5 november 2013

Senare delen av sommaren 2013

På väg från Grekland till Italien just när solen stiger upp över Othoni.
Den italienska gästflaggan ligger redo för användning.
Pelle köpte en halslänk i Roccella Ionica. Rena julklappen!
Jutta och Leo, nya kompisar som också skulle till Licata.
Preveza, Greklands västkust
Här var varmt, precis som det brukar vara i juli-augusti i Medelhavet, en del fläktade det, tack och lov. En svensk båt som heter Lewanna ligger på samma brygga, vi tog ett snack, Ulrika och Dan från Borlänge var besättningen. Jättetrevligt prat och båt-titt. De hade varit ute på en del långseglingar, över till Kanarieöarna och tillbaka till Portugal, om jag inte minns helt fel. Imorgon ska de ta upp båten vid Aktion marina för några månaders resa tillbaka till Sverige, men stannar i Preveza över vintern. Vi tog en sväng en kväll på stan och åt god fisk på ett trevligt litet torg. Kom hem rekordsent: kvart över två! Mäh! Vi som är medelålders! Så trevligt kan man ha det.
Stan Preveza var trevlig och en "riktig" stad, inte bara turistställen. Vi letade Vodaphonekort för internet och i den tredje butiken hittade vi ett... Ibland är det lite konstigt, Grekland. Hittade också rekordbilliga och goda gyros i en väl trafikerad korsning: 1.60 resp 1.80 eurosar. Mums!
Genomled en av speedway-GPs deltävlingar med risig connection, ibland är det som förgjort. Förberedde mat för långt ben mot Korfu.

Korfu, Kalami
Hamnade i viken Kalami mitt emot Albanien i sundet mellan Korfu och det där landet. Vi ankrade på rekorddjupa tio meter bland sjögräs och slät klippbotten. Men fast satt vi i alla fall. Massor av badande, en del på gummimadrasser ända ute bland båtarna, och knappt några kläder på heller. Hrm. Till kvällen blev det proppfullt med ankrade båtar i denna inte alltför perfekta vik. Ordentligt med svall från de gigantiska båtar som drog förbi. Det var faktiskt mer sjö i ankringsviken än under hela dagens resa hit... Det var stillsamt som sjutton, söndagssegling. Det kändes lite kymigt att bara dra förbi Korfu och de fina ställena innanför och inte stanna, men vi kände att det kanske var läge att sno på mot Italien så vi slipper stressa längre fram. Korfu såg i alla fall omätbart idyllisk ut. Hit var jag faktiskt på tågluff i mitten av 70-talet, tältade och solade sönder oss. Hyrde mopeder och solade sönder oss. Åkte färja. Ja, det var tider.
Vi hade hört att det var svårt att få tag på diesel i marinorna i Italien, maffian körde visst nån kampanj mot skattepålägg eller nåt, så vi var lite intresserade av att tanka innan vi tog sista benet mot spagettins paradnation. Men vi hittade inget lockande alternativ bland småhamnarna på Korfus nordöstra hörn. Och sen var det liksom inte så många fler hamnar att välja på. Bara att ösa på mot Othoni, sista grekiska utposten.

Othoni
Vi kom iväg lite sent, och det kändes, för ju närmare lilla Othoni-ön vi kom, desto mer blåste och vågade det sig, men det blev aldrig riktigt bökigt. På nära håll verkade det som det fanns en ny hamn, några bojar på ställen som inte fanns i piloten, fast vi har den senaste, så vi åkte in i den gamla hamnen i alla fall, lurigt och grunt var det på sidorna på vägen in. Ett gäng båtar låg på svaj i hamnen, några fiskebåtar och motorbåtar mot den gamla kajen, som skulle rymma en färja också, men när vi kom närmare och frågade så var det ingen färjetrafik längre. Verkade det som. Vi försökte lägga till med fören först, men det var i grundaste laget, och inte riktigt plats nog. En av motorbåtsägarna sa att det fanns en ny hamn, och vi åkte dit på skälvande ben. Tillbaka en bit, ut i det grunda och dåligt utmärkta området. Vi kom i alla fall in mellan bojarna och si: här fanns det ju en utmärkt EU-hamn! Alla låg långsida, utom längst ut på betongkajen, en rejäl träbrygga längs piren där man kunde ligga och den gamla fiskehamnen längst in, full av gamla mooringlinor kors å tvärs.
Vi slängde i ankaret och backade in mot betongkajen, fortfarande undrandes om inte nån färja borde få plats här, vi fick hjälp med linor av en italienare, och så låg vi ganska så bra och skyddat. Visserligen var hamnen ordentligt öppen mot ost, men man får ju hålla tummarna ibland...
Det visade sig att alla båtar i hela hamnen var italienska. Och innan kvällen var slut var den mer än proppfull med ännu fler italienska båtar. Massor av familjer, små hundar, grejor till sommarstugan (eller vad tusan det var) forslades i land. I byn som låg vid den gamla hamnen var allt på italienska och grekiska, personalen i affären pratade italienska, menyerna var mer italienska än grekiska. Lite vemodigt var det att lämna Grekland, men när man såg sig omkring så förstod man att det hade man faktiskt redan gjort...
En av våra italienska båtgrannar, motorbåt och vit minipudel, övertygade oss om att man visst kunde köpa diesel i de italienska marinorna, i alla fall dem vi tänkte besöka. Phu.
Innan solen gick upp, 6.15, drog vi upp ultra-ankaret och styrde kosan rakt västerut mot Sta Maria de Leuca. 50 nautiska mil.

Santa Maria de Leuca, Italien

Hade medvind men sjö från sidan, lite jobbigt några timmar mitt på dagen, men lugnade sig när vi kom närmare klacken. Åkte genom en dumpningszon, där man tydligen kunde slänga vad man nu ville. Funderade på att göra oss av med den franska gasoltuben, men avstod.
I Italien är det dyrt, det fick vi genast klart för oss, men lite glassigt, sådär. En tjusig trappa som tydligen Mussolini byggt ståtade öster om hamnen. Där kopplar man på vatten nån gång i veckan som forsar ner på ett imponerande vis, kan man tänka. Vi köpte hem pizza efter att ha försökt bunkra i nån mystisk affär på ett hörn. "D'apportare a via" var det första vi fick lära oss. Det betyder "take away", på renaste svenska. Gott var det, och vinet som vi hittade i affären hette Pantagruel och var JÄTTEGOTT. Jag tog det vinet eftersom jag på nåt dimmigt vis kom ihåg att någon någon gång skrivit om Pantagruel. Såhär efteråt, i den googleska verkligheten så var det Rabelais som nedtecknade de hemska och otäcka dåd och ord som jätten P och hans far Gargantua gjorde 1532. Tydligen väldigt roliga, dråpliga och satiriska böcker.
Nästa dag blev ännu en långdistansare, 72 sjömil till

Crotone

Helt stilla överfärd, lite med- och motström för att förvirra oss, bara, och klockan, vad är den? Men en timme hit eller dit ska väl en seglare kunna hantera? GPS-en tappar tiden om man kommer för långt från kusten, verkar det som. Då återgår den till vintertid eller nåt. Dagens I-landsproblem.
Stora gasplattformar mötte utanför stan, men en marina med sjysst pris och internet och trevlig marinapersonal. Jag spankulerade in mot stan för att hitta nåt ätbart, och på vägen stötte jag på en svensk båt som just kommit in. Det var föräldrar med en dotter som var på väg mot Grekland, jättetrevliga, i en fin, lite äldre OE 32:a. Vi handlade tillsammans och tack och lov fick jag veta att grädde heter "panna" på italienska så vi kunde få lite god mat på kvällen.
En stor italiensk segelbåt kom och lade sig gravt klumpigt bredvid oss, inga fendrar ute eller nånting, det verkade som de siktade och försökte genskjuta oss, liksom. Lyckades nästan. En familj med flera generationer. Verkade som endast en av dem seglat förr. Rätt vanligt på italienska båtar. Det går så länge det går.

Le Castella
Fick lite sovmorgon men dönade på västerut efter att ha tankat fullt till den här resans högsta dieselnotering: 1,7 euro per liter, drygt! Man blir i alla fall rånad när man tankar här, om man nu inte blir utan alldeles...
Söder om Crotone ligger ett stort område som är naturskyddsområde, och vi hade lite svårt att begripa hur man fick röra sig mellan alla bojarna, eller om man fick lägga till vid dem eller inte. Fint väder och fin natur! Mil på mil med badstränder och parasoll, men så är det ju överallt här i Italien har jag märkt. Folk är som galna i att sitta på stränder under parasoll och bada och packa upp picknickmat. De små Fiatarna är proppade med bord och stolar och parasoll och kylboxar och lekmojänger. Och hela familjen så klart. Det är ju trevligt.
Le Castella hade en jätteskyddad hamn, uråldrig, smal infart som nog, om man går efter pilotböckerna, avskräcker ungefär alla att våga sig in hit. Men inte vi, inte! Vi har ju fattat att de nya upplagorna av piloterna inte direkt är gjorda i går, och mycket kan ha hänt fast boken publicerades förra året. Se bara på Othoni, som hade en helt ny fin hamn som inte nämndes med en stavelse i vår pilot som folk ibland verkar lita på som tio guds bud i Bibeln. Man får ju tänka lite själv också. Och naturligtvis kom vi in i hamnen utan problem. Djupet i infarten var minst tre meter, i piloten stod det två. Även här finns mudderverk. Som används.
Hamnen var rätt full, av lokala båtar. Ett fåtal platser fanns för såna som oss, priset samma som i Crotone, men inte så bra service.
Stan var het och full av italienska turister som badade och festade runt. Goda billiga pizzor fick vi och strövade runt i kvällen och tittade på en byst på det lilla torget. En snubbe med ett granatäpple på skallen. Det var stadens son, adopterad av en turkisk piratkung, som gjorde karriär i Turkiet för länge, länge sedan. Själva kastellet var stans clou, man nådde det över ett smalt näs, och det hade allt man kunde begära: högt torn, skyttevärn, murar runt om, en fd vallgrav, vindbrygga, en kyrka osv. En hel by hade legat innanför murarna.
Vi låg här några nätter, bunkrade, hittade ett internetcafé (Vi är i ett nytt land nu. Nya stickor, nya avgifter för gigabyte. Oh EU, här finns ett och annat att stöka i.), väntade på att ett oväder skulle blåsa över. En kvällning när jag gick med Milou ut på udden på andra sidan hamnen kom en segelbåt farande in i hamnen. Det var bara det att de körde så nära den högra, oerhört grunda delen av inloppet. Med otäcka, hårda klippor. KLONG! så satt de fast. Jag såg det hända, jag ropade, men det var försent, de kunde i alla fall inte höra mig. De kunde inte komma loss, utan körde och körde med motorn. Till slut kom en Lega Navale-båt ut och drog loss dem. Då fick de in sin tamp i propellern också, så Lega-båten fick dra dem ända fram till en brygga. Been there, done that. Men ibland så är folk lite obegripligt slappa. Man måste väl ändå kolla om det är grunt någonstans när man går in i en hamn? Men. Nej.

Roccella Ionica
Fick en fartfylld och blåsig start på dagen, medvind och snabbt ordentliga vågor i baken. Det lugnade sig, men dyningarna var massiva hela dagen ända fram tills vi svängde runt piren i Roccella Ionica. Här var det sand överallt, och vi fick ta ut svängen ordentligt för att ha fyra meter vatten under vattenlinjen...  Den sista biten mot hamnen såg vi en strandad båt, och kom ihåg nyheter om 15 drunknade flyktingar här i trakterna. Mycket skräp i vattnet emellanåt.
Fingerpontoner mötte oss i hamnen, blev riktigt krångligt, man har helt kommit ur vanan hur man gör... Ganska billigt att ligga här, men ingen el. Marinan hade en superstor restaurang som tog emot hundratals gäster varje kväll, dock. Pizza per meter. Gott. Träffade på ett österrikiskt par som också hade ultra-ankare, Jutta och Leo. De skulle också till Licata! Otroligt! De hade köpt båten i Trieste, "ett år för tidigt", och tog ner den till Sicilien. De hade fått ett erbjudande de inte kunde tacka nej till, fast pensionen inte skulle infalla förrän nästa år. De hade halvbråttom för de skulle hem till sina jobb i Linz som lärare på en gymnasieskola för byggteknik eller nåt sånt.
Trevlig och genuin stad en bit bort efter stranden som var LÅNG, en fin borg på en klippa bakom stan.

Taormina, Sicilien

Nära 70 sjömil igen, inga bra hamnar alls på vägen, det enda alternativet VAR som piloten skrev helt förstörd, men tydligen pågår reparationsarbeten. Den hamnen ligger mot Messinasundet, långt söderut. Vi fick alltså köra rakt mot Taormina från tåspetsen på Italiens stövel, och det gick lugnt och fint, tills vi mötte en massa vågor, omotiverat. På håll såg jag mörkt vatten och en hel del långa vita vågor. Snabbt upp med storen, stödseglet, innan vinden kom. Och det gjorde den, 9-10 m/s över Messinasundet, och den kom som en vägg! Mystiskt. Rätt trötta kom vi fram till Isola Bella neranför Taormina, men det var så fullt med småbåtar och solbadare så vi gav upp och åkte söderut in i viken nedanför stan. Där var det rätt så lugnt, när vi kollade på de utlagda bojarna fick vi beskedet "60 euro". Per natt? Ja. Otroligt. "Men ni kan ligga gratis där vid tågstationen." Snällt råd i alla fall. Vi lydde det.
Taormina. Här är allt vackert.

När vi lagt ankar så märkte vi att det var en ganska stark ström där, så vi fick dyningarna i sidan ändå. Gungeligung. Nåja, det är gratis... Jutta och Leo kom lite senare och ankrade också. De gjorde lite sightseeing till Blå grottan osv, men vi kände oss lite trötta... Jag tror att Leo faktiskt sprintade uppför backen mot Taormina på morgonen. Otroligt spänstigt. Vi tänkte att vi "gör" Taormina från land i vinter. Det var faktiskt vackert nerifrån vattnet också. TIll och med de fula hotellen var snygga på nåt vis. Men amfiteatern såg man inte.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar