Hår på benen!

Antingen skriver jag blogg eller så — virkar jag. Ja, så illa är det faktiskt. Får jag inte utlopp för nån slags kreativitet på ett sätt så blir det på nåt annat. Nu har garnerna tagit slut, tillfälligt, så då blir det att hamra  ner några ord på MacBook Air:en. (Måste de här digitala apparaterna heta så krångligt? Jag kommer aldrig ihåg vad vi har för maskin.)

På tusen meters höjd över Kalamata finns en startplats
för paragliding. Pelle visar hur man drar upp grejerna.

Förtjusande små anemon med tusensköna som granne uppe
på berget.

Kaffe kan man alltid få, även i bergsbyar. Tre personer bor
det i Apo Verga över vintern. Det var kallt fast det var vår...

Brian, Pelle och Sarah och en valp väntar på kaffe i lä.

Vårlig fägring under olivträden. Det var så fint!

Vädret har faktiskt varit GRÅTT de senaste dagarna, vilket det aldrig är, så det är lite konstigt. Ett stort L har legat över Grekland i de svenska meteorologiska rapporterna, så det förklarar en del. På eftermiddagarna kommer det lite starkare vindar, annars är det rätt lugnt.
Mitt på dagarna måste man byta om till shorts, men på kvällarna är det långbyxor som gäller fortfarande. Jag vet precis var jag missat att skala bort hår på benen och drömde faktiskt om fläckarna häromnatten. Jag ser så dåligt utan glasögon i duschen, och det ser så illa ut att fara fram med rakhyveln uppe på däck i marinan. 

Senaste veckan har gått till att städa båten och röja väg för gästerna som kommer IMORGON! Några av dem ska inkvarteras några nätter i förpiken, och där är det oftast fullt. Men det gick, nu är det tomt, bäddat och fint, och duschen är proppfull med diverse skrot. Hur kan man behöva så många olika saker?

Jag funderar också på om man ska förbereda nån mat till gästerna, men försöker intala mig själv att de bara är här en vecka och absolut helst vill äta grekiskt på restaurang när de har chansen. Visst är det så? Annars finns nog lite av varje om det krisar.

Ja, nu ska bara det yttre på båten spolas av -- den är inte så smutsig -- så är vi redo att välkomna gästerna och kanske ta en sväng ut i Kalamata-bukten. Allt fungerar, nämligen, det är kollat och klart och botten skrapad och utloppen rensade och den lilla logg-snurran installerad igen så vi vet hur långt vi åkt och hur kallt det är i vattnet. 17,7 grader var det igår i alla fall. Radarn fungerar och gps-en, generatorn och motorn och autopiloten och instrumenten. Det enda vi inte har kopplat in är solpanelen, den har fått vila under vintern eftersom vi har ström från land och soltaket på. 

Men först ska vi hämta de första gästerna i Athen imorgon och åka en sväng runt södra Peloponnesos med hela gänget och se oss om i Kalamata tillsammans. Havet får vänta en stund på att vi gör nån längre tripp i alla fall.

Våra grannar ligger i startgroparna, fiffar och lagar och lämnar in segel på tvätt och kollar vädret hela dagarna. Men än är det lite ostadigt för att göra några långa ben, verkar det som. 

Spåren förskräcker

I Kalavryta fick vi oss till livs den läskiga historien om vad som hände i byn den 13 december 1943. Det fanns ett museum också, ”Holocaust”-museet.

1943 var ju under andra världskriget och tyskarna ockuperade Grekland. Grekiska gerillan i bergen i norra Peloponessos hade avrättat runt 80 tyskar och nu skulle det bli hämnd. Tyskarna marscherade mot Kalavryta och plundrade, brände och dödade människor i byarna på vägen dit. I själva Kalavryta tvingade man alla män över tolv år upp mot en bergssluttning och dödade dem med maskingevär. Några överlevde, de hade fått skydd av kroppar som låg ovanpå dem. Totalt dog omkring 700 människor.

Resten av byns invånare, kvinnor, åldringar och barn, föste man in i en skola som man tuttade på. Som tur var lyckades de ta sig ut, annars hade dödstalet blivit högre. Hela byn brändes ner och förstördes.

Det här är ju en så fasansfull historia så man vill inte att den ska vara sann. År 2000 kom den tyske premiärministern och uttryckte sin sorg över det hela i alla fall. 

Om nu inte den här historien vore nog, så har jag precis läst ut två böcker om andra vidrigheter som människor utsatt varandra för, fast det här var på 1600-talet, på Irland.

Maggie Plummer, som  jag träffade i Oregon när jag pluggade där, har skrivit två böcker om delar av sitt ursprung och en historia som jag inte hade en aning om hade hänt. Den första boken heter "Spirited away", och betyder ungefär ”borttrollad” eller ”bortsnappad” enligt Norstedts engelsk-svenska lexikon.

Det börjar i alla fall med att Cromwell, statschef över England, Skottland och Irland, vedergällde en massaker på protestanter i Irland genom att massakrera irländare (katoliker) eller skeppa iväg dem till kolonin Barbados för att säljas som slavar. Mellan 1641 och 1652 dödades  mer än en halv miljon irländare av engelsmän och ytterligare 300 000 såldes som slavar. Irlands befolkning reducerades från ca 1 500 000 till 600 000 på ett årtionde.

Merparten av de slavar som de engelska bosättarna hade på öar som Barbados, Antigua eller kolonier som Virginia var faktiskt irländare i mitten av 1600-talet. Det ”importerades” också människor från Afrika under samma tid, men de övergreppen har man ju hört talas mer om.

Ja, herregud, vad kan inte människan göra mot andra människor? Man kan bara hoppas att historien slipper upprepa sig i våra dagar. 

På skidor!

Tisdag, inte så soligt.

Vi har faktiskt varit ute på skidtur, på Peloponnessos! Vi har kikat på olika slalombackar i Grekland, och den som ligger närmast, i Kalavryta, skulle ha en bra dag i onsdags, så vi packade upp våra hermetiskt tillslutna påsar med vinterkläder (man vet ju aldrig, det kan bli kallt i seglingstagen i Medelhavet) för första gången sedan vi åkte från Sverige (midsommar -11) och borstade bort nåt som såg misstänkt ut som mögel. Det var inte så farligt.

Sedan var det bara att manövrera bilen mot bergsmassiven. Först nån timme fram till Tripoli, sedan av motorvägen mot fjällen. Det blev en bedårande tur genom ravinerna med ömsom snötäckta toppar och frodiga flodfåror med plataner. Massor av odlingar där det var platt, och granar (!) där det var mindre platt. Vägarna var helt bara och av god kvalitet. Den enda gång vi fick tokväja var när en äldre dam kom ”leandes ena ko” i vägrenen. Men det var inte så farligt.

Onsdag kom med strålande sol och knappt någon vind.

Långt där nere kan man se "Kolpos Corinthos".

Mellanstationen med sittliften upp på toppen där till höger.

Ofta fick man lite snurr i skallen då perspektiven helt sattes på prov. Bergen där borta var SÅ långt borta, och sluttningarna bisarrt stora.

Efter en del seriösa hårnålskurvor hade vi så gott som räknat ut var skidbacken var, från baksidan av berget syntes de övre liftstolparna, och vi åkte direkt till backen för att reka. Flera ställen fanns det att hyra grejer, en stor restaurangbyggnad, en sittlift och flera släpliftar. Snön var sockrig och blöt i eftermiddagsdiset. För det var helt grått, och man kunde inte se så värst långt.

Vi åkte ner till byn Kalavryta som låg ungefär fem plus åtta kilometer från backen. Hotellet låg inte där vår gps tyckte att det skulle ligga, men inte jättelångt ifrån. Kalavryta är inte jättestort…

Ja, dagen efter när vi trängt på oss rätt utomhuskläder lyste solen som vansinnig, och vi åkte upp i sittliftarna med hjärtat lite lagom i halsgropen. Men det var finemangs! Välpreparerade backar, väldigt släta, tycker jag då, lagom branta, vi hoppade över de svarta pisterna och höll oss uteslutande i de röda från toppen och ned till mellanstationen. 2400 meter över havet var det där uppe på toppen, och det vara bara lite blåsigt. En bit ner i backen kunde vi se Korint-bukten! Det blev helt svindlande; där stod vi på skidor i snön och kollade på vattnet där vi seglat för några år sedan. Jag tror man kunde se Trizonia-ön. Det finns ju inte så många öar där att välja på, liksom.

Solen tog ordentligt, och vi åkte försiktigt och fikade på förmiddagen. Efter några timmar började snön kännas lite tyngre och slabbigare, och vi åkte ända ner till restaurangen för att käka lunch. Sedan blev det bara en liten sväng till. Man vill inte utmana ödet, otränad som man är.

Ja, det blev i alla fall en halt suverän dag! Utsikten från toppen var obeskrivlig och storslagen, massor av toppar med och utan snö.

Dagen efter tog vi det lilla smalspåriga tåget, Odontotos, ner till kuststan Diakopto. Banan byggdes klar 1896 och har en hel del sträckor med ”tänder” som tåget drar sig upp i, för höjdskillnaden är 750 meter mellan ändstationerna. Hela sträckan är 22 kilometer och turen tar drygt en timme. Färden utefter ravinen var jättefin! Bergväggar helt lodrätt ner i floden, tunnlar och broar och på ett ställe var ravinen bara några meter bred. Helt värt 19 euro och ett par timmar!

På den branta och slingriga vägen ut från Kalavryta står ett stort monument med datumet 13 december 1943. Det såg inte ut som något riktigt festligt monument, och stan har också ett ”holocaust”-museum. Mer om det i nästa inlägg.

Båtägare på ingång

Kanske, kanske är våren på väg, men det var knappt sex grader varmt i morse, så kanske det är att ta ut nåt i förskott. På dagarna är det hur varmt och skönt som helst, men inte shortsvarmt, trots att några grannar försöker sig på det ibland. Galningar!

Det är ändå mitten av februari, och nu drar man väl på sig onda ögat, men vilken mild vinter det varit! Rent rekordartat! Men än är väl inte vinterstormstiden över. Eller kallgraderna. 

Imorgon kommer ett svenskt par hit, de träffade vi under vår andra vinter på seglande köl, i Finike. De har legat här flera vintrar och verkar trivas. Men de åker hem och bygger på stugan och jobbar också. Så det är ju ett vårtecken, att det kommer folk.

En annan familj har också dykt upp, en fransk, där den unge pappan tydligen lägger tonvikten på riggen, i sin aluminiumskapelse. Mest varje dag är han upp å klättrar i masten. Idag var han upp i furlexen också! Torkade rent och fint och fejade. Sedan gnirkade det igen, då var han upp i masten och sprayade nåt på stagen på vägen. Fint ska det va! Som mest tror jag han var upp fem eller sex gånger en dag. Han skulle bara veta hur sällan vi ger oss iväg i höjden. Vartannat år, helst. Vi håller mer tummarna för att riggen ska vara hel än ser efter…

Snön längst upp på bergen i mitten har idag försvunnit,
bara en liten flisa verkar ligga kvar.

Ett engelskt par i marinan ska åka Donau, uppför, om några år. De har plockat upp sin båt för ”fixning” och passar på att byta ut riggen. Folk är så förståndiga! Vi har lånat ut våra böcker och kartor från Donau till dem, och de har efter påtryckningar fått kontakt med "the Pope of Donau", Pierre Verberght, så det ska nog ordna sig. Det är konstigt vilka råd de fått av vilt främmande människor: ”Det går aldrig!” ”Kör lastbil istället!” ”Livsfarligt!” Fast de aldrig varit där och ”gjort det”. Vi säger: Klart ni ska åka! Det blir ett äventyr! De har inte en så stor båt, och de ska ta massor av tid på sig. Klart det går!

Vi lagar en hel del mat, det blir nya grepp pga glutenintoleransen bland halva besättningen och den andra halvans projekt-diet med litet kolhydrater, och desto mer grönsaker och kött. Inget bröd, knappt, och ingen pasta eller potatis. Men det är inte tokstrikt. Mycket frukt. Sånt man gillar, helt enkelt.

Vi köpte en kasse apelsiner utefter cykelvägen västerut från marinan. Det sitter gubbar där med apelsinkassar uppradade färdiga för avhämtning. De har grönsaker och citroner och en massa annat också, men vi köper apelsiner. Den senaste kassen var urbra! Ingen frukt har ruttnat ännu, och flera av apelsinerna har varit riktigt söta.

Stränderna på var sida av marinan är obeskrivligt långa, den österut kantas av hotell, fik och restauranger, och den västra av nästan inget, odlingar, en badplats, en lite skräpig ort där det byggs på ett jättestort hotell, kanske blir det nåt en dag. Det står en stor EU-skylt där med grekisk text så man fattar inte vad det ska bli, eller borde ha blivit, men nu jobbar det folk där i alla fall varje gång vi gnider förbi. Ett kafé och en restaurang verkar vara igång där också, under säsongen.

Men folk badar, fast det är ”mitt i vintern”. Friskusar! Somliga drar av sig badrockar innan de hoppar i, och andra lämnar en hög med jacka, skjorta och jeans. Vi träffade en dam som vi såg simma runt vid den västra delen av stranden, och så kom hon upp, torkade sig och lade sina prylar i bilen vid vägen och körde iväg. Hon verkade tycka att det var hälsosamt med en simtur fast det kanske bara är 16 grader i vattnet. Vår grekiska räckte inte till att berätta om svenska vinterbadare, förstås… 

Stilla dagar i Marina Kalamata

Ja, som den som händelsevis tittar på den här bloggen emellanåt förstår väl att det inte händer så värst mycket på Kalamata-fronten. En del blåsväder, en del regn och faktiskt oväntat mycket sol och bra väder, och bara ett fåtal kalla morgnar. Nu återstår ju hela februari och mars av den grekiska vintern, så man ska väl inte ta ut nåt i förväg, men glad kan man ju vara för det som varit i alla fall.

Idag har vi rensat en värmefläkt från damm och ett litet element från detsamma. Det känns tryggare så… Särskilt som de står på och är rätt varma åtminstone under halva dygnet.

Idag när jag gick en timme utefter den oerhört långa strandpromenaden österut från marinan så hasade mobilen som jag hade i den särskilt utformade mobil-fickan på insidan ner till snölåset på skaljackan jag använder så här vintertid. Det finns inget foder i jackan, bara tejpade sömmar, och de där tejperna har lossnat, en efter en. Nu hade klistret som höll fast mobilfickan på insidan av jackan eroderat bort också… Suck. När jag sticker ut händerna ur ärmarna på jackan följer det med nåt vitt fnas nuförtiden också. Jag vet inte vad det är, men kanske är det dags att förnya garderoben.

Men först kanske vi får användning för våra vinterkläder i en riktig slalombacke. Med snö! Vi har kollat, och det ska finnas drygt en meter snö i Kalavryta ganska nära Olympus i norra Peloponessos. Sju liftar och hotell i en närbelägen by. Jag hoppas vi kan tajma in några fina dagar där. Det var ett tag sedan vi hyrde skidor och klämde lagg. Sist vi skulle göra det var i Turkiet, men då fick vi hoppa av för någon orsak, annars hade det varit kul.

Vi har ju redan nosat runt en grekisk skidsportort, nämligen Metsovo, i november förrförra året, men då fanns det ingen snö där än. Grekland är ju nåt sjukt kuperat, så det finns några skidorter att välja mellan. Här finns en lista:http://www.greeka.com/greece-sports/skiing.htm

Annars lagar vi mat och äter mat hos andra, hälsar på våra svenska husbilsresenärer som uppskattar de varma dusch-lokaliteterna här i marinan.

Idag erhöll jag en räkning på en tidning. Fakturan skulle ha betalts för en vecka sedan, och sändes runt den 20 december förra året. Men skickar man B-post så behandlas väl posten som B-post också. Jag har betalat pronto.

Under mina promenader brukar jag lyssna på radioprogram. De går ju att ladda ner i mobilen, och det gör jag. Särskilt kul tyckte jag att podden ”Snedtänkt” med Kalle  Lind var, avsnittet om Kulturmannen. Jag gick och skrattade högt flera gånger. Guud, vad roligt det var! Annars gillar jag bäst Radioföljetongen. Bob Dylans ”Memoarer” var suverän, det var nästan så man blev sugen på en promenad.

För jag går mest ensam, styrman har en jäkligt besvärlig häl som gör ont långa perioder, och promenerar vi lite för mycket så verkar det som det inte är bra. Vet inte vad det kan vara för problem. Men ett annat har vi löst: Gluten! Jag som har förfasat mig över nåt som verkar vara (oftast helt ogrundad) gluten-skräck i Sverige har varit gift med en gluten-intolerant man i snart tolv år. Verkar det som. Nu har han äntligen provat att undvika gluten några veckor och det är ju solklart gluten hans mage inte tyckt om! Nu är vi tre som njuter: jag, maken och hans mage. 

Men det blir ju lite meckigare i köket. Vi åker runt till olika affärer och letar glutenfria produkter, och de finns, men inte alltid. Vi har också ett bra recept på glutenfritt havregrynsbröd som är gott, så frukosten är räddad…

Busväder

Isch! Från klockan fem i morse har det blåst hårt. Från nio i morse såg vi stora splashar över pirerna på marinans sydsida. Burr. Rejält regn på det och så en kraftfull kastby så grejorna flög omkring här inne i båten. Stora gammeldatorn dök ytterligare en gång. Kanske den har överlevt även detta äventyr.

Monemvasia, en bild till.

Nu har det lugnat sig, efter en omgång med åska och blixtar. Vi kan knäppa av lysena inne i båten och njuta av rycken i förtöjningarna, för "ingen kommer undan" dyningarna. Särskilt kännbara när hårda vindar lägger sig. Gungeligung.
Ska pigga upp mig med en kall apelsin från taket. Köpte en säck igår efter att vi varit till Petalidi med en kamin till kompisar som nu bor i ett ganska kallt hus med makalös utsikt över lätt snöklädda berg. Kaminen gick precis in i vår bilskuff. Och uttrycket "smidig som en järnkamin" är alldeles för sant. Men med lite list så gick det fint! Kaminen kom ända fram till förstutrappen där uppe bland olivträden.
Apelsinerna kostar 2,50 euro för en säck, kanske sex kilo, osäker. De är godare nu än för någon månad sedan. Har mognat på sig.
Nu öser regnet på igen. Suck. Men vem protesterar mot en dag med stickningen, romanen eller nyligen nedladdade boken av Karin Bojs om våra förfäder. Ska bli kul!

Roadtrip Mani och Lakonien

Det började med bra väder, i alla fall! Första dagen stannade vi till i Diros grottor, kilometer efter kilometer med stalaktiter och stalagmiter! Vi fick plats i flatbottnade ekor och så stötte de grekisktalande skepparna oss runt 1,2 kilometer av grunt vatten och underligt formade väggar och tak! De hade korta små paddlar. Rent förunderligt. Ett par riktigt stora utrymmen körde vi igenom, men det mesta var ganska lågt i tak, faktiskt. Vattendjupet varierade mellan 30 cm och 30 meter! Flytvästar på! Runt ”banan” låg repförsedda livbojar och flytblock utifall att.

Dripp dropp i evigheter före oss. Diros grotta.

En liten promenad i slutet av båtturen.

Gerolimenas, en gullig by! Lunchstopp.

Vathia, mitt på udden, tornhus på tornhus.

Utsikt från hotellet i Gefyra, ut  mot Monemvasia.

En av de smala gatorna i Monemvasia.

Ute vid den yttre stadsmuren mot havet i Monemvasia.

Det tog nån halvtimme, och som tur var fanns en språkligt begåvad man på vår båt som kunde översätta till engelska vad den grekiske gondoljären sa. Det mesta var ”passa huvudet”, ”dra in händerna”, för det var väldigt trångt på många ställen. Det var precis så att man inte fick klaustrofobi, men om man tänkte sig hur mycket berg som fanns ovanför huvet, så var det lite obehagligt. Jag har en släng av grottskräck, men det gick bra. 

På vägen ut var grottorna högre, och man fick promenera. Hela 14 kilometer sträcker sig de utforskade delarna av grottan, men det ska finnas ännu mer outforskat. Vattnet är bräckt, och man har hittat föremål där nere av mänsklig aktivitet.

Sedan var vi hungriga och hittade en trevlig restaurang i pyttelilla hamnen Gerolimenas ute på Mani-halvöns udde. Fisksoppa! Greksallad! Mums.

Vi tyckte att vi inte hade tid att åka ända ner till Porto Kaiyo, utan gav oss ner till uddens andra sida, och naturen blev allt mer karg. Knappt några olivträd längre, mest låga taggiga buskar. Och sten och sten och sten. Vägen upp emot Gythio var ett äventyr, vi får väl se om det blir en repris senare i vår då vi får gäster. Räcken hade man inte kostat på sig, och branog krokigt var det och diket räckte ända ner till vattenbrynet ibland. Men några söta små stränder med byar fanns det ändå. Bergssidorna sträckte sig långt ovanför oss där vi slingrade oss fram. Inte så konstigt att byarna var få och små… Men vägen var fin.

I Gythio övernattade vi bara, förutom ett besök på baren ”Old School” med öronbedövande och smäktande easy listening-varianter av gamla jazzörhängen. Men vinglasen var väl tilltagna och rödvinet gott! Maten som vi fick vid hamnen var också bra. Här finns en liten ö med en smal körväg ut där man kan stå med sin husbil om man har nån. Vi åkte inte dit, utan fortsatte på förmiddagen mot Monemvasia.

Inne i muromgärdade stan Monemvasia.
Man kan klättra upp på klippan där
uppför trapporna.

Dit var vägen så välskött så vi anlände tidigt på dan, till kaffet. Det började regna ordentligt, så vi kände inte för att utforska den muromgärdade lilla stan på ön, utan fortsatte söderöver på halvön. Mot Neapoli. Oturligt så gick färden över bergen strax sydväst om Monemvasia, ett ganska jobbigt vägval eftersom regnet ibland fullständigt vräkte ner, men spännande var det ju… Chauffören Pelle berättade också att det var halt. En extra krydda i hårnålskurvorna!

Vi såg ju att här transporteras oliver och jordbruksvaror, så lera, blad och barr hamnar ju ofta på vägbanan också. I några av byarna där uppe undrade vi verkligen vart vi var på väg… Men vi följde väl gps:en så gott det gick. Till slut, efter några riktiga hisnande kurvor och utförsbackar mellan husväggar var vi nere på något som liknade en tvåfilsväg, och den ledde mot Neapoli. Phu!

Eftersom vädret var lite halvrisigt tog vi bara en titt ut över de maffiga vågorna som störtade sig in mot stan. En surfare kanske skulle ha skrikit av glädje? Vi såg i alla fall den fina ön Elafonissi där ute, med sandstränder runt och en liten färja över från fastlandet. Men en hotellägare berättade att den inte skulle gå idag eller imorgon. Vädret, antar jag. Vi kände inte heller för att stanna i denna stormiga by och bestämde oss för att återvända till Monemvasia, för tid hade vi. Men nu skulle vi inte följa gps:en slaviskt utan åka utefter den väg som såg bekvämast ut.

Vi lyxade till det på ”Flower of Monemvasia” med stor dubbelsäng och en sån där tortyrliknande dusch med munstycken som försöker göra hål i en. Varmt var det i alla fall, och duschen läckte bara lite ut på toagolvet.

Eftersom regnet ibland överföll byn så sparde vi till morgondagen med att besök ön där ute. 

Och faktiskt så fick vi sol på oss när vi promenerade runt i Monemvasia med sin uråldriga stadsmur. Smala, smala gator proppfulla med lyxhotell och puttriga presentbutiker och restauranger och kaféer. Här har man gjort det bästa av det minimala utrymmet! Hur vackert och välskött som helst vart man sig vänder! Man kan klänga upp på öns topp, ett par hundra meter rakt upp, men pga chaufförens onda häl får vi vänta med den upplevelsen.

Ja, det var värt besväret, det var det! Monemvasia är helt fantastiskt! Det finns en liten hamn också, rätt väl skyddad. Men vi har sett att de nordostliga vindarna på den här sidan Grekland kan vara ruggigt hårda. Meltemin känns av här också. 

Sedan var vi nöjda och styrde kosan mot Kalamata igen, rätt över bergspassen och ravinerna mellan Gythio och Areopolis. Den sista snutten ner mot Areopolis var smal och brant och krokig. Men det gick fint! Grekland är fint även på vintern!