I förintelsens spår

Idag har vi vandrat runt i Auschwitz och Birkenau.

Det var ganska jobbigt. Mycket folk. Många stora grupper. Lite kallt och blåsigt,  men det passade ju rätt bra.

Sju ton hår hittades paketerat för transport till nåt väveri där man gjorde tyg och detaljer i uniformer av mänskligt hår. Mycket — mycket — av håret låg också exponerat i ett av husen där det bott fångar.

Värst var barnrummet. Små kläder och porträtt på småttingar. Att gå genom ett rum som använts som gaskammare och sedan dörr i dörr brännugnarna var också tungt.

Ja, det finns ju inte ord för det här. Så gränslöst makabert. Ändå var Auschwitz nästan idylliskt jämfört med Birkenau, det nyare lägret som fångarna själva fick bygga. 

Oändliga rader av baracker, alla skorstenar som stod kvar efter att husen multnat eller rivits, en lång promenad till andra sidan lägret där en  monument stod med minnestavlor på alla olika språk som fångarna pratade, de kom från alla delar av Europa, 629 från Norge, men de flesta från Polen och Ungern. Ända från Rhodos. Många från Thessaloniki. Frankrike, Belgien, Holland. Från alla de länder som nazisterna kapat åt sig. 

De beräknar att ca 1 300 000 människor dog i Auschwitz-Birkenau. Som tur är besöker ungefär lika många människor resterna av lägren varje år. Vi får hoppas att folk inser det fruktansvärda som låg bakom detta konkreta vittnesbörd och att inget liknande nånsin händer igen.

Ett livstecken från -- Polen!

Ja, jisses, om man vetat att man skulle hamna i lilla Mysliborz så -- hade man inte gjort nåt annorlunda. Vi åkte tidigt, tidigt, från Malmö i regn, mörker och hagel till Trelleborg, och solen gick upp när vi körde ombord på färjan mot Sassnitz. Nu har vi rejsat på tyska motorvägar i hela 110 km/h (farthållare) och blivit omkörda i parti och minut. Skön känsla. Sen, efter att vi körde fel, kom vi in i Polen och jättefina bokskogar och de där evighetsstora åkrarna fortsatte även på den polska sidan av gränsen mot Tyskland.
Vi bestämde att vi skulle stanna här, så när vi  hittade en bankomat utanför en Nettobutik stannade vi och frågade ett par damer i sin bästa ålder (gissa!) var vi kunde hitta ett hotell. De pekade på huset bredvid bankomaten. Gapskratt! Villa Adriana är helt OK, de serverar mat också, och vattnet i duschen är varmt.
Programmen på TV med engelskt prat har en polsk "voice-over", med svagt originalljud i bakgrunden. Rätt irriterande, men än så länge charmigt.
More later...
Malmö var toppen, förresten, sonen och sambons lägenhet toppen! Lyckisar!

På landbacken

Att gå ”i land” är inte helt okomplicerat. Plötsligt slås man av att man alltid går i sandaler och har urblekta shorts. Det har inte folk i Kalamata. De har finskor med klack och långbyxor eller kjol eller handväska och blus. Efter en stund med en capucchino på stans stora torg inser jag att jag är alldeles för fritidsklädd för att passa in. Men som utländsk seglare passar man in precis, förstås. Det är bara utlänningar som är sådär sportigt klädda.

Det kanske rentav är läge att börja använda mascara igen.

Nu har vi flugit hem till Uppsala en sväng och det är nästan likadant här, fast man kan vara friluftsklädd utan att sticka ut… Jag räknade bara inte med att hösten hade kommit redan, så min röda fleece-tröja har jag på hela tiden… Ovan vid temperaturer under 15 grader som man är.

Jeansen har jag satt i spänn igen. Det var väl mars-april sedan sist, och det märks att en sommar utan stärkande promenader eller yoga har gått. Men jag lyckades i alla fall knäppa knappen. Stön.

Överflödet i affärerna och köpgalleriorna är nästan chockerande. Jag är  ovan, om man säger… Prisläget är högre också, men sedlarna väldigt fina!

Man får passa på nu att festa loss på Gustafskorv, potatissallad, vikabröd och annat vi inte kan skaffa i Grekland. På köpa-hem till Greklands-listan står rågmjöl, vikabröd (håller förvånansvärt länge i rätt förpackning), creme fraîche (om det nu gick att ta med sig),  och en del smått å gott till båten. Det är lättare att hitta grejor här, i Kalamata finns inte så stor sortering, det är dyrt att importera. Och så har vi inte ens hittat skeppshandeln där än… Men ryktet säger att utbudet är begränsat. Vi ska köpa billiga fendrar här i Sverige i alla fall, vi blev ju av med några i ruskväder och trånga hamnar i somras.

Att få med sig prylarna blir inga problem, för plötsligt har vi blivit med bil! En bättre begagnad kärra, hoppas vi, med lite större utrymme där bak för packningen. Så nu blir det ett nytt äventyr när vi ska köra oss per bil genom Europa tillbaka ner till Kalamata! 

Vi tar vägen över Malmö och sedan till Polen och Krakow, som jag av någon anledning alltid har varit nyfiken på. Sedan blir det söderöver genom Slovakien, Ungern och Serbien, om det inte blir Albanien sista biten innan Grekland. Mycket köra blir det, närmare 400 mil. Hoppas bilen håller…

Kungsfiskare också i Kalamata!

Nu har vi varit i Kalamata några dagar och betalat hyran och försökt förstå var vi kan ligga i vinter, det finns några bryggor att välja på. Och vilken är bäst?
Den populäraste verkar vara brygga C. Men den är full. Sedan länge, tydligen.
Sedan finns den vi ligger vid, D, men den är ganska upptagen den också, och för större båtar än våra fjösiga 38 fot. Det är ganska stökigt här också, bilar hela tiden och båtar ska upp och ned för rampen som ligger bredvid. Men dygnet-runt-vakten är också här bredvid, så det är ju bra.
Brygga H skulle också vara okej, men lite guppig, och brygga A skulle vara acceptabel, men med risk för saltstänkt vid vinterstormar. Vi gick dit och ett engelskt par sa "det här är bästa platsen", medan andra sa "där kan man inte ligga.
Men nu kanske vi hamnar där i alla fall. Och det är väl okej. Saltstänk har man överlevt förut.
Det är skönt med varmvatten i kranen i alla fall. Och ständig el. Och vatten. Känns lyxigt igen! Vädret är milt så det bräker, nästan. Det har blivit lite varmare igen, precis så man klarar av natten med bara lakan och en tunn hamam-handduk. Fast Pelle har ju två tunna filtar på sitt lakan, han. Fryslorten.
Vi har tvättat gummibåten och snurrat ihop den i sin lilla täckelse, cyklarna är utvecklade för sightseeing och golven har fått sig en omgång med dammsugaren. Det behövdes...
Det är skönt att vara i hamn, vi tittar på en liten grupp ankor och änder som kvackar runt, och är glada att det finns kungsfiskare här också, våra favoriter!
Knappt en vecka kvar till hemresa, så vi har en "att göra"-lista. Nu krävs lite gurka till lunchen, så jag ska se om det finns nån affär öppen i närheten, så här på en söndag.

Sightseeing i Pilos

Igår var vi på äventyrspromenad till ”the castle” här i Pilos. Vi kallar det ”fortet” eftersom det är omringat av en hög mur med vakttorn lite här och där. Vi försökte ta oss in där förut, men eftersom de grekiska myndigheterna har bestämt att 3,5-kilos pudlar kan ha förödande inverkan på de grekiska lämningarna, från Epidaurus till Pilos, så blev det kalla handen vid entrén. ”We will be back” sa vi och hittade en bilfri väg ner till torget där vi tröstade oss med varsin capucchino under de gigantiska platanerna.

En av "rat"-båtarna i hamnen. Alla fiskare har inte som
högsta prioritet att se så pittoreska ut.

Torget är en av de charmigaste punkterna i Pilos. Här skulle man kunna tillbringa hela dagen. Grönsaksaffärer och smyckesaffärer och livsmedelsaffärer och caféer och restauranger ligger runt om under fina arkader, som ger lagom skugga när man som bäst behöver den, funderandes över nåt fint i ett skyltfönster eller en perfekt tomat i sin låda.

I fortets innersta fanns en utställning om amforor och mynt
och sånt man hittat i havsdjupen. Här ser man
ännu en användning, att knyta ihop flera amforor till
en flotte, som tydligen Odyssevs gjorde.

Kinesiska muren och jag. Fortet var rätt stort,
innanför murnra låg en hel stad fordom.

Snygg som vanligt. Uppe på en av murarna till borggården.
Utsikt över "sjön".

Översiktsbild över fortet, Pilos stad och marinan längst bort.

Borggården längst upp i fortet. Fantasieggande
ställe, man ville nästan springa runt och kriga lite.

Äldre bild av samma fort och stad.

Men fortet var inte så tokigt, det heller. Vi hade väl inte så höga förväntningar. Förutom en stor innergård som låg längst upp fanns flera små utrymmen och hus med information och filmer om arkeologisk dykning runt Peloponessos och fler exempel på fynd från botten. En hel stad under ytan har kartlagts i sydöstra hörnet av halvön, vid Lakonia, mot Kythera. Man tror att upprepade skalv och geografiska förändringar gradvis har lagt alltihopa under vår nuvarande vattenyta. I närheten finns flera öar med fantastiska sandstränder och bland de mest tjusiga ankarplatserna i Grekland. Namnet är Elafonissos. Här kan man ligga och guppa för ankar och vänta på rätt tillfälle att runda den beryktade udden Cap Malea för vidare färd norrut mot Porto Helio och Hydra och Spetses. Väder och vind kan vara helt annorlunda på andra sidan udden, sägs det. Vi har inte provat, men vet att de flesta tar sig runt utan större problem.

Men nu var vi ju i fortet i Pilos. Det var imponerande stort och kraftigt byggt. Yttermurarna var byggda med stora valv innanför, och det har säkert gått att köra med vagnar uppepå, innanför de bastanta skottgluggarna. Det påminde lite om kinesiska muren, faktiskt.

Innanför murarna har funnits en hel stad, och här och där såg man rester av väggar, och vi gick ju på stenlagda gator, fast kantade av stora träd och buskar. På ett ställe fanns en vattencistern utan tak, men med uttag för kranar och grejor. Gammalt. Ändå är det här det nya fortet… Det gamla ligger i andra änden av den stora lagunen.

En motorbåt som ligger bakom oss på piren har haft besök några gånger. Det är en tysk som har byggt hus i viken som ska köpa den, bara motorn fungerar… Lite problem har de. Tysken berättade att golfbanan som ligger här, vi ser två av ”hålen” härifrån, är en av de finaste som finns i Europa, ritad av Bernhard Langer. Greenfee är på 95 euro om man inte bor på anläggningen. Då kostar det 85 euro. Hotellrummen verkar gå på 200 euro och uppåt. Då föredrar vi att bo här i hamnen. Visserligen utan el och vatten, men GRATIS!

Häromdagen blev det ledigt borta vid vattenkranen och då kastade vi förtöjningarna och drog dit och fyllde tanken, mitt framför näsan på några kvinnliga representanter från de familjer som slagit sig ner på vägen in till torget. Det är marknad där sedan några dagar, hur länge vet jag inte. Möjligen är det nåt grekiskt firande eller festlighet för tillfället, för det är 20–30 stånd med allehanda krimskrams, godis och mattor utefter den tidigare parkeringen. Alla bilar som åker ut hit på piren kommer knappt fram, tack och lov.

Ibland sitter fiskare på kajen hela natten, ropandes ”tipota” till varandra. Det betyder ”ingenting”. Skitfiske.

Många ska till Kreta

Det kommer och åker en massa båtar här i gratishamnen, alla är glada och uppskattar de skyddade förhållandena, även om det guppar bra när den eviga nordvästen tar i. Vågorna studsar mot den tvärbranta klippan utanför piren och kommer rakt in i hamnen. Men det kunde vara värre. Antar jag.
Vår granne här som har en belgisk schäfer som skäller livet ur varje förbipromenerande ska också till Kalamata, som vi, för vintern. Nu njuter han av ett par veckors stillaliggande i fina omgivningar innan vinteravgiften ska betalas i Kalamata. Men de flesta verkar sikta på Kreta, Agios Nikolaos, den marinan är också full i vinter, liksom Kalamata har vi hört.
Det är fantastiskt att man kan ligga här alldeles gratis, även om tillgången på vatten är begränsad och elen lyser med sin frånvaro. En tysk med en fantasifull katamaran har tydligen haft båten liggandes här i tio år, gratis, men hade ändå mage att klaga på att det inte fanns el... Folk!
Vi välsignar vår solpanel som fortfarande fungerar perfekt och ger oss el under dagen, men om vi vill ha varmvatten får vi köra generatorn eller huvudmotorn. Det blir hett och bra. Ibland måste man ju tvätta håret.
Vi tappar mer och mer greppet om hur man "bör" se ut och hur hela kläderna måste vara för att visa sig "på stan/byn/landsvägen/piren/varvet". Plaggen blir urblekta i ett nafs, men det ser man inte förrän de börjar falla sönder, och så kanske, kanske man har hjärta att slänga dem. Men det brukar krävas en hel del tjat av den övriga besättningen innan nån trasa slängs. Ibland måste den övriga besättningen smyga ner t-shirten i soporna när ingen ser, faktiskt, och hoppas att det ska ta nån vecka innan det märks att tröjan är borta... Man har sina trix.

Marinan i Sidi Bou Said nära Tunis i Tunisien. Svindyr
och proppfull.

Ett par fina portar i de snofsigare delarna av Sidi Bou Said,
en vacker turistfälla, norr om Tunis.

Surströmming och garum

Romarna och grekerna förr i tiden gillade också sura, salta och fermenterade fiskar, i form av fisksås.
Jag läste just en åsikt på facebook om att folk är så avogt inställda till surströmming, medan andra kanske inte tycker det är så jäkla dåligt. Men det är liksom okej att "hata" surströmming för att det luktar illa. Men smakar annorlunda. Mest salt.
Vi köper dyr fisksås för att krydda våra thailändska rätter, det måste ju vara nån relik från garum, som inte luktade så särdeles gott det heller. En thailändsk bekant (hon hade catering) tyckte absolut inte att man skulle köpa fisksås. Dyrt och ingen större skillnad från vanligt salt. Jag vet inte om hon använde salt, men hon rekommenderade det i alla fall.
Lite bonusbilder från gamla stinkande industrier, och annat man nästan glömt i Tunisien:

Ett kar för garumframställning i Neapolis
på nordostkusten i Tunisien.

Fler garumkar, stor produktion där i Neapolis, Tunisien. Nu
 heter stan Nabeul, känd för sin keramik.

Vid utgrävningarna i en fordom punisk stad på Tunisiens
nordostkust hittade vi sittbadkar i varje stuga. De var liksom
gjutna i nån röd sten. Pre-romersk stad vid namn Kerkouane.

Lejon och harar på små tillbringare eller lyktor som
man hittat i Kerkouane.