Vårkänslor 2018!

Med risk för att låta bortskämd och otacksam för det ljuva livet så kan jag meddela att jag är hjärtligt trött på det här. Sydlig vind med massiva dyningar dag efter dag efter dag är måttligt kul. Varje kväll proppa i öronpluggarna så det blir tyst i alla fall, eftersom de nyinköpta och vackert splitsade förtöjningarna trots allt knakar. Jag orkar inte fodra dem med plastpåsar varannan timme, typ. Det hjälper, men nu knakar de och gnids mot varandra på knapen, och det är svårt att avhjälpa.

Pelle gosar med en av de trevliga katterna i Petalidi.

Okej utsikt över havet och Kalamata...

Mitt evighetsprojekt - ett överkast -
blev en lite mindre filt. Garnet tog slut.

En stormig kväll med mobilen i handen körde en bilförare rätt
ner i vattnet nära oss. Bärgning dagen efter. Ingen skadad.

Jag har gjort en insats när det gäller att hålla bläckfiskarten
vid liv. Får se vad naturvårdsorganisationerna har att tillägga.

Här är vår ögonsten Orion, till höger. Så fin. Men katt. Får
mig att nysa.

Litet party på båten. Chris, Rob, Claire, Amanda.

I fina huset i Petalidi hade vi till och med en julgran!
Det var en avbruten cypress full av julgrejor.

Ja, förra vintern var mycket lindrigare här i Kalamata. Oftast blåste det från nordväst eller nordost, kallt visserligen, men det följde inte med dyningar, eftersom hamnen ligger riktad åt söder. I år har det varit sydliga rökare efter varandra. Det blir obekvämt när båten rullar och hoppar och vickar dygnet om. Och det blir nästan värre när vinden tar paus, för då far vi som smör i en het stekpanna inne i marinan. Lite vind gör att båten håller sig stadigare. Bisarrt, kan tyckas.

Ibland är det heller ingen vind från söder som når marinapiren, utan gamla dyningar som dragits upp från Afrikas norra kust som för glatta livet bara fortsätter tills det tar stopp. Och det gör det mot marinans pirer. Problemet är att det svallar in lite här och där. Mest genom entrén som ligger snålt omlott.

Ja, den här vintern hade vi inte tur som i fjol, helt enkelt. Vi kan inte direkt rekommendera marinan efter de här månaderna. 

Annars är det okej! Trevliga grannar, trevlig stad, vädret har varit varmare än förra året (beroende på de sydliga vindarna), utflykterna har varit lite färre, husbilsbesökarna har inte varit lika många i år. Vi har blivit rätt lata.

Vi tröttnade helt på de grekiska leverantörerna av internet, så vi fixade en svensk sådan i somras som fungerar jättebra! Vi kan se svenska tv-program utan problem på SVT Play. Och det gör vi. Det har blivit många mysiga hemmakvällar!

Jag har hittat ett jättebra yogaställe, så jag yogar två gånger i veckan (mycket stillsamt) och så försöker vi promenera några långsvängar i veckan. 

Den stora nyheten är väl att båten är till salu! Det var ett antal människor som kom förbi här i höstas/vintern och var intresserade av att köpa, men vi hade inte bestämt oss om den var så värst till salu. Men det har vi gjort nu. Den ligger ute på Blocket, Apolloduck och The Yacht Market, men det är inte så många som hört av sig. Vi väntar och håller tummarna.

Mycket har vi fiffat till och lagat och grejat, sånt som man ser varje dag men inte tar tag i har vi faktiskt ordnat nu. Allt fungerar och är rätt så presentabelt. Jag har till och med fått muskler av allt fejande. Det rostfria är nu rostfritt och det mesta är vaxat och blankt. Utom när det regnar lera från Sahara, då…

Om precis en vecka går vårt kontrakt ut här i marinan och då drar vi vidare. 18 månader har gått förvånansvärt fort, faktiskt. Planen är att åka sydost, runda Peloponnessos och dra oss upp mot Poros och Galatas. Där i krokarna ska vi ha båten över sommaren och åka hem till Sverige under juli—augusti. Men vi är ju flexibla om det dyker upp en köpare - då kan det bli andra planer.

Under julen var vi kattvakter i en by som heter Petalidi, i ett jättefint hus långt ute bland olivträden med utsikt över hela Kalamataviken. Oturligt nog så var det rätt dåligt väder de veckor vi bodde där, så solfångarna kunde inte alstra den värme vi ville ha. Det blev att elda i de två kaminerna, och då blev det ju varmt, men jäklar vilken massa vedträn det gick åt! Halvtorra olivkvistar är inte perfekt… Vi kom fram till att det är mycket bekvämare att värma en liten båt med en elfläkt. För elleveranserna har faktiskt varit kanonsäkra här i marinan. Knappt ett enda avbrott har det varit under hela tiden! Det är branog skillnad från de andra marinorna vi legat länge i.

Men veckorna som kattvakt i Petalidi var trevliga för att katterna var ju så gulliga! Sociala och kärvänliga! När vi kom tillbaka till marinan började vi lära känna den lilla grupp katter som håller till här och vi blev väldigt förtjusta i vackra Orion, en blåögd kastrerad hane. Närapå så adopterade vi honom, men med tanke på att vi helst vill sälja båten imorgon, och att jag är allergisk, och att vi absolut inte behöver ett husdjur med vad det innebär med veterinärbesiktningar och kattlådor och transporter till Sverige i bil (!) så var vi ju tvungna att slå det ur hågen. Liksom. Jobbigt beslut. Men när vi hade besök av Mikaela och Roberto och deras katt Kino en kväll och jag efter det började gnugga ögonen och nysa så var det bara att inse att katt inte är något för oss. Nu i alla fall.

Kissarna i marinan har blivit fler och fler, och nu är det nästan så det kryllar, för det är många yachtisar som matar dem vilket gör att de vilda katterna samlas och stannar kvar. Det är kanske inte så smart, även om det är bra att de håller eventuella råttor borta. Men de små kissekatterna ägnar sig inte bara åt att äta och sola. De förökar sig också med blixtens hastighet. Mest varje dag kan man se en tufsig och aggressiv hanne brotta ner en precis könsmogen liten fluffig kattdam och försäkra sig om ännu en generation med hans gener. Ofta står det också en assisterande hanne bredvid och väntar på sin tur. Det är nästan så man blir generad.

Vintern har annars varit lite av en handarbetsperiod. Vantar, mössor, sjalar och bläckfiskar har producerats och skickats till kallare latituder. Annat har skänkts bort. Jag har faktiskt lärt mig dubbelstickning, vilket har varit roligt och helt obegripligt till en början. Men sen vart det kul!

Men nu önskar vi oss bara någorlunda godmodiga vindar och väder om en vecka när vi ska ge oss ut på böljorna igen. Även om vi bestämt oss för att avsluta de här äventyren så känns det roligt att titta igenom pilotböckerna och åter fundera på vilka vikar och hamnar vi ska besöka framöver. 

Höstkänsla på gång

Alla tar upp sina båtar utom vi. Höstsäsongen har verkligen startat här i marinan. Folk åker hem, för oss  helt omotiverat. Vad kan vara skönare än att slippa regn och blåst och kyla på vintern?

Lite regn och blåst och kyla blir det ju här också om ett tag, men inte lika mycket. Förra vintern tog jag inte fram mina gummistövlar en enda gång, faktiskt. Det är väl tecknet på en bra vinter?

En gigantisk basilika i Pilos.

Men det kan bli annorlunda nu, vädret vet man aldrig med. En sak som däremot är säker är att vi i jul ska vara hus- och kattvakter till våra vänner Rob och Amanda ovanför Petalidi. Kul!

Pelle tror att vi kommer att brottas med skorpioner och ormar hela dagarna, men det tror liksom inte jag. Det blir nog mer softa vid utsikten. Som är spektakulär. Jag ser fram emot promenader i ”natur” också. Det ska ligga en liten närapå övergiven by lite högre upp än huset som jag minsann tänker promenera till. 

Nu i november hoppas jag också få en lite hands-on-upplevelse av olivskörd. Det finns ju en hel del olivträd där runt huset. Olja har vi redan blivit lovade, så det ska bli kul att prova en garanterat äkta och färsk oljeslurk. 

Nu har vi ju varit till oliv- och oljemuseet i Sparta och sett hur de pressar oliverna och gör tvål och allt genom årtusendena. Det är tur att vi får gäster så vi kommer ut lite. 

Det har varit riktigt hektiskt här i marinan, en hel del svenskar har kommit förbi med båtar eller husbilar och varit sociala och trevliga, det uppskattar vi ju! Vi skickar med dem råd och dåd och hoppas de kommer till nytta.

Kalamata är sig ganska likt, pita gyrosen smakar lika gott, trottoarprojekten och uppsnofsningen av gatan söder om stora nya torget verkar klart, stora breda trottoarer har det blivit, med träd och lyktor och butiker i en lång rad. Det skräpiga området framför kommunhuset (?) och teatern är också rensad, nu ser man rent av framsidan av teatern utan att anstränga sig.

Olivpress av äldre snitt.

Garnbutikens utbud av turkiskt bomullsgarn som jag brukar köpa, 3,30 euro per 50 g-härva har tunnats ut betänkligt. Det var svårt att hitta nån fin färg nu sist. Det fick bli en illturkos till projekt mössa i fiskbensstickning. Det går åt branog med garn, kanske får det bli en härva till…

Snart tar våra grannar Sarah och Brian upp sin båt och åker hem. Tråkigt. På söndag blir det hejdå-middag nånstans ”ute”. Vi har varit på restaurang Hagiyati många gånger sedan vi kom tillbaka, nu får det snart bli en ändring, jag är less på deras ”pannacotta” till räkningen. Men de är billiga, det får man säga. Och det är gott… Hamburgaren med ost och grönsaksfyllning är maffig. Nu sist fick jag zucchini i pommes frites-form! Mycket smaskigt!

Bilen går bra! Bytte bromsskivor, bromsbelägg och på köpet air-bags härom veckan. Det finns märkesverkstäder även här i Kalamata.

Och vädret då? Igår och idag delvis molnigt och en del skurar. Men varmt! 28 grader nu på eftermiddagen. Skönt. Ganska frisk sydlig vind. Får se när tusan vi får ut tummarna och packar ner genuan… Ingen dag är perfekt…

Under våra promenader i stan har vi sett lite hus som ser gulliga ut. Nu ska vi ju INTE ALLS skaffa nåt, men det är kul att titta. Här är några annonser som vi INTE ALLS är intresserade av heller:

https://en.spitogatos.gr/sale_Detached_House_Kalamata__Messinia_-l5416587

https://en.spitogatos.gr/sale_Detached_House_Chrisokellaria__Koroni_-l5882267

https://en.spitogatos.gr/sale_Detached_House_Center__Koroni_-l4768047

Japp, Sparta var vi till.

I uråldriga Messini fanns dasset kvar. Under strömmade vatten en gång i världen.

Arenan i uråldriga Messini.

"Genre-bild" från Kalamatas strand.

Kanske kan det bli en mössa? Teststickning...

På båten igen!

Nu är det hett. 32—34 grader ute, och nästan lika mycket inne i skuggan. Japp, vi är tillbaka i båten i Kalamata efter en svensk, lite coolare, sommar. Vad vi hör har vi lyckats undvika upp till 45 grader varmt. Det finns de som uthärdat hela sommarsäsongen i den grekiska arkipelagen, och de är rätt lika pepparkakor, trots ständigt uppsökande av skugga.

Sommaren i Sverige har varit toppen, och det bästa har ju varit alla hjärtans goda besök hos nära och kära, och nya vänner också. Det har varit en riktig resa, om man säger. Många kilometer har rullat under husvagnens svarta däck, och vi har haft det bra inuti vår investering uti Lagan.

Men, det är ganska påfrestande att kuska runt som vi har gjort, och rapporteringen har totalt uteblivit, alla vi träffat och allt vi har sett har liksom kommit i första hand. Och än är jag inte helt ”på banan” igen, det kan jag inte påstå. Vi bilade ju ner genom Europa sedan vi parkerade husvagnen i Uppsala. Också det ett smärre äventyr. Vi tog den adriatiska rutten och dissade Slovakien, Serbien och Makedonien för Österrike, Slovenien, Kroatien, Bosnien-Hercegovina, Montenegro och Albanien. Inte direkt nån genväg…

Ja, jag vet inte riktigt var jag ska börja, men så mycket som jag sett av Sverige i sommar har jag ALDRIG sett förut. I alla fall inte på så kort tid. Och jag får lov att tacka för all gästfrihet och roligheter och god mat och rödtjut som bjutts. Här har nu inletts en period av promenader och mindre intag av kalorier och alkoholer än de senaste månaderna. Få se om det ger nåt utslag i midjeomfånget. Och då menar jag inte bältros.

Lång tids resa mot sommarviste

Nu är vi, safe and sound, tillbaka i Uppsala med en massa upplevelser i bagaget. Alltid är det nåt, kan man säga.

Resan genom Grekland, Makedonien, Serbien, Slovakien, Tjeckien och Tyskland gick fint. Vi hittade ett kalashotell i Vranje, Serbien och ett annat bra i Prag, där vi tack och lov blev kvar några dagar extra. Det är rätt jobbigt att köra 50—60 mil om dagen. Sista biten efter Prag mot Rostock och färja mot Trelleborg gick mycket bra, mest kanske beroende på att det var söndag och långtradarna hade körförbud. Yes!

Pilsner Urquell på Urquell-stället
med god mat också.

Kafka-museet. Ingen trevlig walk in the park,
direkt. Mer mardrömslik.

Hur kul kan det bli? Husvagnsexperter kollar var i h-e
det läcker in i husvagnen medan bärgningskillen försöker
bända upp vår bil som låst sig...

Så här bänder man.

Utanför Kafka-museet stod de här och pinkade
på Tjeckiens land...

Prag var helbra. Spårvagnar överallt, oerhört god och billig öl, liksom mat på restaurang. En femetta! Att vi också upptäckte att det var GP-speedway där blev liksom lite grädde på härligheten. Vi skramlade ut till arenan Marketa bland några utklädda fans, en hade till och med ansiktsmålning, och förvånades över att tjeckerna höll stenhårt på slovaken som gjorde kalasbra ifrån sig. Kanske har man kvar lite tjeckoslovakiska känslor? Annars är trenden att ogilla de närmaste grannarna, men det stämmer förhoppningsvis inte alltid. Tjeckien, liksom många andra länder där i mellaneuropa, ligger ju där och trängs. Nära till alla gränser, och många grannar. Ganska olika oss här i Norden där bara Norge är lite påträngande, förutom längst i norr och längst i söder, då. Men där är det åtminstone vatten emellan.

Ja, i Skåne hann vi med att hälsa på och se oss om en del. Det är ju fint! Det var väldigt kul att träffa lite halv-långtborta gamla bekanta också. Det var inte vara så svårt! Men så ROLIGT! Tack för titten Christina!

Sonen i Malmö hade det bra, och vi hade det bra hos dem. Fick prova VR-glasögon! Nya världar öppnade sig, precis som om man inte hade nog med den här riktiga ena. 

Projekt: Köpa husvagn började ta konkret form, och vi jagade iväg mot husvagnsfirmor där vi mer eller mindre backade i entrén, fast vi gärna ville titta på grannlåten, förstås. DE ÄR DYRA! Vi förstod att det måste bli en privat affär. Vår budget var skrattretande liten där i husvagnsbutikerna. Det var knappt att katten ville släpa in oss. Vi ringde och prickade för på kartor vart vår färd skulle gå, och vi kom till Helsingborg och närmade oss Halmstad, men husvagnarna var för dyra eller för äckliga.

När vi nästan gett upp för dagen och hade googlat fram telefonnumren till våra vänner Forsellarna i närheten fick vi napp i Ljungby och tog av inåt landet i stället. Den husvagnen såg fin ut, och var helt i vår smak när det gällde priset. Kärran stod vid en husvagnsfirma eftersom den precis blivit omsedd. Affär gjordes. Så stod vi där med en utrymd husvagn, plötsligt. Och kvällen närmade sig.

Vi drog norrut mot Värnamo där det fanns både en kvällsöppen ICA Kvantum (20 minuter för att handla tvål, frukost och papperstallrikar) och en camping. Vi somnade ovaggade på papperslakan från campingreceptionen.

Dagen därpå behövde vi komplettera med ett nytt batteri och ”lite” annat. Det fanns i Jönköping. Vid fikat på Biltema började det forsa ner vatten från himlen. Vi kastade oss ut till vårt lilla hem på hjul och upptäckte att det också forsade en del på insidan av hemmet… De nyinköpta skurtrasorna och hela wettexpaketet sattes in i röjningsarbetet. Vi ringde till försäljaren och företaget som ”lagat” husvagnen. Vi åkte tillbaka dit (E4) och tillbringade natten där. Snyltade på elen också.

Medan arbetet med att täta vår husvagn fortskred upptäckte vi att vi inte fick upp vår bil. Alls. Alla dörrar var hermetiskt tillslutna. Till och med den lite osäkra bakrutan satt som berg. Vi fick ringa till försäkringsbolaget och en bärgare dök upp med verktyg för att bända upp bilen. Det gick inte. Bäraren for iväg på andra uppdrag, men skulle komma tillbaka och bärga våran bil till nån verkstad som hade tid med oss. Men de händiga husvagnsmekanikerna gav sig inte, utan efter flera timmars arbete så fick de faktiskt upp en dörr! Men då var låskolv och allt utfipplat ur dörren.

Vi tackade så gott vi kunde på våra bara knän och överräckte en av de grekiska magnumbuteljerna med rödtjut och började vår färd mot Uppsala igen. Sedan gick det faktiskt utan större dramatik att knixa sig fram till midsommaradressen i Uppsala!

Nya farkoster, gamla mål

Imorgon startar vi en fyrhjulig resa, mot Sverige! En månads seglats har vi gjort, och efter stormnatten har det varit lugnt. Vi besökte fina och välputsade Spetses och fick smaskig kålpudding tillagad av Agneta och några duvningar Okej till middag. Tack och gott! 

Sedan lämnade vi Pegasus och pegaserna och styrde söderut igen mot Monemvasia, snuddade med blicken vid Kiparissi-viken (hu) och knycklade in oss utefter piren i Monemvasia igen. Allt under kontroll! Trevligt att vara tillbaka, arbetet gick vidare med uteplatser inne i stan (café Di Porto) och kryssningsfartygen lade till med skrällar mest varje dag.

En eftermiddag hörde vi någon ropa ”är det nån hemma?” och vi tittade ut, men på fel sida båten. Det var våra kompisar i 2 step, norrmännen som bor i Strömstad, som vi hade åtskilliga träffar med förra säsongen när vi åkte fram och tillbaka till Venedig!

Ravinen bakom Monemvasia-byn som egentligen
hette Gefyra, brant och snårigt, men mycket blomster.

De här såg ut som johannesört, men det var fel blad, liksom.

De lade till utanpå oss, utan problem, och det blev en liten kryddig ankardramm i fina glas-glas. De skulle också neråt Kalamata vid rätt väderläge, och hade blivit glatt överraskade över att hitta oss i hamnen.

Efter ytterligare några dagar med ostadigt väder, en del regn och kallt (!?) kastade vi oss iväg, trots en olyckskraxande tysk som pratade om åska och elände. Men, vi var försiktiga när vi skulle runda ”Peloponnessos Kap Horn” igen, så vi startade färden strax efter fyra på morgonen, det skulle nämligen enligt prognosen blåsa till lite där senare.

Förutom en ljudlig bilkrock (ute på den smala vägen till Monemvasia på ön) blev det en helt odramatisk färd ända till Kalamata, 97 Nm på ett ben. En del regn kom det, men åska hörde vi bara på håll. Tack och lov hade också dyningarna en mellandag.

I Kalamata fick vi vår ”bokade” plats, lite längre in på D-bryggan, och där var det ledigt och fint. Snälla Heidi på Albatros välkomnade med ett ”Hej!” och hjälpte till med linorna tillsammans med marineron. Vi träffades först i Licata, Sicilien, och tidigare i våras när de kom till Kalamata i 2,5 knops fart med vinterlurvig botten. Nu var de redo för nya färder, och reste igår morse, men kommer tillbaka. De har också bokat ett årskontrakt! Vi blir några stycken här till vintern, i alla fall!

Vi är så gott som redo att ge oss iväg imorgon bitti, de sista detaljerna återstår, typ att packa! Det går fort när man har allt samlat, och inte så himmelens mycket att välja på. Det är väl bäst att packa ner fleece-tröjan, annars blir det säkert en iskall sommar. 

Resan norrut känns lång, men vi får försöka ta det lite lugnt. Kanske ett stopp i Prag för ett stop öl, kanhända? 

När vi kommer till Sverige blir det spännande eftersom vi ska investera i ett boende! Jomenvisst, men det blir i form av en husvagn. Så vi hoppas att marknaden är lika översvämmad om ett par veckor som den ser ut på Blocket just nu. Varning: Kunden från helvete är i antågande. Vi kommer med skambud!

Oväntat oväder med grab-bagen som huvudkudde

Vi promenerade ungefär en mil där i Gerakas, i naturen och ganska varmt väder, och så var det ärtsoppa och möte med en extremt social norrman som visste allt om var de bästa ställena fanns att lägga båten. Tom Harald hette han, och hade tillverkat en senaps-aioli som verkade perfekt att doppa räkor i.

Nåja, vi fortsatte i gråmulet väder lite norrut efter kusten, till Kiparissi och en liten kyrk-kaj. Hela stora Kiparissi-bukten var tom på båtar, omringad av höga berg. Själva orten verkade inte så livlig heller, kan man säga. Fast det såg ganska grunt ut så lade vi oss långsida mot kapellets kaj, och Pegasus fick också plats. En rent paradisisk plats, och antagligen rätt skyddad också, kom vi överens om.

Till kvällen skulle det bli grillning, en grilllåda med galler låg på plats till och med, precis som Tom Harald berättat.

Vi såg lite på avstånd att den lätta motvinden vi haft på vägen dit blev starkare, vita gäss drog rakt in i viken mot samhället. Himlen var lika grå som förut. Plötsligt vände vinden totalt och började rasa ner mot kajen söderifrån. Vi låg i sydlig riktning, så det var inte så farligt, tänkte vi, men det kom också rejäla körare i sidan, mot kajen. Hoppsan!

Runo, Agneta och Pelle nere vid Monemvasias lilla badstrand.

Massor av blommor och blader i Monemvasia.

Samtidigt blev det jättehett, uppåt trettio grader i luften. Vinden friskade på mer och mer, och vi mätte senare uppåt tjugo meter i sekunden i byarna.

Efter en stund förstod vi att vi inte ens kunde komma loss från kajen, vågor bröt och tryckte båtarna mot betongen, vi flyttade över alla fendrar på ”rätt” sida. Och, om vi kommit loss från kajen, vart skulle vi ta vägen? Nu tjöt vinden och det blev vita gäss överallt.

Båtarna hoppade och studsade så det blev rent outhärdligt att vara ombord. Vi drog en lina föröver till några av klipporna som stack fram ur vattnet. De värsta byarna kom framifrån, vilket var en liten tröst. Men vissa vågor smällde in i kajen och blötte ner båtarna på kajsidan, till och med. Huva! Riktigt skrämmande.

Alla tappade aptiten och grillplanerna lades på is… I kastbyarna skulle vi inte ha vågat tutta på grillen hursomhelst. Vi satte oss på en cementbänk bredvid kapellet och bara tittade på båtarna och det våldsamma vädret. Runo packade till och med i ordning en ”grab-bag” med det allra viktigaste ur båten, utifall att. 

Vi tog fram vårt bord och ställde det vid bänken och Pelle lyckades röra ihop potatisgratäng och jag stekte korvar till middag som åts i pannlampors sken. Nåt måste man ju äta, även om magen knorvlat ihop sig av skräck.

Pelle gick ombord för att se om det gick att sova. Han tuppade genast av, medan jag satt kvar på bänken och bullade upp våra dynor så att jag kunde vila lite på snedden. Vinden var glödhet. Runo satt bredvid och småsov, medan Agneta lade sig i båten. 

—Det blir inte värre än så här, sa Runo. Jag höll med. Det kändes för jäkligt. Vilken situation!

I det öronbedövande blåsvädret slumrade vi lite då och då. Jag verkade ha tuppat av mellan klockan ett och fem, då vinden gjorde en paus och jag kunde gå på toaletten ombord och skriva några ångestord på Facebook. (Vi hade en jättestor mobilmast rakt söderut på en av de höga bergknallarna så uppkopplingen var prima…) Runo hade tillbringat större delen av natten i sittbrunnen med sin bok i telefonen. I sex-tiden verkade vinden ha lugnat sig på riktigt. Halv sju—sju kastade vi loss och hade inga problem med att ta oss ut på öppet vatten.

Vi drog oss norrut, där det såg ut som vädret skulle vara lugnast. I förvånansvärt stilla väder kunde vi styra iväg, och tog oss norrut mot Porto Heli, en idiotsäker vik.

Här ligger vi kvar en vecka senare, på svaj med ankaret tryggt förankrat i leran och gummibåten guppande bakom oss. 

Vi har sett oss omkring i Porto Heli, kollat upp vem som sköter alla bojarna här, handlat på närbelägna AB, fikat och ätit pita gyros och druckit öl och som vanligt förundrats över alla övergivna halvbyggda hus. Men snart ska vi väl våga oss iväg igen. Vi måste väl se Spetses när vi ändå är här, innan vi vänder tillbaka mot Kalamata och färden till Sverige.

Vi har träffat några andra som också upplevde skräckvädret för en vecka sedan. Det kom oannonserat, men lika illa hade det varit i Gerakas-viken där vi kom ifrån. Usch! 

Sailing along!

Ute på sjön igen, med aktern mot en stor betongkaj i den knappt skönjbara byn Gerakas, ungefär på mitten av den östra udden av Peloponessos. 

Vår vårseglats startade i urjobbigt väder från Kalamata ner till blåshålet Porto Kayio längst ned på mittenfingret på Peloponessos. Stora dyningar, och dåligt med vind. Men i viken där vi övernattade blåste det desto vildare, men det var kastbyar, så vi låg och hoppade hit och dit, men inget ihållande så vi låg kvar. I år har vi ingen hund som vi måste ro iland, så vi låg där och slappnade av och gick fan inte iland.

En liten munsbit med dryck i gamla Kalamata med några
engelska seglarvänner.

Hittat till garnaffären i Kalamata där man får råd och dåd
av proffsstickerskan som är lite skymd där...

Fyren längst ut på Monemvasia-halvön.
Vi promenerade runt hela klabbet, men det
var hemskt läskigt där över klipporna.

Vid fyren. Jag klarade det!

Dagen därpå stack vi på morgonen när det började blåsa rakt in i blåshålet PK, i stället kunde vi segla en bit, skönt! Det avtog dock, och den lilla bris som fanns tog sällskap med oss in i paradisön Elafonisos vik. Sedan kom tyvärr dyningarna också, och alla lastfartygens svall. Rullig natt. Men fint var det! Långa sandstränder, fantastisk botten.

Sedan tog vi svängen runt den östra udden av Peloponessos, som ska kunna vara lite marig, men det var nästan kav lugnt, så vi kunde andas lugnt, och puttrade norrut mot Monemvasia där vi fick en trygg bredsida mot betongkajen. Där har vi varit i en vecka nu och utforskat ön på alla sidor, promenerat och spänstat en del. Om några veckor är det nog för varmt för vandringsturer mitt på dagen, så man får passa på. Vi har också fått sällskap med goda vänner från förr, så det har varit mycket gemensamt ätande och spelande.

Men idag blev det årspremiär för ”backa in mot kaj med ankare i fören”. Det gick bra, vi fick hjälp med linorna i land av en snäll tysk dam. 

Här i Gerakas ska finnas en uråldrig ruin på udden, antagligen mykensk, några tavernor och en liten affär. Vi får väl gå och kolla när vi vilat ut efter lunchen. 

Här är proffsstickerskan när hon visar hur man stickar "vågor",
liksom. Alldeles för avancerat för mig...