Busväder

Isch! Från klockan fem i morse har det blåst hårt. Från nio i morse såg vi stora splashar över pirerna på marinans sydsida. Burr. Rejält regn på det och så en kraftfull kastby så grejorna flög omkring här inne i båten. Stora gammeldatorn dök ytterligare en gång. Kanske den har överlevt även detta äventyr.

Monemvasia, en bild till.

Nu har det lugnat sig, efter en omgång med åska och blixtar. Vi kan knäppa av lysena inne i båten och njuta av rycken i förtöjningarna, för "ingen kommer undan" dyningarna. Särskilt kännbara när hårda vindar lägger sig. Gungeligung.
Ska pigga upp mig med en kall apelsin från taket. Köpte en säck igår efter att vi varit till Petalidi med en kamin till kompisar som nu bor i ett ganska kallt hus med makalös utsikt över lätt snöklädda berg. Kaminen gick precis in i vår bilskuff. Och uttrycket "smidig som en järnkamin" är alldeles för sant. Men med lite list så gick det fint! Kaminen kom ända fram till förstutrappen där uppe bland olivträden.
Apelsinerna kostar 2,50 euro för en säck, kanske sex kilo, osäker. De är godare nu än för någon månad sedan. Har mognat på sig.
Nu öser regnet på igen. Suck. Men vem protesterar mot en dag med stickningen, romanen eller nyligen nedladdade boken av Karin Bojs om våra förfäder. Ska bli kul!

Roadtrip Mani och Lakonien

Det började med bra väder, i alla fall! Första dagen stannade vi till i Diros grottor, kilometer efter kilometer med stalaktiter och stalagmiter! Vi fick plats i flatbottnade ekor och så stötte de grekisktalande skepparna oss runt 1,2 kilometer av grunt vatten och underligt formade väggar och tak! De hade korta små paddlar. Rent förunderligt. Ett par riktigt stora utrymmen körde vi igenom, men det mesta var ganska lågt i tak, faktiskt. Vattendjupet varierade mellan 30 cm och 30 meter! Flytvästar på! Runt ”banan” låg repförsedda livbojar och flytblock utifall att.

Dripp dropp i evigheter före oss. Diros grotta.

En liten promenad i slutet av båtturen.

Gerolimenas, en gullig by! Lunchstopp.

Vathia, mitt på udden, tornhus på tornhus.

Utsikt från hotellet i Gefyra, ut  mot Monemvasia.

En av de smala gatorna i Monemvasia.

Ute vid den yttre stadsmuren mot havet i Monemvasia.

Det tog nån halvtimme, och som tur var fanns en språkligt begåvad man på vår båt som kunde översätta till engelska vad den grekiske gondoljären sa. Det mesta var ”passa huvudet”, ”dra in händerna”, för det var väldigt trångt på många ställen. Det var precis så att man inte fick klaustrofobi, men om man tänkte sig hur mycket berg som fanns ovanför huvet, så var det lite obehagligt. Jag har en släng av grottskräck, men det gick bra. 

På vägen ut var grottorna högre, och man fick promenera. Hela 14 kilometer sträcker sig de utforskade delarna av grottan, men det ska finnas ännu mer outforskat. Vattnet är bräckt, och man har hittat föremål där nere av mänsklig aktivitet.

Sedan var vi hungriga och hittade en trevlig restaurang i pyttelilla hamnen Gerolimenas ute på Mani-halvöns udde. Fisksoppa! Greksallad! Mums.

Vi tyckte att vi inte hade tid att åka ända ner till Porto Kaiyo, utan gav oss ner till uddens andra sida, och naturen blev allt mer karg. Knappt några olivträd längre, mest låga taggiga buskar. Och sten och sten och sten. Vägen upp emot Gythio var ett äventyr, vi får väl se om det blir en repris senare i vår då vi får gäster. Räcken hade man inte kostat på sig, och branog krokigt var det och diket räckte ända ner till vattenbrynet ibland. Men några söta små stränder med byar fanns det ändå. Bergssidorna sträckte sig långt ovanför oss där vi slingrade oss fram. Inte så konstigt att byarna var få och små… Men vägen var fin.

I Gythio övernattade vi bara, förutom ett besök på baren ”Old School” med öronbedövande och smäktande easy listening-varianter av gamla jazzörhängen. Men vinglasen var väl tilltagna och rödvinet gott! Maten som vi fick vid hamnen var också bra. Här finns en liten ö med en smal körväg ut där man kan stå med sin husbil om man har nån. Vi åkte inte dit, utan fortsatte på förmiddagen mot Monemvasia.

Inne i muromgärdade stan Monemvasia.
Man kan klättra upp på klippan där
uppför trapporna.

Dit var vägen så välskött så vi anlände tidigt på dan, till kaffet. Det började regna ordentligt, så vi kände inte för att utforska den muromgärdade lilla stan på ön, utan fortsatte söderöver på halvön. Mot Neapoli. Oturligt så gick färden över bergen strax sydväst om Monemvasia, ett ganska jobbigt vägval eftersom regnet ibland fullständigt vräkte ner, men spännande var det ju… Chauffören Pelle berättade också att det var halt. En extra krydda i hårnålskurvorna!

Vi såg ju att här transporteras oliver och jordbruksvaror, så lera, blad och barr hamnar ju ofta på vägbanan också. I några av byarna där uppe undrade vi verkligen vart vi var på väg… Men vi följde väl gps:en så gott det gick. Till slut, efter några riktiga hisnande kurvor och utförsbackar mellan husväggar var vi nere på något som liknade en tvåfilsväg, och den ledde mot Neapoli. Phu!

Eftersom vädret var lite halvrisigt tog vi bara en titt ut över de maffiga vågorna som störtade sig in mot stan. En surfare kanske skulle ha skrikit av glädje? Vi såg i alla fall den fina ön Elafonissi där ute, med sandstränder runt och en liten färja över från fastlandet. Men en hotellägare berättade att den inte skulle gå idag eller imorgon. Vädret, antar jag. Vi kände inte heller för att stanna i denna stormiga by och bestämde oss för att återvända till Monemvasia, för tid hade vi. Men nu skulle vi inte följa gps:en slaviskt utan åka utefter den väg som såg bekvämast ut.

Vi lyxade till det på ”Flower of Monemvasia” med stor dubbelsäng och en sån där tortyrliknande dusch med munstycken som försöker göra hål i en. Varmt var det i alla fall, och duschen läckte bara lite ut på toagolvet.

Eftersom regnet ibland överföll byn så sparde vi till morgondagen med att besök ön där ute. 

Och faktiskt så fick vi sol på oss när vi promenerade runt i Monemvasia med sin uråldriga stadsmur. Smala, smala gator proppfulla med lyxhotell och puttriga presentbutiker och restauranger och kaféer. Här har man gjort det bästa av det minimala utrymmet! Hur vackert och välskött som helst vart man sig vänder! Man kan klänga upp på öns topp, ett par hundra meter rakt upp, men pga chaufförens onda häl får vi vänta med den upplevelsen.

Ja, det var värt besväret, det var det! Monemvasia är helt fantastiskt! Det finns en liten hamn också, rätt väl skyddad. Men vi har sett att de nordostliga vindarna på den här sidan Grekland kan vara ruggigt hårda. Meltemin känns av här också. 

Sedan var vi nöjda och styrde kosan mot Kalamata igen, rätt över bergspassen och ravinerna mellan Gythio och Areopolis. Den sista snutten ner mot Areopolis var smal och brant och krokig. Men det gick fint! Grekland är fint även på vintern!

Rundtur mot Lakonien

Som de sporadiska (grekisk ögrupp, "spridda") inläggen visar så puttrar vintern på så stilla i Kalamata. Jul och nyår har precis passerat, vi hittar allt fler bra restauranger och nu har även creme fraiche grävts fram på AB (typ ICA), bevisen ligger i kylen! De kulinariska höjdpunkterna kan åter erövras...
Men nu så händer det faktiskt nåt! Vi ska ut på en äventyrssvängom igen. Imorgon ska vi köra ner till den yttersta spetsen på Mani-halvön och sedan upp mot Lakonien till Gythion, en urgammal stad som en gång var hamnen till Sparta. Och det är ju faktiskt så att spartansk kommer ur Sparta, dvs att man har så man klarar sig och därmed jämnt. Lakonisk har samma geografiska rötter; det räcker bra med ett fåtal ord, bara de är väl valda.
Mani-halvön borde ju också ha karvat nåt odödligt i vår språkdräkt, det kanske rent av skulle kunna vara "mani"? Men jag vet inte. Ryktet går däremot att de som bodde i de för området typiska stentornen hade som hobby att mörda varann över by- och familjegränserna. Låter inte så sunt. Rena maffia-fasonerna. Vi får se om vi kan få någon klarhet i de där ryktena, fast det ska ha varit rätt länge sedan det var på det viset.
Önska oss god tur!

Nestors palats i ösregn

Det fina badkaret.

En dag med regn i luften drog vi oss mot västkusten av Peloponessos. Ett andra försök att besöka Nestors palats, det mest välbevarade av de mykenska palatsen. Eftersom de flesta grejor som hittats här har årgång 1300 år f Kr så förstår var och en hur lite som finns kvar av ett sådant palats. Eller hur?

Tronsalen, tack och lov för tak när det spöregnar. Det var
landgångar runt hela utgrävningen. 

En trapp upp till andra våningen.

Bergen runt var täckta av olivträd. 

Några olika typer av krus.

Skiss över hur palatset kan ha sett ut.

Bild tagen rakt ovanför ett rum fyllt av krossade krukor.

Vid entrén fanns ett hus med information om
palatset och digitala rekonstruktioner som man
kunde köra 360 grader i varje rum. Spejsat.

Som sagt, lämningarna var max en meter höga, vilket väl är helt okej med tanke på att palatset brann ner på 1200-talet före Kristus och att tidens tand osv. Det som har hittats här är imponerande 1300 små tavlor med Linear B-skrift, bland de allra tidigaste exemplen på skrift över huvud taget. Här kan man faktiskt också se en massa stora krukor som stod bakom det mest flådiga rummet, tron-rummet, de var en gång i världen fyllda med väldoftande oljor.

I ett annat rum täcktes golvet av terrakottaskärvor av krukor.

Det mest spännande var dock badkaret, nästan helt intakt, med krumelurer och allt, och ett litet trappsteg framför. 

Själva byggnaden hade varit två våningar, med pelare och innergård och arkiv och kök. Som granne hade Nestors far Neleus sitt palats med samma fantastiska utsikt över den skyddade bukten vid Pilos och Gialova. Palatsen ligger uppe på en lång ås, och trots ösregnet så kunde man tydligt se viken och imponeras av alla olivodlingar på vägen upp. Där ligger också två gravar från mykensk tid, om man tycker sig ha tid att stanna.

I Hora ligger utgrävningarnas museum, och för att få en lite komplettare bild av allt bör man absolut åka dit, det är bara någon kilometer bort. Eftersom själva utgrävningarna renoverats förra året är området tip-top-modernt med heltäckande tak och digitala bilder på hur det sett ut förr i tiden med väggmålningar och inredning, men i Hora på museet får man se ”the real thing”, inte lika färgsprakande, men ändå imponerande. 

Nestor var med och fajtades i Troja, för övrigt, liksom Agamemnon och Akilles, mer i rollen som vis veteran. Men de hetlevrade ungdomarna lyssnade inte alltid på vad den gamle gubben hade att säga…

Fina, gamla Messini!

Den  övre amfiteatern i gamla Messini, med några
troner och socklar.

Ancient Messini heter ett område utanför det nutida Messini, en ”förort” till Kalamata, på andra sidan flygplatsen. Uråldriga Messini är en fin ruin som vi tänkt besöka en gång tidigare (med Lasse och Lisa), men vi kom aldrig ända fram, utan stannade i en minimal by strax innan den gamla huvudstaden och fikade. Sedan rann tiden iväg och vi fick döna tillbaka till Pilos och Kiparissia där vi hyrt bilen.

Men nu skulle vi faktiskt ta oss an lämningarna och tog med oss våra nya kompisar Sture och Inga-Lisa. Det är mycket roligare att vara några fler på sådana här exkursioner, har vi märkt. 

Ett venetianskt lejon dök upp i gamla Messini.

Paradtrappan ned till asklepion, hälsocentrum.

Tre besökare imponerade av den jättelika stadion som
plötsligt låg för våra fötter. Templet längst där nere.

En sockel till en monumentalskulptur, antagligen.
Pelarna som ramade in stadion där bakom. Maffigt!

Ännu en utsmyckning, kanske en fris som suttit
upptill på några pelare.

Det lilla templet längst bort på stadion...

Agoran, marknadsplatsen, sett från templet vid entrén. En
av två springbrunnar syns till höger, ett runt fat.  

Uråldriga Messini ligger långt upp över landet, mot ett berg, och vägen vindlade mer och mer och det blev trångt genom byn Mavromati innan vi kom fram till museet (som vi utmattade hoppade över senare) och entrén till utgrävningarna. Man kunde se en del av den gamla staden uppifrån Mavromati, men det såg lite overkligt ut, faktiskt. 

På plats såg det inte så imponerande ut, fast amfiteatern såg ordentligt stor ut, halv nedsänkt bakom en bergknalle, lämningar av finare sittplatser och socklar från statyer fanns kvar.

Stan grundades år 371 fKr, då messinierna sluppit ur spartanernas 350-åriga grepp. En nio kilometer lång försvarsmur ringade in stället, som inte var vilken håla som helst, utan självaste Zeus ska ha fötts här… Sist jag hörde nåt om detta faktum föddes han på Kreta, i en grotta jag faktiskt besökt två gånger, men, vad vet man?

Genom hela staden rinner ett vattendrag, och det ser man tydligt, gamla kanaler och nyare rör ligger i dagen. Särskilt i de lägre delarna av området, bredvid stadion, där toaletterna är belägna, ser man att de hade rinnande vatten där under… Likadant som i Efesos.

Andra imponerande komplex var agoran, marknadsplatsen, som är lång och stor, och lite längre ner asklepion, ungefär ett hälsocenter där vattenterapi var viktig, ihop med några tempel, till Artemis och andra gudar. Rester av ytterligare två amfiteatrar finns där också, i ekklesiasterion — kanske nåt slags skola eller samlingsplats. Ett fint solur stod där också, det var rätt kalibrerat. 

Längst ner i området låg det mest imponerande — stadion, omringat av pelare och en stor anläggning för träning och bostäder för atleter. I ett av rummen fanns en 20—30 stora tvättfat, så atleterna kunde fräscha upp sig efter dagens övningar.

Utefter stadions ena sida låg också små ”hus”, som egentligen var familjegravar. Fack för upp till åtta personer syntes innanför väggarna. Taken till de här gravarna var höga och runda, som skorstenar, och stod en bit ifrån. Vi hade stora funderingar på vad de kunde vara. Tack och lov fanns informationsskyltar lite här och där på området.

Allra längst ned stod ett jättelikt tempel som inte sett så värst stort ut där uppifrån, men ju närmare vi gick desto högre blev det. 

Ja, hela stället var verkligt imponerande och väl värd ett besök och en hel- eller halvdag. Det blir en riktig naturupplevelse att kliva runt dessa fantastiska byggnadsverk, även om de ligger i ruiner.

Min älskling, du är som en rooo-o-oos! Fägring
fanns det på plats.

Ständigt detta kaffe!

Fika.

Underskattat.

Ja, sen hade jag väl inte så mycket mer att säga.

En fikastund i Krakow.
Röd sammet och wifi är oslagbart i fikaläge.

Jodå, det är det att när vi åker omkring på så många olika nya ställen så brukar vi alltid stanna och ta en kaffe utefter vägen eller i byn eller på stranden.

Vi är noga med förmiddags- och eftermiddagskaffet, för det mesta. Trekaffet, särskilt. Eller elvakaffet.

Ja, sådär håller vi på.

Det är i alla fall väldigt väldigt trevligt att stanna upp på färden och titta sig omkring under en kafferast. De som har fiket är alltid trevliga och kan för det mesta berätta lite eller förklara nåt eller åtminstone ta betalt. Man hinner kolla in gatugrannarna, de som går förbi och vad som händer just där. 

En liten julhälsning för den som är mottaglig.
Skapare: Olssons klotter! Bra kommentarer!

Ibland är fiken så små så de knappt syns. Två bord mot en vägg, liksom. Kör man för fort hinner man inte bromsa. Men det gör inget, för det finns liksom parkering ”partout”, som fransosen säger. I alla fall i Grekland väntar sig bilburet folk att man parkerar lite överallt och hursomhelst, så det blir inga större katastrofer om det sticker ut nån bakskärm eller två. Och promenerar man är det inga som helst problem. Stjärterum är inte nåt problem.

Bara det inte är plaststolar, men det problemet verkar vi slippa i och med att vi seglade från Tunisien, där plaststolar var det allenarådande i det svettdrypande klimatet. I Grekland är det mest de rätt obekväma trästolarna med snörsitsar som erbjuds. Man blir inte lika svettig i rumpan av dem, men man får hål i låren eller randiga märken om man sitter länge. Det kanske är meningen att gästerna ska få det lite obekvämt och flytta på sig nån gång. De flesta greker verkar, när de väl har satt sig, tillbringa halva dagen på samma ställe. Det verkar ju trevligt, men för oss rastlösa svenskar, alltid med nåt mål och mening i sikte, är det ju främmande. 

Ja, så då reser man sig upp, lägger lite pengar för sina cappuccini och fortsätter vägen fram, med sin greklandsguide tyngande i väskan. 

Jordgubbarna har kommit

Har blivit publicerad igen! I På Kryss & Till Rors, svenska kryssarklubbens tidning, där man till och med får betalt för att uttrycka sig.
Det är i sista numret för året, nummer nio, som min drapa om att segla i Albanien finns, med bilder och allt! Kul!
Där finns också en berättelse om att åka nerför Donau, men det vet ju alla läsare av den här bloggen hur det går till... Ska i alla fall läsa den, för att friska upp minnet.

I Kalamata går allt i sakta mak. Ett brev har anlänt, det tar en otrooolig tid med den grekiska posten, men till slut, så. Våra engelsk/schweiziska grannar har invigts i Qwirkles underbara värld och har nu beställt egna spel på tyska Amazon. Amazon finns inte på svenska än, va? Det är väl någon person som "äger" domännamnet, om jag inte missminner mig. Lite kul är det.

Lite då och då går vi och äter på restaurang. Gott! Ikväll, till exempel. Det ska bli både vin och stor hamburgare tror jag. Idag är det fridag (mat) och då har vi festat loss på pita gyros och en liten dosa grekiska färska jordgubbar tillsammans med resten av en vaniljglassburk som snälla svenskar i husbil lämnade en kväll.
De är förresten kvar här fortfarande, tillsammans med en annan svensk husbilscombo. Det är trevligt!
Rent skitväder har vi haft ett par dagar, men så blir det varmt och härligt några dagar, och så en liten skur igen och så sol. Mest är det varmt och skönt, faktiskt. Man är  tacksam!