Tjafs om mat

Gräddfil, creme fraiche och kesella. Finns inte i turkiska affärer. Inte hade man en aning om att det var så centralt i vårt matlagande. Mest varje dag så upptäcker vi att vi saknar dess ingredienser. Då får man ta till annat, som grädde (krema) och yoghurt. Turkiet är väl yoghurtens förlovade land, för så många olika märken och byttor som finns att välja på i kyldiskarna har jag aldrig förr sett. Och det allra mesta är naturellt! Hurra! Som jag gillar bäst. Det finns också sötade, med fruktsmaker, men de är fåtaliga.
Idealet hade ju varit tetror, som i Sverige, eftersom man får nedsänka varorna i vår kyl, men yoghurten säljs i runda byttor av plast, men de stora locken är täta, faktiskt. De yoghurtar jag testat är ganska milda och fasta, man får röra till dem för att de ska bli krämiga. Med en näve flingor och frukt eller sylt blir det gottigott! Typisk lunch för mig. Pelle är mer korv-med-bröd-typen. Men korven blir dyr här, eftersom det finns 100% nötköttskorv eller kycklingkorv. Inget fläsk att dryga ut med. Korvbröd finns också, som håller i evighet. Bostongurkan får vi tillverka själva, men det går bra att hacka upp lite inlagd gurka.

Yoghurt, 1,5 liter.

Brownies, med blockchoklad uppepå.

Eftersom vi har gasolspis har mitt experimenterande med bakning varit en utmaning. Det blir nämligen uteslutande undervärme i spisen! Hur beter man sig för att slippa kolsvarta bottnar på allt man tillagar? Jag tror jag kommit på det: man gör mindre bröd, sockerkakor och bullar, helt enkelt. Delar upp sockerkakan på tre formar (se ovan), gör brötchen ännu lite mindre och delar upp den långjästa lilla degen i ytterligare en minilimpa. Men ändå, när jag lyser in i spisen med ficklampan, så kan bottnen vara lite bränd så jag måste vända på bröden med en silikonklädd hand. Eller också ska man justera värmen lite noggrannare. Jag har en termometer som jag hänger in i spisen, men det är svårt att få den på rätt plats så den mäter det jag vill.
Trots det ovanligt rymliga köket (för att vara i en segelbåt) så är det ju trångt när man ska till och kreera något. Det måste vara diskat och undanställt innan det över huvud taget går att plocka fram ingredienser, pots and pans. Annars blir man galen. Plats för att hacka och skära, blanda och vispa måste ju också finnas. Vi köpte faktiskt en liten apparat i röd plast, och den står på bänken och är till bra hjälp. Men mest bara till att vispa.

Grönsakshängmatta under konstruktion.

Frukt- och grönsaksnät in action.

Jag har sett att många segelbåtar har nät som de lägger frukt och grönt i, och det är ju smart när bänkutrymmet är litet, så jag började virka ett nät av överblivet bomullsgarn, och det blev riktigt vackert. Om jag får säja det själv! Vi får väl se hur det fungerar "när stormen skakar mast och tåg".

Pelle och Milou på "våran" brygga. Kontoret i bakgrunden.

Frukt och grönt håller sig faktiskt hur bra som helst utanför kylskåpet. Det enda vi lägger ner där är väl isbergssallad, när vi köper sånt. Allt annat håller sig trots att vi mest har haft mer än varmt här inne. Förvånansvärt nog.
Vi åkte "till stan" häromdagen för att gå till tullen och få tax-fritt för kameran vi köpte. Det var svårt att hitta till tullen. Folk som jobbade i samma hus förstod inte vad "customs" betydde på turkiska, och när vi kom dit, där det också fanns ett "Tourist information" i samma korridor, så intygade alla i entrén att nä, det var inte rätt ställe. Vi gick in ändå, de bakom glasrutorna på turistinformationen (inte en enda broschyr eller affisch till synes) förstod lika lite, men pekade lite ängsligt nerför korridoren och vi gick dit. Här var tullen. Men se, det gick inte alls att få nåt tillbaka på skatten, vi var tvungna att vara på väg från landet i så fall, och det skulle bli så krångligt för dem, för de skulle få lov att gå till banken och hämta ut pengar. Så då får vi åka extra tidigt till flygplatsen när vi åker till Sverige om någon dryg vecka istället. På Atatürk-flygplatsen går det geschwinnt, sa tullisarna i Karaköy harbour och log. Okej då, sa vi.  Man vill ju inte vara till besvär.
På vägen från Karaköy gick vi en sväng mot området där alla hardware-affärerna låg, för där fanns också ramaffärer och såna som i neon annonserar för "plexi". Och, halleluja, den första affär vi gick in i kunde på ett ögonblick såga till fyra tvåmillimeters rutor med rätt mått åt oss, slå in det professionellt och ta ett helt rimligt pris! Så nu har vi tvåglasfönster i båten, utan silvertejp runtom! Varmt och gott, och bara lite imma...
Gick precis en sväng här i Bakirköy, och jisses, vad de kostar på ljus och glitter, tomtar, snöflingor, granar och istappar utefter shoppinggatorna. Här i vår galleria, som knappt öppnat än, är det glitter på handtagen till dörrarna och jättepaket och heltäckande ljusmattor utefter glasväggarna. Det är jättefint och glimrande, för i femdraget blir det mörkt, men lite lätt förvånande, för det är väl ett muslimskt land det här, till största delen? Marinakontoret är nu inrett med en massiv julklädd gran och ljusslingor som skiftar i ett otal färger i alla träd och buskar. Det är en fest att kvällsrasta hunden!

Ännu lägre vatten i Donau!

Läs om läget i Donau nu. Vi är tacksamma att vi lyckades ta oss igenom den korta period då vattnet trots allt steg i september-oktober. Här är en artikel ur kanadensiska Globe and Mail:

http://www.theglobeandmail.com/news/world/worst-drought-in-decades-drops-danube-to-record-levels/article2258062/?utm_medium=Feeds%3A%20RSS%2FAtom&utm_source=World&utm_content=2258062